Mario Vargas Llosa

Jag är mycket förtjust i Mario Vargas Llosa. Jag tror att det var min far - kulturmurveln - som introducerade honom. Den här artikeln skrev pappa för ett par år sen. Jag gillar den. Partisk? Yepp.

Mario Vargas Llosa badade aldrig i Grönviken
Nej, det blir nog ingen författare av mig. Åtminstone ingen som skriver betydelsedigra självbiografier.
För att åstadkomma det ska man ha haft ett intressant förflutet och odlat storpolitiska kontakter. Förälskat sig i dekadenta kvinnor, dunkat plutokrater i deras feta ryggar, supit med Duke Ellington eller i alla fall delat en läsk med Arne Domnerus.
Jag kan medge att sydamerikanske Mario Vargas Llosa är en överdådig författare men när man läser Den stycka flickans rackartyg inser man också hur handikappad man själv är.
Llosas författarjag håller till i 60-talets Paris, umgås med den sydamerikanska revolutionens ledande demagoger, jobbar för Unesco och underhåller en hopplös förälskelse från sin barndom. Ett cyniskt litet stycke som hoppar i säng med alla bankdirektörer och revolutionärer som kommer i hennes väg.
Hur kan man misslyckas med Vargas världsvana erfarenheter?
För att bevisa min tes gör jag ett försök i samma genre.
Här är alltså Den snälla lilla pojkens bedrövliga fiaskon, fritt efter Vargas Llosa.
----
Det var på Göranssons konditori i Fåker jag första gången träffade lilla Lola. Hon var en förtjusande liten bonddotter av okänt ursprung. Men byskvallret pekade ut henne som fallen från Per Kallsa-Märta i Tjuckflon.
Lola var redan då lagd åt det glupska och njutningslystna. Det kunde jag se på hennes brödfat. Ingen mandelkubb där inte, bara mums-mums och mazariner.
– En till, sa hon och strök mig över underarmen så håren reste sig.
Jag förstod redan då att hon var fördärvad och ämnad för större och mera liderliga uppgifter än att gifta sig med ramsågarns pojk.
----
När vi möttes nästa gång var jag biträde på Lages herrekipering i den närbelägna staden. Den dam som kom in i butiken i armkrok med stadens ledande gigolo, badhusmästare Klasson hade få likheter med den Lola jag förälskat mig i. Hon var liksom mera Lola, om läsaren förstår vad jag menar.
Hon log nedlåtande men ändå förföriskt och viskade:
– Vi ses på lagret..
Klasson var nämligen döv. Och dum. Men rik.
Butikschef Hermansson log konspiratoriskt och förevisade dubbelknäppta kavajer för dumme Klasson medan Lola och jag förlustade oss på lagret.
– Finns det då alls inget hopp för oss, sa jag stödd på armbågen intill den yppiga Lola.
– Du är så barnslig. Och så har du inga pengar, sa Lola med flinthård blick på den tomma moneybox jag tappat i sänghalmen.
Nästa dag hade hon tömt Klassons konto på Sundsvalls-banken och rymt med ungkommunisten Elvis Engels, De tog tåget till Göteborg för att råna Svenska amerikalinjen men misstog sig på båt och gjorde skepparn på bogserbåten Redig riktigt förbannad eftersom de försvann med 67:50 ur kaffekassan.
----
Tiden gick och nästan gång jag stötte på vackra Lola var på restaurang Ritz i Stockholm där jag jobbade i diskplocken. Hon kom in för att klaga över ett tumavtryck på grogglaset. Hennes älskare, den försupne direktören för Bebop & Lola, ville ha en trekant för kvällen eftersom han själv var så orkeslös. Jag lät mig övertalas och följde paret hem.
Direktören somnade innanför dörren till sin djurgårdsvilla och åter fann jag mig stödd på armbågen medan jag viskade till Lola:
– Finns det då inget hopp för oss?
– Dumma pojke. Du har inga pengar, sa hon med en kallhamrad blick på min plånbok där kreditkorten var klippta och checkerna övertrasserade.
Veckan därpå satte hon eld på villan och direktören, inkasserade försäkringen och startade skivbolaget Brand New tillsammans med fem unga, panka punkare.
----
Jag vet inte hur jag ska sluta den här sorgliga kärlekssagan. Men jag tror jag låter Lola råka ut för ett elakartat fall av lungsot (litterärt lån från Dumas). Hon överges av sina punkare och återfinns till slut hos mig som är överläkare på svindyra privatkliniken Clean cut.
Hur jag lyckats med den bedriften är mera svårförklarligt. Förmodligen har jag läst kirurgi på distans och köpt en doktorshatt från någon tysk postorderfirma.
Hur som helst – Lola dör i mina armar eftersom hon inte har råd med behandlingen.
– Finns det något hopp för oss, är det sista hon viskar – stödd på armbågen.
– Dumma flicka, svarar jag. Du har ju inga pengar.
----
Ja ni hör ju själva hur futtigt det låter. Vargas Llosa har Peru där jag har Jämtland, Paris och London där jag har Fåker och Kilafors, Tupamaros och MIR där jag har JRA och Hemvärnet. Unesco där jag har Komvux.
Hur skulle världslitteraturen sett ut om Vargas Llosa sett dagens ljus i Fåker?

- Torgny Jonsson, Östersundsposten