För ett par dagar sedan mötte jag en person som sysslade med något jag trodde var en utdöd tortyrmetod - luftcitaten. Alltså när hon pratade lyfte hon ibland båda händernas lång- och pekfingrar och kliade lite i luften för att markera citationstecken kring vissa ord. Det visade sig vara precis så irriterande som man minns det.
Jag har alltid haft problem med varför man gör så.
Min gissning är att man vill ta udden av, eller förminska, det man säger genom att lämna utrymme för tolkning.
Och då slog det mig: vad fruktansvärt kul det vore att börja luftcitera i tid och otid och liksom markera "fel" ord.
I dag är det "tisdag". Hösten är "här" nu. Och aftonbladet "tillåter" rasister uttala sig. Själv går jag och tar ett "bad".
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
9 kommentarer:
Haha! Vilken fantastiskt idé!
Jag ser med glädje fram emot det!
Haha! Asbra. Jag har med stor avsmak märkt att jag själv gör så ibland när jag ska förklara saker för mina föräldrar eller andra som jag av ngn anledning inte tror förstår vad jag menar annars. Det känns hemskt.
Hahaha.
Så där gör jag när jag försöker se extra viktig ut.
Antar att det är fel metod...
Hahahaha! :)
Va pinsamt *rodnar lite*, jag brukar "klia luften" rätt så ofta faktiskt...
Vad kul att du skrev detta, min farsa och jag brukar nämligen citera på skämt PRECIS sådär när vi pratar (dvs på helt fel ställe), något vi började med efter nittiotals-trenden :)
"vad roligt"
Aha! Det börjar klarna lite. Nu fattar jag. Egentligen vet ingen exakt varför kliandet utförs. Alla verkar ha lite olika skäl.
G: "eller hur"
Schyffert inledde sin show just så... "Hej!"
Väldigt ironiskt och väldigt kul.
Colette: Just ja.
Skicka en kommentar