Och det har hon ju alldeles rätt i, förstås.
Rasande Rose tar nyanserat upp dilemmat "skaffa-barn-eller-inte". Eller; dilemma och dilemma. För de allra flesta är det ju inget dilemma. Man "skaffar", eller så kan man inte. Få människor väljer bort barn frivilligt. Men de som gör det tvingas ofta försvara och motivera. Inte minst inför sig själv.
Jag har både valt och valt bort barn, så jag vågar påstå att jag vet vad jag pratar om.
När jag började närma mig trettio kände jag inte av den berömda "klockan" alls och började laborera med tanken att man faktiskt inte måste ha barn. Vid 38 gjorde jag abort och där och då kan man ju lugnt påstå att jag fattade beslutet att inte skaffa barn. Skälen till detta är så som följer:
- jag är sjukligt intresserad av mig själv och gillar att vara fri att resa i tid och rum
- jag tycker att tanken på att binda upp mig till någon är fruktansvärd - ett barns far (eller mor) är med en hela livet och man kan aldrig bli kvitt honom (eller henne)
- jag tycker inte att världen är en fantastisk plats
- jag tycker inte att mina gener är helt fantastiska
- jag har dåligt tålamod
- jag har en snobbig inställning till livet och inga klassiskt "sunda värderingar" att överföra till ett barn
Vid 40 bestämde jag mig för att försöka få barn. Och vet ni: inte en enda gång har någon frågat mig VARFÖR jag plötsligt ändrade mig trots att den frågan är så oerhört mycket mer relevant. Och svaret är allt annat än konkret: jag var rädd att ångra mig sen. Ett rätt patetiskt skäl tycker jag själv, men jag anar att ingen skulle ifrågasätta detta på samma sätt som mina skäl till att inte skaffa barn.
Allt nog, jag har alltså bestämt mig både för att ha barn och att inte ha barn. Båda besluten har varit fruktansvärt stora för mig. Jag är glad och lycklig över att jag aldrig haft någon "tickande klocka" eftersom den verkar få kvinnor att fatta mycket dåliga beslut. Men å andra sidan verkar det bekvämt att vara så basal och liksom djurisk. I dag med ett barn i famnen kan jag enkelt konstatera att det är det e n k l a s t e beslutet. Att välja bort barn kräver en stor människa. Den som väljer bort barn (och för all del även de som ofrivilligt väljer bort barn) måste varje dag i resten av sina liv fundera över och motivera sin existens och sina beslut. Undra över hur de ska skapa mening och vad meningen är - leta högre syften så att säga.
Att skaffa barn är ju att avsäga sig all valfrihet: ens livs uppgift blir att ta hand om barnet - man behöver aldrig mer tänka.
Ens om man fick tid och mer än tre timmars sömn.
6 kommentarer:
Det konstiga är också att detta enbart gäller kvinnor. Eller?
Om en man vill avstå barn ifrågasätts det lika mycket? Jag tror inte det.
Jag har sagt till min sambo att om han känner att han jättegärna vill ha barn så får vi helt enkelt dela på oss. Konstigare än så är det inte för mig.
Märkligt att skälet till att leva är så smalt.
Men du, egentligen är det ju du som har de sunda värderingarna. Hur bra blir ett barn som växer upp i en värld där föräldrarna trippar på små rosa moln och lurar barnet att det är jordens medelpunkt, och att världen är så vacker, så vacker? Det blir inget annat än en jävla snorunge av den personen.
Min klocka har faktiskt dock börjat ticka lite grann. Det trodde jag aldrig. Men så är jag ju oxå inne på mitt trttioende år. Så skönt att känslan är normal då.. ;)
Jag tycker dock inte att det är konstigt att välja bort att skaffa barn. Det bästa vore ju egentligen om fler valde att inte skaffa barn. Det konstiga tycker jag snarare är att så många inte ens tänker efter och känner, de bara gör saker för att man SKA, för att det förväntas av en. Ibland vill jag bara slå till folk för att jag blir så irriterad. Hjärntvätt big time.
Rose: Men eller hur!? Exakt så. Faktiskt har det varit så att det är män som förstått mig i mina ångestar kring detta. Jag har hängt mycket med grabbarna de sista två åren...
Bra att du vet vad du vill. Men se för guds skull till att inte "låsa" dig i någon åsikt, bara för att, liksom...
IAAM: Tack! Oerhört skönt att höra. Ibland känner jag mig väldigt missförstådd och ensam. Och visst är det väl konstigt att inte evolutionen kommit längre? Det är på något sätt så o e r h ö r t primitivt att bara drivas av hus, partner, fast anställning, barn.
Jag är nyfiken på vart tickandet för dig. Jag väntar nyfiket;)
Bea: Absolut inte. Jag är väldigt öppen.
Mitt val står för det jag känner just nu. Jag är inte den som inte kan ändra mig.
Men jag förstår hur du menar :)
Det bästa med filmen "the village" är att den egentligen präglar en viss sorts mäniskor. Ett standardsnitt. Där har du de som är trygga i att följa en mall som serveras dem. Sen har du just i detta fall Joaquin Phoenix som inte finner sig i denna "inrutning". En explorer. De har jag märkt utmärker sig på framförallt några sätt. De finner sig inte i rutiner, de blir uttråkade. De kan göra festligt våghalsiga saker man aldrig skulle våga själv. Inte jag iallafall. De kan inte kontrolleras det minsta. Skall heller inte försökas. Vilket å andra sidan är en dålig ofta manlig egenskap att försöka. De finner svar på saker man aldrig skulle finna själv då de alltid är i främsta frontlinjen i allt. De sköter, ibland med sitt eget liv som insats beroende på sort, utvecklingen som "mänskligheten" tillskriver sig. Att ha en som partner vilket jag har haft turen att ha (vilket jag dumt nog inte uppskattade till fullo då) är som att öppna ett fönster under en sommarstorm med regn. Att dröja lite innan du panikartat stänger det och låter regnet göra dig blöt. Tur att de finns. Tur att du finns.
Fantastisk sammanfattning.
Ditt skäl är mitt skäl de gånger jag småfunderar på hela grejen.
Skicka en kommentar