Retrospektiv

Den 2 november förra året gick jag på mammaledighet och nu tycker jag att det börjar bli dags att fokusera på annat än mor-barn-jox. Jag håller sakta på att återupprätta min ordinarie blogg. Eftersom jag inte vill att den ska kontamineras med varken sentimentalitet, illa skrivna texter eller allt för personprivata reflexioner så behåller jag nog den här bloggen som ventil för eventuella barnnoteringar, bittra och eller aggressiva inlägg. I alla fall ett tag till.

De flesta av er vet väl var ni hittar min "riktiga" blogg - under mitt riktiga namn.

Jag hittade, förresten, en anteckning gjord 30 oktober förra året. Då vankade jag omkring med ca 10 kg övervikt, kroppen värkte och jag kunde knappt gå eller andas.

"…det sägs att man glömmer bort graviditet och förlossning när det är över. Därför skriver jag ner följande:

I dag tog jag en promenad till Odenplan. Det tog ca 30 minuter att ta sig dit. Det känns som undertryck i hela kroppen, bäckenet håller på att explodera och det gör ont att andas. Jag gick in på Indiska och när jag skulle gå upp för trappan insåg jag att det var en fysisk omöjlighet. Jag kommer inte upp för trapphelvetet för att det gör för ont. Jag ställer mig i hissen och åker långsamt upp en våning. Det känns så jävla förnedrande att jag börjar gråta. Jag åker ner igen och vill fly ur affären innan någon ser att jag gråter, men jag tar mig fram med myrsteg. Folk som ser mig ser rädda ut. Det kan mycket väl vara en månad kvar och jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta att existera under de här omständigheterna! Snälla lilla Nisse-Nim kom nu!"

Det gjorde han ju faktiskt också, den lydiga ungen - 5 dagar senare var han på plats. Lite före utsatt datum.

Det lustiga är, inser jag nu, att jag har inte alls glömt hur plågsamt det var att vara gravid. Tyvärr inte heller hur ont det gjorde att föda barn. Undrar om folk ljuger eller om jag bara är konstig. Troligtvis det senare.

Tangentglid

Jag är morsa utan dagis. Jag jobbar. Jag sköter ett hem. Och jag sover inte på nätterna. Jag har totalt och utan att unna mig reflexion lagt ner all träning. Men nu har kroppen fräst ifrån. Jag har aldrig varit utan träning så här länge och i helgen proklamerade jag till alla som ville höra att om jag inte ska sluta som en lealös manet så måste jag ignorera dygnets kvantitativa tillkortakommande.

- Jag fixar sis, sa min rara lillabror, med kontakter överöverallt. Billigt gymkort coming up!

Inom kort var en kontakt upprättad med säljare på den stora gymkedjan. Vi mejlades, kontaktuppgifter skickades och vi stämde träff på hans kontor.

Vid framkomsten tittade han upp och såg, tyckte jag, opassande förvånad ut.

- Oj då, sa han, jag har helt missuppfattat märker jag.

Jo du, tänkte jag rutinerat tjurigt, min bror är svart och jag är vit, din trångsynta jävel. Men icke.

- Jag skull just mejla dig och be dig ta med din målsman.

- Eh?

- Nä, du skrev att du var född 96xxxx. Jag tyckte väl att du formulerade dig väl för att vara 14.

Jag kan fortfarande inte sluta skratta. Eftersom alla andra siffror var rätt så måste ju 96 varit … eeeh, typ freudianskt. I stil med "kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur". Det var liksom så fantastiskt drastiskt. Inte tal om att nagga några år, eller ens testa att dra av en tia och kolla om jag kan komma undan med det.

När jag gick ringade han in det låga beloppet och väste: kom ihåg att om någon frågar så är du studerande.

- Naturligtvis, svarade jag, 14-åringar jobbar sällan heltid.

Bea - blott 14

Scener ur ett moderskap

Jag talar sällan högt för mig själv. Aldrig faktiskt. Det verkar liksom lite skruvat, men nu är det gjort. I förrgår kom jag på mig själv med…

Det är ca ett och ett halvt år sedan jag sov en hel natt och de senaste månaderna har det eskalerat i och med att sonen är något slags separationsångestfas. I bland kliver jag upp en gång i timmen hela natten som längst en vecka i sträck. Det har visat sig att både jag och min man är så förbannat viktiga på våra jobb att just nu kan ingen av oss vara föräldraledig. Jag försöker jobba på kvällar och helger. Däremellan är livet ett evigt torkande, tvättande, bärande och kletigt evighetsarbete.

Dagen i fråga hade jag gått och lagt mig klockan tolv och sonen beslutade sig för att han ville kliva upp och leka klockan 02.30. I något jävla patetiskt föräldraforum har jag läst att barnet absolut inte får leka på nätterna eftersom det då kan få för sig att detta är normalt. Så jag bar tyst runt honom i mörkret för att han skulle somna om. Vilket han gjorde. Tre timmar senare. Sista kvarten hade jag kramp i vaderna och var så trött så jag mådde illa. Sen sov vi i två timmar och klev upp. Min man påpekade att jag såg trött ut och tyckte att vi kanske "måste börja planera bättre". Sen gick han till jobbet och jag tryckte i i protesterande unge frukost, torkade köket, fick honom att somna så jag kunde, slänga ner tvätten i tvättstugan, kolla mejseln, klä på mig och spackla mig för att bli lite lik en människa till ett kundmöte. Sen skulle barnet väckas och äta lunch under stress. Kök och barn torkades därefter med trasa. Medan jag försökte klä på den motvilliga ungen ytterkläder och tålamodsprövande tumvantar så att jag skulle kunna langa över honom på fadern en timme medan jag var på möte slog jag på TVn i hopp om distraktion. Barnet skrek och jag svettades samtidigt som jag märkte att jag hade snor på kavajen och då, mitt i mediebruset från TV4, hör jag en distinkt röst i reklamen säga:

- Vill du bli gravid?

Som i trans hör jag mig själv svara högt och tydligt:

- Hellre gräver jag tarmarna ur magen och gnuggar ansiktet med dem innan jag äter upp dem.

//Bea - nu outad space cake

Lite hjälp?

Jag håller på att leta reda på ett gäng representativa texter ur mitt skrivarverksamma liv. Jag har tänkt mig två stycken från bloggen. Kan ni minnas någon speciell ni gillade?

Tipsa mig.

[skön grej att be om att bli tipsad om sig själv]

Det naturliga tillståndet

Varje gång komplikationer i föräldraskapet tillstöter och jag googlar så dyker det upp en massa "helt naturligt", "lita till dina instinkter" och "så här ska det vara". Framför allt finns där en under- och ibland uttalad överton, om att KVINNAN är född till detta. Skapt för att reproducera sig och ha koll på avkomman.

Jag känner mig inte alls född till detta och tycker inte på något sätt att det är naturligt. Jag tycker mest att den här småbarnstiden är handikappande. Jag har svårt att fokusera och hela vardagen är en kamp där små skitdetaljer tar överhand. Jag vill också vara en sån där frodig ko som går runt och trivs med att prata om rutiner, mamma-lycka och små ulliga saker.

Jag och doktor Ekström vid Malmö Uni håller på med ett projekt på temat bryt normen. Det känns bråttom och skitviktigt, men jag hinner aldrig ta tag i det eftersom jag är dödstrött hela tiden och så fort jag får en stund över måste jag dra in stålar eller tvätta.

Jag vill sitta och analysera mitt nya liv tillsammans med mitt folk, men jag har fullt upp med att försöka få ungen att sova, ta napp, gilla välling.

Jag vill leverera lite roligare och mer välskrivna bloggar men istället funderar jag över barnskor.

Och jag tycker verkligen inte att det känns naturligt för mig att joxa med borttappade vantar och tandning.

Således:

- mitt problem tycks vara att jag helt enkelt anser mig för intelligent för att hålla på med spädbarn. Och ännu värre: jag verkar anse att majoriteten av världens befolkning faktiskt är precis så dumma som krävs för att vilja detta med spädbarn.

Jag blir inte klok på om jag är snobbig över alla gränser eller om jag helt enkelt är en man förklädd till kvinna.

Va i hel...?!

När jag jobbade som journalistiklärare startade jag, vis av första årets erfarenhet, varje ny klass med att gå igenom pekoral. Unga skrivlystna människor skapar gärna i lysten författarglädje patetiska litterära magplask och det kändes tryggast att uppenbara ordets innebörd direkt. Det underlättade undervisningen och, tror jag, kvävde en del pinsamheter i linda.

Varje år var det lite av ett projekt att hitta exempel i aktuella medier.

I år sörjer jag att jag inte undervisar när DN och Sara Trus i samarbete presenterar en surrealistisk mardröm om "vindsvåningar som livsstil". Jag trodde på fullt allvar ett tag att det var ironi och att DN hade någon form av projekt att "ruska om läsaren", men det verkar inte bättre än att det är på fullt allvar. Kolla här! Det är blod överallt! Hahahahaha!

Mario Vargas Llosa

Jag är mycket förtjust i Mario Vargas Llosa. Jag tror att det var min far - kulturmurveln - som introducerade honom. Den här artikeln skrev pappa för ett par år sen. Jag gillar den. Partisk? Yepp.

Mario Vargas Llosa badade aldrig i Grönviken
Nej, det blir nog ingen författare av mig. Åtminstone ingen som skriver betydelsedigra självbiografier.
För att åstadkomma det ska man ha haft ett intressant förflutet och odlat storpolitiska kontakter. Förälskat sig i dekadenta kvinnor, dunkat plutokrater i deras feta ryggar, supit med Duke Ellington eller i alla fall delat en läsk med Arne Domnerus.
Jag kan medge att sydamerikanske Mario Vargas Llosa är en överdådig författare men när man läser Den stycka flickans rackartyg inser man också hur handikappad man själv är.
Llosas författarjag håller till i 60-talets Paris, umgås med den sydamerikanska revolutionens ledande demagoger, jobbar för Unesco och underhåller en hopplös förälskelse från sin barndom. Ett cyniskt litet stycke som hoppar i säng med alla bankdirektörer och revolutionärer som kommer i hennes väg.
Hur kan man misslyckas med Vargas världsvana erfarenheter?
För att bevisa min tes gör jag ett försök i samma genre.
Här är alltså Den snälla lilla pojkens bedrövliga fiaskon, fritt efter Vargas Llosa.
----
Det var på Göranssons konditori i Fåker jag första gången träffade lilla Lola. Hon var en förtjusande liten bonddotter av okänt ursprung. Men byskvallret pekade ut henne som fallen från Per Kallsa-Märta i Tjuckflon.
Lola var redan då lagd åt det glupska och njutningslystna. Det kunde jag se på hennes brödfat. Ingen mandelkubb där inte, bara mums-mums och mazariner.
– En till, sa hon och strök mig över underarmen så håren reste sig.
Jag förstod redan då att hon var fördärvad och ämnad för större och mera liderliga uppgifter än att gifta sig med ramsågarns pojk.
----
När vi möttes nästa gång var jag biträde på Lages herrekipering i den närbelägna staden. Den dam som kom in i butiken i armkrok med stadens ledande gigolo, badhusmästare Klasson hade få likheter med den Lola jag förälskat mig i. Hon var liksom mera Lola, om läsaren förstår vad jag menar.
Hon log nedlåtande men ändå förföriskt och viskade:
– Vi ses på lagret..
Klasson var nämligen döv. Och dum. Men rik.
Butikschef Hermansson log konspiratoriskt och förevisade dubbelknäppta kavajer för dumme Klasson medan Lola och jag förlustade oss på lagret.
– Finns det då alls inget hopp för oss, sa jag stödd på armbågen intill den yppiga Lola.
– Du är så barnslig. Och så har du inga pengar, sa Lola med flinthård blick på den tomma moneybox jag tappat i sänghalmen.
Nästa dag hade hon tömt Klassons konto på Sundsvalls-banken och rymt med ungkommunisten Elvis Engels, De tog tåget till Göteborg för att råna Svenska amerikalinjen men misstog sig på båt och gjorde skepparn på bogserbåten Redig riktigt förbannad eftersom de försvann med 67:50 ur kaffekassan.
----
Tiden gick och nästan gång jag stötte på vackra Lola var på restaurang Ritz i Stockholm där jag jobbade i diskplocken. Hon kom in för att klaga över ett tumavtryck på grogglaset. Hennes älskare, den försupne direktören för Bebop & Lola, ville ha en trekant för kvällen eftersom han själv var så orkeslös. Jag lät mig övertalas och följde paret hem.
Direktören somnade innanför dörren till sin djurgårdsvilla och åter fann jag mig stödd på armbågen medan jag viskade till Lola:
– Finns det då inget hopp för oss?
– Dumma pojke. Du har inga pengar, sa hon med en kallhamrad blick på min plånbok där kreditkorten var klippta och checkerna övertrasserade.
Veckan därpå satte hon eld på villan och direktören, inkasserade försäkringen och startade skivbolaget Brand New tillsammans med fem unga, panka punkare.
----
Jag vet inte hur jag ska sluta den här sorgliga kärlekssagan. Men jag tror jag låter Lola råka ut för ett elakartat fall av lungsot (litterärt lån från Dumas). Hon överges av sina punkare och återfinns till slut hos mig som är överläkare på svindyra privatkliniken Clean cut.
Hur jag lyckats med den bedriften är mera svårförklarligt. Förmodligen har jag läst kirurgi på distans och köpt en doktorshatt från någon tysk postorderfirma.
Hur som helst – Lola dör i mina armar eftersom hon inte har råd med behandlingen.
– Finns det något hopp för oss, är det sista hon viskar – stödd på armbågen.
– Dumma flicka, svarar jag. Du har ju inga pengar.
----
Ja ni hör ju själva hur futtigt det låter. Vargas Llosa har Peru där jag har Jämtland, Paris och London där jag har Fåker och Kilafors, Tupamaros och MIR där jag har JRA och Hemvärnet. Unesco där jag har Komvux.
Hur skulle världslitteraturen sett ut om Vargas Llosa sett dagens ljus i Fåker?

- Torgny Jonsson, Östersundsposten