En fråga om balans

Om någon har missat det, så gillar jag inte riktigt att vara gravid. Eller alls faktiskt. Jag skulle hellre vilja bli farsa. Helst av allt ville jag adoptera ett barn, men hela upplägget på våra liv är aningen för bohemiskt. Vår ekonomi pendlar, vi är inte gifta, vi jobbar oregelbundet och...tjaa vi funkar helt enkelt inte i adoptionsmallarna. Som så många andra. Men knulla får man. Tydligen.
Jag vet en hel del trevliga människor som på olika sätt inte passar i mallen för adoption - bögar, flator, ensamstående, fattiga, halta och lytta - som hade blivit alldeles utmärkta föräldrar.
[- Jepp, jag tar på mig att vara enväldigt smakdomare i frågan.]
Jag vet också ett gäng människor med långvariga äktenskap, fasta jobb, schemalagda aktiviteter och politiskt korrekta åsikter som blir rent förfärliga föräldrar.
[- Jepp, jag tar på mig att vara enväldigt smakdomare i frågan.]

Och så tittar jag på "I am because we are" om föräldralöshet och AIDS i Malawi och undrar: Varför kan inte alla vettiga ofrivilligt barnlösa människor jag känner bara åka dit och hämta sig en unge?
Och jag orkar inte höra folk säga att resonemanget är naivt, att kommersen styr och att "då kan ju pedofiler och andra dåliga människor få adoptera".
Men är det inte lite märkligt att det inte går att fixa på ett enkelt sätt? Jag menar det finns ju alltid stålar och kreatörer när det kommer till dåliga saker. Krig och miljöförstöring ställs ju aldrig in och skjuts upp på grund av pengabrist. Det behövs aldrig stora galor för att dra in en slant till att upprätthålla barnarbetet, mörka forskningsrapporter eller förlänga krig. De stålarna bara finns ju.
Jag tror uppriktigt att det finns en skitenkel lösning på barn-och föräldralöshetsfrågan. Det hörs ju på namnet.
Det finns en uppenbar balans.

Tisdag

Jag försöker knåpa ihop en radiojingel åt min man (eller hans företag). Jag är skitdålig på det. Ett tag i början av millenniet (jag gillar inte att det stavas med två n) skrev jag jinglar ombedd av en radiokanal. Både de och jag blev förvånade över hur dålig jag var och karriären varade i kanske två månader. Min mans selektiva minne har dock bara registrerat att jag "brukade skriva jinglar" och då och då brukar han be mig hjälpa honom. Stackarn.

Vidare konstaterar jag att jag förväntas föda barn om nio dagar. Jag har en tilltagande overklighetskänsla. Jag trodde att det skulle bli verkligare med tiden, men icke. Nu är det helt obegripligt. Dessutom har jag inte tid. Hantverkarna är inne på slutspurten och jag skulle absolut behöva två veckor på mig att måla lite väggar, fixa lite detaljer och städa bort slipdammet. Dessutom vet jag inget om spädbarn och är lite tveksam till om jag öht reder ut detta. Har de inte väldigt stora huvuden och breda axlar?

Mitt eget trevliga själv

I brist på liv lägger jag ut en enkät. Kan inte ni också göra det så jag får lite insyn. Pliiis.

Du heter: Jag vill förhålla mig ogooglingsbar, men ni vet ju.

Smeknamn: Min man kallar mig Virrpinne ibland, men annars är det nog Beatrix som gäller. Mer som alterego än smeknamn dock. Det sitter i alla fall så till den grad att en bartender i den lilla stad där jag bodde i tidigare frågade mig vad Beatrix ville ha när jag själv beställde alkoholfritt.

Låt som när du är ledsen sörjer till: Ingen direkt, det känns som om jag vuxit ifrån det där sörjanadet till låtar, men jag blir alltid lite vemodig när jag hör Mad World och Purple Rain.

Vad tror folk om dig? Att jag är taggig och lite farligt oberäknelig.

Stämmer det? Förvisso.

Vad får du oftast komplimanger för? Intelligens, snygg häck och integritet.

Vad säger du för att imponera på någon? Jag drar i med någon av alla mina konstiga små-kurser på universitetet. Etnometodologi, till exempel. (Vet själv inte vad det är, men jag innehar 5 oomkullrunkeliga poäng)

Hur imponerar man på dig? Genom civilkurage, genuint ointresse för pengar och förmåga att se helheter.

Brukar du skratta för dig själv? Rätt sällan, tyvärr.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "God morgon min kära. Jag kommer."

Var bor du? Vasastan, Stockholm.

Trivs du där? Mycket.

Äger du några Converse? Nej.

Brukar du bli för full? Brukade. Men mer och mer sällan. Ganska precis ett år sen.

Är du allergisk mot något? Nej.

Har du haft sex idag? Icke.

Nästa mål i ditt liv: Bli klar med köksrenoveringen och föda barn.

Hur svarar du i mobilen? Mitt namn.

Vem ringde du senast? Min man.

Vad sa den du senast pratade med i telefonen? att jag skulle skicka kontoutdrag till revisorn och att han älskar mig.

Antal timmar sömn inatt: 4 sammanhängande.

Sov du ensam? Ett tag. Sen kom sambon lullandes.

Brukar du komma i tid? Ja. Med fascistisk iver.

När mår du bra? Rätt ofta. Spontant; när jag är ensam hemma och går och pysslar, målar, snickrar, lagar, fixar. När min son sparkas. När jag hamnar i ett kreativt skrivarflöde. I ett varmt bad. När jag jobbar som massör. När jag läser en bok. När jag skrattar med vänner. När jag skedar med min man. När jag får ett glas rött gott vin en fredagseftermiddag. När jag träffar min guddotter...

När blev du fotad senast? Av Kentson för typ en vecka sen.

Hur känner du dig nu? Tillfreds och ganska produktiv.

Vanligaste färg på dina kläder: Beige, svart, off-white, kaki.

Vad tycker du om fötter? Älskar vackra fötter.

Vad saknar du? Ordning, självdisciplin, ekonomiskt sinnelag, några spridda släktingar, ett par grejer till Nisse-Nim och diskmedel.

Hade du en bra kväll igår? Mycket fin. Mat med Colette och lite släktträff på Sabai-Sabai.

Favoritdryck på morgonen: Kaffe med mycket mjölk.

Rakar du benen? Ibland.

När brukar du oftast gå och lägga dig? Vid 23.

Är du blyg? Lite.

Sysslar du med någon idrott? Inte efter 25. Tyvärr. Det blir gymet för hela slanten.

Vill du hellre ha mail än brev? Ja, jo, det tror jag.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Kanske. Rent teoretiskt: ja.

Har du spytt offentligt? Aa, men inte de senaste 20 åren.

Är du nöjd med ditt liv? Ja.

Är du bortskämd? Kanske. På sätt och vis. Osäker på definitionen.

Vad gör du i morgon? Besöker barnmorskan och lite avslutande manövers innan mamma-ledigheten är ett faktum.

Vad är det värsta du vet? Allt från slipdamm i bokhyllorna till politisk korrekthet. Don´t get me started.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Lyxfällan skulle nog kunna döma ut mig.

Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Jag tycker inte att kändisars jobb är att vara bra förebilder. För mig personligen är Gudrun Schyman och Madonna förebilder.

Vad längtar du till? Min son. Ett glas rött och en råbiff på Tennstopet. Min ö i Grekland. Ett hårt träningspass. Jämtland.

Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja och så vansinnigt ödmjuk och tacksam för detta.

Vad använder du för shampoo? Det som finns.

Vad är det finaste du fått? Jag är lyckligt lottad - det är helt enkelt för mycket för att räkna upp.

Hur gammal är du: 40.

Du samlar på: Inget för tillfället.

Gröna eller röda äppeln: Gröna.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? Olle, Cicci, Annica, Mamma, Pappa.

Gillar du golf? Nej, usch.

Vilken tid gick du upp idag? 06.30.

Har du sovit i din egna säng inatt? Ja.

Har du strumpor på dig nu? Ja. Varma, ulliga, beiga.

Är det okej att gråta? Naturligtvis.

När grät du senast? I torsdagskväll av ren utmattning.

Vad skulle du göra om du vann en miljon? För tillfället inget speciellt faktiskt.

Bär du glasögon eller linser? Nix.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? Nä.

När går du upp ur sängen en helgmorgon? Vid 7-8

Vill du gifta dig? Nä, inte direkt.

Vill du ha barn? Aaa! Rätt snart, faktiskt.

Solar du ofta? Nä.

Är du bra på att laga mat? Ja, det tycker jag.

Är du flygrädd? Nix.

Hur vig är du? Väldig.

Är du musikalisk? Nej. Jag är nog inte omusikalisk heller.

Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten.

Tror du på ett liv efter döden? Beror på dagsform.

Tycker du om sushi? Jarå. Det har väl en tendens att bli nödlösnings-mat.

Vad äter du helst när du ser på film? Beror på tid och plats.

Bor dina föräldrar tillsammans? Nä. Hahaha. Galna tanke.

Har du tandläkarskräck? Nej. Jag gillar faktiskt att gå till tandläkaren.

Har du någon gång gråtit dej till sömns? Ja. Tyvärr.

Biter du på naglarna? Ibland.

Senaste låt du hörde: Bob Marley - Kaya.

Alla får ligga

Min närmaste granne är en rätt anal jurist i 30+. Man märker just inte av henne utom då hon dyker upp på brf-möten med bakåtstruket hår, korrekt klädsel, talandes flytande juridiska. Plötsligt för några månader sen verkade hon byta livsstil - hög musik och fest. Och hon började plötsligt knulla med en frenesi som fått mig att dra mig för att bjuda hem folk. Det pågår högljutt i timmar och när det äntligen upphör är det risk för att det bara rör sig om fem minuters paus.
Ganska fort stod det klart att hon i själva verket, naturligtvis, var oskyldig till det hela. Lägenheten är uthyrd. Av förklarliga skäl har jag varit lite nyfiken på den nya innevånaren. Jag föreställde mig en tjusig amazon med ett enormt knullrufs och en lite djurisk framtoning. En vild och vacker kvinna. Jag har nästan varit lite avis.
I dag mötte jag min vardags-nemesis, aka Knullis, i tvättstugan. Det var en han. Blek och smalfet. Han hade en välpressad märkesskjorta och noppriga långkalsonger med gällivarehäng. Ett blekt, lite blankt babyface. Och den satan hade med sig sin jävla laptop och satt och jobbade halvklädd medan han tvättade.
Tydligen får vem som helst para sig nu för tiden.
[öppet mål, jag ser det]

I stort sett meningslös

Jag trodde att föräldraledigheten skulle innebära kulinariska mästerverk, explosioner och fyrverkerier i social media, intellektuella samtal på fik och långa promenader. I själva verket förfaller mitt hem och min hjärna. Jag sover. Varken mer eller mindre. Sen vaknar jag helt outvilad.
I dag har jag engagerat mig lite vagt i en födelsedagspresent till min man, släppt in en hantverkare och pratat lite med en kund. Sen var jag helt slut och somnade som en stock i soffan. Vaknade hungrig, men tanken på att skaffa föda var för jobbig så jag somnade om.
Detta är ju förfärligt.
Och jag vill säga: förlåt, den här bloggen är drabbad av graviditet och jag skäms för detta. Jag känner hela tiden att "det här är kul/viktigt/irriterande/något jag borde bry mig om" och sen tappar jag tråden. Jag kan helt enkelt inte intressera mig för något längre. På jämtska säger vi "oi" - det översätts typ unplugged.
Förlåt.
Nu ska jag sova.

Tillägg:
Efter att ha sökt på etiketten "november" inser jag att med lite tur är bloggen snarare drabbad av, just, november snarare än grötig mamma-hjärna. Jag verkar ju alltid sprudla av apati denna årstid!
Nu ska jag sova.

Så "1999"

För ett par dagar sedan mötte jag en person som sysslade med något jag trodde var en utdöd tortyrmetod - luftcitaten. Alltså när hon pratade lyfte hon ibland båda händernas lång- och pekfingrar och kliade lite i luften för att markera citationstecken kring vissa ord. Det visade sig vara precis så irriterande som man minns det.
Jag har alltid haft problem med varför man gör så.
Min gissning är att man vill ta udden av, eller förminska, det man säger genom att lämna utrymme för tolkning.
Och då slog det mig: vad fruktansvärt kul det vore att börja luftcitera i tid och otid och liksom markera "fel" ord.
I dag är det "tisdag". Hösten är "här" nu. Och aftonbladet "tillåter" rasister uttala sig. Själv går jag och tar ett "bad".

Angelägen

I februari 2007 ansåg min kinesiolog att jag borde träffa hennes shaman. Jag är ju även utbildad kroppsterapeut och jag försöker ha ett öppet sinne, men shamanen Doris utanför Gävle väckte min misstänksamhet. Hon såg ut som en gammal tjackis, levde i något slags nedgånget 80-tals möblemang med maken Tommy, hans kåkfarargaddningar och sviter av stroke. Samt onormalt många schäferhundar på liten yta.
Icke desto mindre bjöd mötet med Doris på en av mitt livs mest omtumlande möten. För det första kunde jag inte hålla mig vaken. Under den två timmar långa behandlingen somnade jag var femte minut som om jag vore drogad. När hon frågade mig vem jag var och vad jag gjorde började jag gråta. Hon berättade raskt vilka två personer jag omedelbart måste förlåta och om de två kvinnorna jag varit mor till i ett tidigare liv. Hon hade alldeles rätt i allt kände jag. Och somnade.
När vi var klara sa hon:
- Det viktigaste i ditt liv är att en liten pojke väntar angeläget på dig.
- Va, sa jag, vem?
- Din son, sa hon.
- Jag har ingen son. Jag vill inte ha några barn.
- Men han väntar. Han har väntat länge.
- Vad väntar han på, frågade jag irriterat.
- På att du ska föda honom, svarade hon och tittade på mig som om jag vore en idiot.
Sen sa hon - och det här var mäktigt: du ska inte oroa dig för alla aborter du har gjort. Han är inte arg, bara väldigt angelägen.
Jag kan inte säga att jag ändrade mig där och då. Det tog ett bra tag, men jag kunde aldrig släppa bilden av pojken som väntar angeläget.
Och sedan ett år tillbaka är jag lika angelägen själv och det är inte långt kvar tills vi ses. Jag hoppas vi blir nöjda med varandra.

Medias skrämselpropaganda

Neeeeeeeej! Ett skrik av skräck och förtvivlan hördes från Wasahallens tidningshylla! Jag känner mig anklagad och smutsig.

Den förmodade lyxen

Jag älskar att bunkra böcker. Jag är helt osnobbigt urskiljningslös vad gäller format och genre - Elias Canetti eller Ed McBain, Akademibokhandeln eller antikvariat - jag förlorar mig fullständigt och köper så mycket jag kommer åt.
Med åren har jag drabbats av insikten att jag inte bara köper böckerna. Jag köper mig även den tid jag tror mig ska få. Den förmodade kvalitetstiden då jag under optimerade former ska läsa böckerna.

I dag håller min man på att montera upp vinskåp i köket. Jätte-jätte-många vinskåp blir det.

Why oh why?

Nästan varje vecka de senaste åren har jag läst om någon stackars jävel som fått sitt liv förstört av försäkringskassan.
- Det där verkar vara vanligare än man tror, har jag tänkt. När människor är riktigt jävla sjuka och trötta så är de beroende av ett helt omänskligt maskintänkande från en kår med encellig kompetens.
Jag har till och med haft det på nära håll - min bästis har skelettcancer -och jag har häpnat över den okänslighet med vilken ärendet har hanterats. Jag har också förstått att man inte kan räkna med samhället i tider av kris. Kontaktnät är allt.
Vilket är lite synd eftersom ett helt gäng generationer växt upp i tron att man faktiskt har friheten att be släkt och vänner att dra åt helvete när det inte passar eftersom s-a-m-h-ä-l-l-e-t rycker in.
Det jag helt har missat är att nämnda försäkringskassa inte bara är kass i extremfallen utan mer som rutin.
Jag har aldrig haft med dem att göra personligen. Jag har inga barn och jag är provocerande frisk.
När jag skulle börja anmäla föräldrapenning visade det sig faktiskt att jag varit anmäld en gång - 1987. Jag måste ha varit 17 år då och förmodligen sommarjobbat. Man kan se det på två sätt:
- Skönt att varit frisk ett helt liv och att inte lastat systemet nämnvärt medan jag betalt skatt.
Eller, som försäkringskassan ser det:
- Skyll dig själv!
Det har visat sig vara en ohygglig process att utreda mitt bidrag till samhället. Trots att min revisor skickat alla mina uppgifter - i juli.
Om ca tre veckor ska jag ha barn och fortfarande kan ingen - säger ingen - tala om vad jag har att vänta i föräldrapeng och när den kan betalas ut.
Eftersom jag är egen företagare.
Eftersom jag inte finns registrerad sedan 1987.
Det är "lite speciellt då" har jag fått veta och "vi utreder". Alltså sedan juli. Jag har ju för bövelen betalat skatt som alla andra. Hur svårt kan det vara?

Jag vet inte riktigt vilket råd jag ska ge andra människor som utsätts för galningarna på försäkringskassan...
Bli inte egen företagare? Se till att vara sjuk med jämna intervall? Skaffa inte barn? Eller det enda rimliga: skit i att betala skatt, stoppa slanten i egen ficka så du kan försörja dig själv när det behövs!

För fem minuter sen avslutade jag mitt senaste samtal med en mekanisk kvinna på nämnda verk (efter 20 minuter i telefonkö) med orden: jag hade aldrig i helvetet skaffat barn om jag hade vetat vilka idioter jag skulle behöva ha med att göra.
Har det förbättrat mitt ärende? Troligtvis inte.
Om ni inte hör något på ett tag...
...faktum är att jag nästan är beredd att skjuta mig själv för att statuera exempel.

Förklara för mig som om jag vore fyra år...

Jag upptäckte precis att mat-tanten Renée Voltaire har skapat en egen mensskyddsserie med det extremt obehagliga namnet "lingonvecka" och motiverar det: "Jag har alltid tyckt att maten är viktig, men vad vi använder på kroppen påverkar oss faktiskt lika mycket som det vi äter".
Det är inte tal om att finna fem fel. Jag försöker febrilt hitta ett jävla rätt.

Två favoriter...

...men är det en sell-out eller helt logiskt?
Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka om Madonna och Lady Gaga i SNL 3 oktober...
Fan, jag brukar veta vad jag tycker.

Kära lilla krumelur

"Hur går det?" "Hur mår du?" "Vad händer?"
Det haglar in oroliga sms. Jag får nog leva med det. Gravida i slutskedet får nog leva med det. Men jag vill härmed upplysa alla oroliga: det är en månad kvar.

Eftersom så många oroat sig för att jag inte bloggat på länge (sex dar - är det något att bråka om, va?) så kommer en rapport.

Ungen vänder sig inte. Barnmorskan har sagt att han har två veckor på sig sen ska det utvärderas om det är värt att försöka vända honom utifrån eller om vi bestämmer ett kejsarsnitt. Jag gillar inte något av alternativen. Jag tycker att han kan vända sig själv. Grejen är inte att han inte vill, det handlar mer om att han är lite sen. Han har blivit för stor och kommer inte runt. Han bökar och vispar och gör sitt yttermera mest för att ta sig runt, men icke! Han skulle kommit på det här betydligt tidigare. När jag följer hans envisa försök att snurra runt på nätterna tänker jag moderligt kärleksfullt: stackars lilla, dumma tjockis.
Och plötsligt kommer jag att tänka på ett gammalt avsnitt av nittitalsstekarserien "Fresh Prince i Bel Air". Familjens yngsta ska placeras i snobbförskola. Vid första besöket upptäcker föräldrarna att alla andra barn läser akademisk litteratur och filar på avhandlingar och pianokompositioner. När deras barn tillfrågas om speciella talanger ställer han sig mitt i rummet med armarna ut från kroppen, snurrar runt, runt och förkunnar:
-I can make my self dizzy.
Så tror jag att min son är.
Sötis.