Enkät - 2009

Här hade jag tänkt ha decenniets händelser, men jag orkar fan inte tänka. Det får bli årets enkät istället.
[Dock är jag säker på att decenniets film är Almodovars Hable con ella. Rätt säker.]

Årets bedrift Jag bestämde mig för att skaffa barn. Blev gravid. Födde barn och offrade min pansarhud. Allt bedrifter jag älskar mig själv för. Jag gjorde det jag var mest rädd för och klarade det. Nu fixar jag allt.

Årets bittra Två jobbrelaterade grejer som gick över rätt fort. Jag har upptäckt att min bitterhet alltid bottnar i att jag själv varit lat och inte tagit tag i saker. Jag botar alltid bitterhet med snabba aktivitetsryck numera. Jag blir, tackgud, mindre bitter ju äldre jag blir.

Årets bästa semester Ingen egentlig semester i år. Å andra sidan inte så mycket jobb heller. Fast jag och Eva hade en fantastisk weekend i Göteborg med Madonna, god mat och fantastiska vänner och släkt! Allt på tre dagar.

Årets bästa film Inglorious Bastards - herregud, vad inspirerad jag blev. Jag vill skriva som Tarantino gör film. Jag vill egentligen göra allt på samma sätt som han gör film.

Årets musik Madonna i Göteborg och, lite otippat, ett gäng barnvisor - fantastiskt att återupptäcka Kåldolmar och Kalsipper!

Årets nytillskott Nimrod. Dårå.

Årets förlust Mitt pansar.

Årets vuxenpoäng Månadsinkomst från försäkringskassan, besök på BVC och barnvagn. Ansvar för någon annans liv.

Årets fysiska förändring 13 kilo upp och ner, den största mage någon skådat och tuttar av kolossalformat. Lös hud på magen. Min naturliga hårfärg.

Årets nya kändisförälskelser Lady Gaga! Och nygamla: Madonna, Kristina Lugn och Tarantino.

Årets mest gåshudframkallande låt Allan Edwall - Jämtländsk vaggvisa

Årets läsupplevelse Ingen av kolossalformat men "Magical thinking av Augsuten Burroughs fick mig att tro att jag egentligen är en homosexuell man i NY samt att skratta högt. Karin Brunk Holmqvists "Potensgivarna" fick mig att längta efter att bli gammal tant. "Att föda" av Gudrun Abascal lästes med skräckblandad förtjusning och blev min räddare i nöden.

Årets insikt Jag har inte, som jag alltid trott, varit rädd för döden. Det är livet jag varit rädd för.

Årets tv-besatthet Oändlig. Graviditet och amning har skett framför tvn på ett dumdum-vis. Bästa anekdot: hade som ambition att äntligen se Mad Men när jag blev föräldraledig. Varje dag i två veckor gick åt till köksrenovering och när det sista var gjort la jag mig framför tvn laddad med två säsonger, fick värkar och kunde inte röra mig. Vinjetten gick om och om igen medan Olle coachade mig över telefonen på väg från jobbet. Jag har inte vågat återuppta tittandet - rädd att få fantomsmärtor.
Jag har också varit lite besatt förälskad i en tv-krönikör - Anna Thunman Sköld
Alltid kul och läsvärd!

Årets fest Överraskningsfesten för muffinsbagaren. Han blev verkligen överraskad, skakig och lite tårig. Underbara människor. Gamla, unga, vuxna och barn. Magiskt! Okejokej, jag var kanske inte årets festprisse...

Årets citat "I skuggan av värmen? Jag tror att det är en feel-good-film för tjejer"
- Colette van Luik /Albatrossen
Underbart hedrande brist på koll på svensk film. Och jag protesterade inte.

Meningen med livet

Hur skönt är det att få sätta en så pretentiös rubrik?
Jag kan avslöja direkt att jag inte har någon som helst jävla aning, men i alla fall lite funderingar.
För några år sedan träffade jag mitt gamla ex Tor på en fest. Han önskade sig ett blogginlägg om meningen med livet från mig. Han har nog inte ägnat det någon tanke sedan dess, men jag har tänkt. Det har väl i och för sig alla gjort sedan typ yngre tonåren. Det första som dyker upp, oavsett man är vetenskaplig eller andlig, är väl "fortplantning". Och ju mer jag funderar desto säkrare blir jag på att just fortplantningen INTE är meningen med livet. Inte det mänskliga livet. Det verkar hänga ihop med den lite slarviga åsikten att det finns något slags "naturligt beteende" hos människan. Detta naturliga kan vara allt från att det är naturligt att äta/inte äta kött till vara naken eller föda vaginalt. Och här brister det för mig. Människan är en anomali och jag kan inte se att det finns ett naturligt tillstånd för oss. Vi befinner oss mellan natur och kultur på olika individuella plan. Om vi föreställer oss att meningen med livet vore fortplantning drar vi ett slags parallell till växter och djur och därmed uppstår ett gäng frågor som är hart när omöjliga att svara på.
Är ofrivilligt barnlösas liv utan mening?
Är frivilligt barnlösa utan livsvilja?
Hur ställer man sig till adoption, ivf och donationer? Är det artificiell mening? Är det resultatet eller själva processen som är livets mening?
Borde man dö när reproduktionsförmågan är över?
Måste homosexuella begå hetro-sex för att skapa mening?
Och så vidare.
Frågorna är inte retoriska svara gärna.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av barn. Jag har gjort förfärligt många aborter och ångrade mig sent i livet. Har mitt liv fyllts av mening nu? Ja, och nej. Nimrod är mitt livs mening, men jag kände mig inte meningslös innan. Däremot kan jag känna mig meningslös nu emedan jag helt tappat min pansar och styrs mer av känslor än rationalitet vilket inte är någon god överlevnadsstrategi i skrivande stund. Och! Här är den springande punkten: även om Nim är mitt livs mening nu tror jag absolut inte att han på något vis är viktigt för den totala meningen. De allra flestas ungar kostar mer än de smakar. De blir miljöbovar, de blir kriminella, de blir sterila, de river ner, förstör och krigar. Vår art skiter ju nämligen i eget bo i ganska stor utsträckning.
Ibland föds förträffliga läkare, moder teresor och någon som uppfinner bot och bättrande medel. Vissa få för mänskligheten framåt.
Kanske kan just människans individualitet vara en del av lösningen. Vi har vår individuella mening.
- Och kanske är det så att mänskligheten bara ska vaska fram en liten metallpryl som är viktig för en mer avancerad livsform? Kanske ska någon snubbla och skapa en kedja av händelser som banar väg för hundarnas tid.
Sug på den.

Städa

Babykexet har visat sig vara inte allt för renlig, noggrann eller organiserad. Han bajsar, kissar och kräks. På kläder, soffor, handdukar och folk som kommer i hans väg. I dag har det även visat sig att han inte är allt för hjälpsam. Vi beslutade oss för att städa lite inför juljäveln. Han hängde med till tvättstugan där han mest glodde på lampan. Sen somnade han.
Jag anar likheter på pappa-sidan och hoppas på lite andra talanger. Tänkte att Olle får ta med honom och börja golfa till våren.
(Även om just golftalang har en tveksam klang i dag...).

Egentligen vill jag blogga lite om den spridda uppfattningen att fortplantningen är meningen med livet men det kräver lite mer tankemöda och jag hinner inte med den usla hushållshjälp jag har.

En ytterst missnöjd kund

Min mans krog har ett enastående julbord. Ok, det låter partiskt men ni får ta mig på orden den här gången. Köket är fantastiskt. Och läget kan inte vara bättre med panoramavy över Mälaren.

Förra veckan gick den unge, mycket korrekte, restaurangchefen fram till 4 julbordsdamer och frågade rutinmässigt om allt var till belåtenhet.
- Det måste jag säga, meddelade den tillfrågade, att det här är det sämsta julbord jag ätit. Jag är o-t-r-o-l-i-g-t missnöjd.
Restaurangchefen blev aningen perplex eftersom han är van vid stående ovationer.
- Jahaja, det var ju tråkigt. Var det något speciellt du är missnöjd med?
- Allt var dåligt, allt. Jag är fruktansvärt missnöjd.
- Det var ju tråkigt. Var brukar du äta julbord?
- Här. Jag har ätit julbord här i nio år och jag har varit missnöjd varenda gång. I år var det inte lika dåligt som de andra åren men jag är ändå missnöjd.
Nu visste inte restaurangchefen riktig vad han skulle svara, men frågade om han på något sätt kunde underlätta pinan. Kanske genom att dra tio procent på notan?
- Ja, det vore fint svarade kvinnan. Men jag är ändå missnöjd. Jag är så missnöjd så det knyter sig i magen. Jag får knappt i mig mitt andra glas vin.

Det var en missnöjd kvinna. Sanna mina ord.

Kläder. Amma. Shoppa.

Jag gillar inte att shoppa kläder. Alls. Majoriteten av mina inköp görs när jag är ledig och fått ett par glas vin till lunch då kan jag möjligen stå ut. Jag vill gärna skyla mig med något snyggt, men där stoppar mitt intresse så att säga. Jag vill inte lägga tid och energi på kläder. Jag avskyr att prata om dem och när någon detaljerat börjar beskriva något de har haft på sig är jag förlorad redan efter "och så är det en bård av sammet...". Jag kan liksom aldrig visualisera.

På något sätt är det hela liksom skrattretande. Om man vore en marsian som begapade spektaklet skulle man ju inte fatta någonting när folk sliter och drar och håller in magar, höfter och lår - krumbuktar sig framför speglar och menar sig kunna ha något heeeeela livet ut.
Hittills har jag tyckt att det ser roligast ut när folk "provar" väskor. Liksom kollar att väskan klär dem i olika vinklar. Little did I know.
Min klädbrist har blivit alarmerande nu när jag ammar - man måste nämligen ha kläder som tillåter att man lirkar ut brösten på ett diskret sätt. Och man måste ha jättemånga sådana plagg eftersom allt alltid är nedspytt.
I födelsedagspresent av min man fick jag fri lejd drottninggatan ner för att roffa åt mig max antal amningsbara plagg på kort tid innan sonen vaknade.
Och här kan vi snacka om mumsbit för den eventuella övervakaren av provrum. Jag har faktiskt stått i x antal provrum och åbäkat mig framför speglar för att kolla om brösten går att plocka fram.
Hur ser det ut för den oinvigde?

Drama queen

Större delen av mitt liv har stormat. I perioder av lugn blir jag rastlös och vankar runt och kollar om jag kan störa friden. Jag liksom letar rätt på ett irriterat område att peta i och infektera. Jag vet inte hur många gånger jag beklagat mig över att befinna mig i kaos bara för att upptäcka hur jobbigt jag tycker det är när inget händer. Detta kunde jag lätt åtgärdat för längesedan inser jag nu. Jag kunde skaffat barn.
Jepp. Nu har det hänt; jag har blivit en såndär morsa.
I går var ungen gnällig hela dan. Magknip, kräktes oavbrutet och bajsade på sig tolv gånger. Framåt natten blev han otröstlig och jag upptäckte att naveln liksom hade svällt upp och blivit röd. Jag bestämde mig bums för att döden låg på lur och Olle larmades under tårar.
- Det är nog navelbråck, hulkade jag.
- Är det farligt, frågade han.
- Inte alls, det är bäst att vi åker till akuten, svarade jag ologiskt och snyftande.

På vägen till Astrid Lindgrens barnakut somnade sonen som en prins och vägrade vakna ens när sjuksyrran tog tempen. Hon konstaterade att han var fullt frisk och otroligt välnärd - "mycket ovanligt att barn som helammas blir så tjocka och fina".

- Det här är ett helt ofarligt navelbråck, förkunnade läkaren.
Jag nickade i triumf mot Olle med en min som antydde "vavarejagsa".
Vid det här laget hade grabben vaknat och jollrade rart.
- Men varför har han så ont, frågade jag läkaren.
Trött tittade han på mig och beslutade sig för att tilltala familjens enda begåvade individ, lyfte ungen och sa:
- De säger att du har ont, men jag förstår inte, du verkar ju vara helt nöjd. Så här blir det när andra när andra måste föra ens talan. Ge mig en kram så jag får energi att klara den här natten.
Sen fick vi åka hem. Med vår välnärda, jollarande baby med helt ofarligt navelbråck. Han somnade i bilen.

Och observera att jag inte ens nämner Elisabet Höglunds brist på proffessionalism

Jag har för första gången bevittnat "Förkväll". Jag känner inte att jag måste göra om det. Varför måste alltid upplägget vara detsamma när det ska vara tv "för kvinnor av kvinnor om kvinnor"? Vilken jävla märklig bild som målas upp. Allt enligt mallen: lite mysiga, lättsamma, lyxiga grejor - lite inredning, lite mode och lite scrapbooking.

Yvonne Ryding är väl vad jag förstår en gammal skönhetsmiss och inte i rutan i egenskap av sin gedigna bakgrund. Hoppas jag. Men ändå...? Varenda replik, inslag och intervju bemöter hon med ett tiltat leende och: vad härligt! Till och med en tittare som berättade att hon var från Trollhättan:
- Vad härligt!
Ja, verkligen. Framför allt just nu är det nog jättehärligt att bo i Trollhättan. Yeah right.
Annika Lantz försökte berätta om det komplexa i att bemöta humorns patriarkala historia och att inte gå i de lättköpta skämtens fälla. Yvonne stirrar på henne och säger: mmmm, hmmm, mmm, och man ser att hon varken lyssnar eller förstår. Sen bryter hon in mitt i en mening:
- Men för att prata om någonting helt annat; är inte du väldigt intensiv som person?

Så jävla provocerande.

Anse er varnade!

Om ni inte är snälla i det här livet kommer inte tomten. Och när ni dör hamnar ni i tvångströja á la clockwork orange och med tvångs-uppspärrade ögon tvingas ni se svensk film med svenskt ljud - ett relationsdrama med Persbrant och Helena Bergström i huvudrollerna som pågår i evighet. Det, mina vänner, är helvetet.

Assist Anka?

Om jag har förstått det rätt kan man alltså söka jobb som Anna Ankas assistent på tv 3 hemsida!? Nu sitter jag ihoprullad i ett soffhörn och oroar mig för att jag ska bli galen och få dålig impulskontroll...

I hallen

Min bästa vän och jag har levt som systrar sedan vi var tretton. Vi har gått igenom eld och vatten i nöd och lust. De senare åren har vi rätt ofta mötts gråtande i hennes eller min hall eftersom märkligt mycket handlat om död, förlust och sorg vår ringa ålder till trots. I går sågs vi för första gången på fem veckor. Vi möttes i min hall: min allra-allra bästa vän, hennes skelettcancer, min nyfödda son, vår vänskap, vår glädje och sorg, gammal och nytt. Och vi grät. Bara av lycka.
I dag har jag känt mig märkligt hudlös hela dagen.

Plötslig patriot

Torsten Flinck och Linda Rosing är mina absoluta favoritsvenskar. Varje gång jag ser dem i media eller på gatan känner jag en omedelbar rätt till deras liv. Jag tycker att jag borde få följa dem dygnet runt. De är så underbart knäppa, självutlämnande och färgstarka. På helt olika sätt. I samma land, i samma stad. Och när jag tänkt den tanken slår det mig plötsligt att dessa två delar land med Ullareds-Morgan, Färjan-Håkan, Linda Skugge och Carl Bildt. Och alla som shoppar på Ullared. Och alla som shoppar kring Stureplan. Och Zlatan.
Och så säger vi att svenskar är trista, grå och introverta. As if.

Fisk

Väninnan är förtvivlad. Tonårssonen mår råtta och har firat detta med att göra en grandios tatuering föreställande en fisk(!). Storlek kolossalformat. Dramatiskt förklarade han att fisken "symboliserade framtid". Man behöver ju inte vara ett geni utöver det vanliga för att lista ut att det inte är tal om när/om/ varför han kommer att ångra detta - det är bara att konstatera ATT han kommer att ångra sig.

Jag är smått unik i min generation i det att jag inte har någon tatuering eller några piercingar. Helt i linje med min rädsla att göra som alla andra. Trots min bristande erfarenhet dristar jag mig till att dela ut ett råd beträffande tatueringar:

Det är precis som med alkohol: ge fan i det när du mår dåligt.

Fisk...*skakar bekymrat på huvudet*

Gammal favvo!

Kim presenterade tidernas äckligaste kontaktannons idag. Vilket fick mig att minnas min favorit. Jag har, tyvärr, inte klippet kvar men det är väl memorerat. Och löd som följer:

"Jag, en medelålders man, varken snygg eller ful - snarare tvärtom..."

Det är nästan som filosofi och ibland kände jag att jag förstod vad han menade för att nästa sekund åter vara helt förlorad...

Dagens löp

Bortsett från det uppenbara så är väl det roligaste egentligen "nya uppgifter". Wtf!?

Fjorton år med Man

I dag firar jag och min man fjorton år. Och jag vill betona ordvalet "min man". Någon kommenterade någon gång att vi "faktiskt inte är gifta" vilket jag bemöter med att han är i sanning min Man. Han är en Man. Från första sekund har jag älskat, just, hans manlighet. Han var, och är, en doer med stora händer och ett matchande självförtroende.

Goes with out saying att man inte får ihop fjorton år utan en massa slit, men det har varit värt varenda sekund. Och när vi efter tretton år tillsammans bestämde oss för att våga skaffar barn känner jag att det är en sån oerhörd lyx att ha barn med någon jag känner så väl. Som en oväntad bonus efter alla år så känner jag mig nyförälskad och återupptäcker honom. Under varje sekund av graviditet, förlossning och det korta föräldraskapet briljerar han som Man. Under 24 timmars förlossning med tappad kontroll, skrik och fullständigt utlämnande var han där, coachade, räknade, distraherade och fick mig att tro på mig själv. På nätterna sover han räv och bevakar vår sons andetag. Han skyndar sig hem från jobbet och har en ny pappa-röst. Han lagar mat åt mig och ringer barnmorskan och diskuterar amning. Samma man som för fjorton år sen men lite extra Man.
Lyllo jag. Lyllo Nim.

...och så inrikespolitiken

Jag känner mig oroväckande lugn vad beträffar Sverige Demokraterna. Jag vet inte om det beror på erfarenhet, naivitet eller ren jävla dumhet, men jag har liksom svårt att engagera mig eftersom jag föreställer mig att det hela bara blir en repris på Ny Demokratis pajasinhopp i politiken på nittitalet. Alla säger och gör ungefär samma saker som då och jag minns alla för- och motargument som i går. Därmed utgår jag från att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdan, trampar runt som utvecklingsstörda elefanter på Duka och försvinner i glömska till nästa val.

Mer intressant tycker jag att det är att Sahlin och Reinfeldt båda två menar att de tveklöst ska kunna samarbeta mot SD om det behövs. Vilket ställer blockpolitiken i ett intressant perspektiv. Tänk om de trista principerna kunde ruckas på utan att hatiska dårar hetsar mot folkgrupp!? Allvarligt, tänk vad man skulle kunna åstadkomma!

Låg utrikespolitisk nivå

Okejokej, jag förstår förtjusningen och ordlekarna kring eu-presidentens roliga namn Van Rompuy, icke desto mindre tycker jag fortfarande och envetet att det amerikanska uttalet av den franska presidenten - Nicolas Sarkozy - Sir Cosy är roligast.

Vilket säger lite om mitt politiska engagemang just nu.

Tveksam logik

Vår son heter Nils-Nimrod. Dubbelnamn andas väl allt som oftast kompromiss. Så även i detta fall. Men det känns rätt bra att ungen kan välja mellan ett väldigt vanligt och ett väldigt ovanligt namn senare i livet.
Tills dess får han leva med att far kallar honom Nils och mor Nimrod. Han passerar även som Nisse-Nim.

För att ytterligare komplicera det hela kallar Olle honom, ofrivilligt, hela tiden för Bengt. Bengt var namnet på vår gamla bengalkatt. Jag tror att Olle fungerar enligt associationslogiken: liten, mjuk, gullig - katt - Bengt. Och trots hans ambition att säga rätt så börjar Bengt bli så vanligt förekommande att han till och med omvandlat det till smeknamnet "Bengtson" med gull i rösten.
Som om detta inte vore nog tycker jag i smyg att barnet ser ut att heta Patrik. Jag vet faktiskt inte varför och det känns rätt hemskt - Patrik är ju inte ens ett fult namn, bara tråkigt. När jag berättade dessa dystra nyheter för Olle suckade han och sa:
- Ska vi säga det till folk? Vårt barn heter Nils-Nimrod men vi kallar honom för Patrik Bengtsson.

Av stor vikt för journalistiken och nätverkandet

Ebba von Sydow har startat ett "kraftfullt, givande nätverk för kvinnor som vill göra skillnad". Nätverket "informerar helt enkelt om aktuella, viktiga välgörenhetsprojekt inom miljö, socialt- och etiskt engagemang". Tanken är att "kombinera lite materialism med idealism".

À propos detta säger hon: "Sedan jag började min bana som journalist för tio år sedan har det tack och lov hänt mycket, myten om att mode och kläder skulle vara ett ytligt och och korkat ämnesområde har vi tack och lov tagit död på".

Språket? Verklighetsförankringen?
Det handlar rätt mycket mer om att hitta ett rätt en att finna fem fel. Jag tycker fan inte ens att det känns bra att hon kallar sig journalist...

Stoppåbelägg

Han kom nästan på dagen, grabben. Två dagar före beräknat förlossningsdatum och samma dag som mitt yngsta syskon blev 18 tyckte han att det var läge för en ny omgång ungar - ödet har beslutat att det alltid ska finnas barn i vår släkt. 4, 2 kg tung och 54 cm lång. En riktig fighter, stark som en häst och helt opåverkad av en utdragen krånglig förlossning. Och han är så fin, så fin.

Själv är jag hopplös, hormonell och känslomässig. I dag har jag gråtit över att jag inte har fixat någon bra fars dag, att jag inte kan transportera mig så långt och att det därmed bara fanns fula rosor och åt att jag lämnade baby Nim för första gången. Och ett par gånger av okänd orsak. Jag föll också i tårar över att ett russin i lussebullen lossnade. När jag lämnade hemmet i 20 minuter visualiserade jag darret han får på underläppen precis innan han blir ledsen och då bryter jag ihop vid tanken att jag inte kan skydda honom från allt.

Kort sagt: jag behöver sättas på en dos Tilde, Jide, Idergard, Kongo, vita män, 40-talister och en lördag med golfare innan jag kan tillåtas blogga igen.
Jag återkommer när jag blivit mitt gamla taggiga jag igen.
Hasta la vista.

Tisdag 3 november 2009 - rastlös

Mina föräldrar är produktiva frögurkor och har förökat sig relativt mycket och länge. Inte med varandra dock.
Mamma ynglade av sig sista gången vid 45 och pappa slutade vid 50. Således har vår familj fått lite störd uppfattning om normal familjebildning. Jag fick oväntad fart när jag insåg att jag skulle fylla 40. Min yngsta lillebror, 22, mötte nyheten om min graviditet med ett förvånat: jag hade aldrig trott att du skulle skaffa barn först av oss!

Min yngsta syster fyller 18 i morgon och jag inser att jag har tajmat det här fint. Jag får barn när båda mina föräldrar precis gått i pension och antagligen nästan på dagen då min yngsta syster blir myndig. Cirkeln är sluten. Man skulle kunna tro att det hela är på flit.

I dag har omisskänneliga tecken på att något är på gång startat. Jag vet inte riktigt om det innebär i dag eller om en vecka, men något är görningen och jag vankar rastlöst omkring och letar efter en ångra-knapp och försöker ignorera smärtan som jag någonstans i bakskallen förstår är "light". Jag gillar inte riktigt att jag inte har en aning om vad som väntar. På 40 år hinner man bli ett kontroll-freak av rang.

Hemmet är fyllt av märkliga saker som jag inte vet hur jag ska relatera till - en barnvagn i hallen, en skötbord i förrådet och i sängen har vi grabbens snuttefilt så att den ska ta lukt av oss. När jag väckte Olle på hans 44-årsdag i söndags hade han gosat in den mellan hakan och halsgropen. Jag har inte riktigt hämtat mig från den synen än.

Köket börjar bli klart och i dag kommer en hantverkare förbi och sätter upp lite tapetbitar. Det vore rätt typiskt om det hela slutar med att jag får åka till BB med en hantverkare - ett slags poetisk rättvisa.

Dagen i bild - och jag bjuckar på magus colossus.

En fråga om balans

Om någon har missat det, så gillar jag inte riktigt att vara gravid. Eller alls faktiskt. Jag skulle hellre vilja bli farsa. Helst av allt ville jag adoptera ett barn, men hela upplägget på våra liv är aningen för bohemiskt. Vår ekonomi pendlar, vi är inte gifta, vi jobbar oregelbundet och...tjaa vi funkar helt enkelt inte i adoptionsmallarna. Som så många andra. Men knulla får man. Tydligen.
Jag vet en hel del trevliga människor som på olika sätt inte passar i mallen för adoption - bögar, flator, ensamstående, fattiga, halta och lytta - som hade blivit alldeles utmärkta föräldrar.
[- Jepp, jag tar på mig att vara enväldigt smakdomare i frågan.]
Jag vet också ett gäng människor med långvariga äktenskap, fasta jobb, schemalagda aktiviteter och politiskt korrekta åsikter som blir rent förfärliga föräldrar.
[- Jepp, jag tar på mig att vara enväldigt smakdomare i frågan.]

Och så tittar jag på "I am because we are" om föräldralöshet och AIDS i Malawi och undrar: Varför kan inte alla vettiga ofrivilligt barnlösa människor jag känner bara åka dit och hämta sig en unge?
Och jag orkar inte höra folk säga att resonemanget är naivt, att kommersen styr och att "då kan ju pedofiler och andra dåliga människor få adoptera".
Men är det inte lite märkligt att det inte går att fixa på ett enkelt sätt? Jag menar det finns ju alltid stålar och kreatörer när det kommer till dåliga saker. Krig och miljöförstöring ställs ju aldrig in och skjuts upp på grund av pengabrist. Det behövs aldrig stora galor för att dra in en slant till att upprätthålla barnarbetet, mörka forskningsrapporter eller förlänga krig. De stålarna bara finns ju.
Jag tror uppriktigt att det finns en skitenkel lösning på barn-och föräldralöshetsfrågan. Det hörs ju på namnet.
Det finns en uppenbar balans.

Tisdag

Jag försöker knåpa ihop en radiojingel åt min man (eller hans företag). Jag är skitdålig på det. Ett tag i början av millenniet (jag gillar inte att det stavas med två n) skrev jag jinglar ombedd av en radiokanal. Både de och jag blev förvånade över hur dålig jag var och karriären varade i kanske två månader. Min mans selektiva minne har dock bara registrerat att jag "brukade skriva jinglar" och då och då brukar han be mig hjälpa honom. Stackarn.

Vidare konstaterar jag att jag förväntas föda barn om nio dagar. Jag har en tilltagande overklighetskänsla. Jag trodde att det skulle bli verkligare med tiden, men icke. Nu är det helt obegripligt. Dessutom har jag inte tid. Hantverkarna är inne på slutspurten och jag skulle absolut behöva två veckor på mig att måla lite väggar, fixa lite detaljer och städa bort slipdammet. Dessutom vet jag inget om spädbarn och är lite tveksam till om jag öht reder ut detta. Har de inte väldigt stora huvuden och breda axlar?

Mitt eget trevliga själv

I brist på liv lägger jag ut en enkät. Kan inte ni också göra det så jag får lite insyn. Pliiis.

Du heter: Jag vill förhålla mig ogooglingsbar, men ni vet ju.

Smeknamn: Min man kallar mig Virrpinne ibland, men annars är det nog Beatrix som gäller. Mer som alterego än smeknamn dock. Det sitter i alla fall så till den grad att en bartender i den lilla stad där jag bodde i tidigare frågade mig vad Beatrix ville ha när jag själv beställde alkoholfritt.

Låt som när du är ledsen sörjer till: Ingen direkt, det känns som om jag vuxit ifrån det där sörjanadet till låtar, men jag blir alltid lite vemodig när jag hör Mad World och Purple Rain.

Vad tror folk om dig? Att jag är taggig och lite farligt oberäknelig.

Stämmer det? Förvisso.

Vad får du oftast komplimanger för? Intelligens, snygg häck och integritet.

Vad säger du för att imponera på någon? Jag drar i med någon av alla mina konstiga små-kurser på universitetet. Etnometodologi, till exempel. (Vet själv inte vad det är, men jag innehar 5 oomkullrunkeliga poäng)

Hur imponerar man på dig? Genom civilkurage, genuint ointresse för pengar och förmåga att se helheter.

Brukar du skratta för dig själv? Rätt sällan, tyvärr.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "God morgon min kära. Jag kommer."

Var bor du? Vasastan, Stockholm.

Trivs du där? Mycket.

Äger du några Converse? Nej.

Brukar du bli för full? Brukade. Men mer och mer sällan. Ganska precis ett år sen.

Är du allergisk mot något? Nej.

Har du haft sex idag? Icke.

Nästa mål i ditt liv: Bli klar med köksrenoveringen och föda barn.

Hur svarar du i mobilen? Mitt namn.

Vem ringde du senast? Min man.

Vad sa den du senast pratade med i telefonen? att jag skulle skicka kontoutdrag till revisorn och att han älskar mig.

Antal timmar sömn inatt: 4 sammanhängande.

Sov du ensam? Ett tag. Sen kom sambon lullandes.

Brukar du komma i tid? Ja. Med fascistisk iver.

När mår du bra? Rätt ofta. Spontant; när jag är ensam hemma och går och pysslar, målar, snickrar, lagar, fixar. När min son sparkas. När jag hamnar i ett kreativt skrivarflöde. I ett varmt bad. När jag jobbar som massör. När jag läser en bok. När jag skrattar med vänner. När jag skedar med min man. När jag får ett glas rött gott vin en fredagseftermiddag. När jag träffar min guddotter...

När blev du fotad senast? Av Kentson för typ en vecka sen.

Hur känner du dig nu? Tillfreds och ganska produktiv.

Vanligaste färg på dina kläder: Beige, svart, off-white, kaki.

Vad tycker du om fötter? Älskar vackra fötter.

Vad saknar du? Ordning, självdisciplin, ekonomiskt sinnelag, några spridda släktingar, ett par grejer till Nisse-Nim och diskmedel.

Hade du en bra kväll igår? Mycket fin. Mat med Colette och lite släktträff på Sabai-Sabai.

Favoritdryck på morgonen: Kaffe med mycket mjölk.

Rakar du benen? Ibland.

När brukar du oftast gå och lägga dig? Vid 23.

Är du blyg? Lite.

Sysslar du med någon idrott? Inte efter 25. Tyvärr. Det blir gymet för hela slanten.

Vill du hellre ha mail än brev? Ja, jo, det tror jag.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Kanske. Rent teoretiskt: ja.

Har du spytt offentligt? Aa, men inte de senaste 20 åren.

Är du nöjd med ditt liv? Ja.

Är du bortskämd? Kanske. På sätt och vis. Osäker på definitionen.

Vad gör du i morgon? Besöker barnmorskan och lite avslutande manövers innan mamma-ledigheten är ett faktum.

Vad är det värsta du vet? Allt från slipdamm i bokhyllorna till politisk korrekthet. Don´t get me started.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Lyxfällan skulle nog kunna döma ut mig.

Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Jag tycker inte att kändisars jobb är att vara bra förebilder. För mig personligen är Gudrun Schyman och Madonna förebilder.

Vad längtar du till? Min son. Ett glas rött och en råbiff på Tennstopet. Min ö i Grekland. Ett hårt träningspass. Jämtland.

Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja och så vansinnigt ödmjuk och tacksam för detta.

Vad använder du för shampoo? Det som finns.

Vad är det finaste du fått? Jag är lyckligt lottad - det är helt enkelt för mycket för att räkna upp.

Hur gammal är du: 40.

Du samlar på: Inget för tillfället.

Gröna eller röda äppeln: Gröna.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? Olle, Cicci, Annica, Mamma, Pappa.

Gillar du golf? Nej, usch.

Vilken tid gick du upp idag? 06.30.

Har du sovit i din egna säng inatt? Ja.

Har du strumpor på dig nu? Ja. Varma, ulliga, beiga.

Är det okej att gråta? Naturligtvis.

När grät du senast? I torsdagskväll av ren utmattning.

Vad skulle du göra om du vann en miljon? För tillfället inget speciellt faktiskt.

Bär du glasögon eller linser? Nix.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? Nä.

När går du upp ur sängen en helgmorgon? Vid 7-8

Vill du gifta dig? Nä, inte direkt.

Vill du ha barn? Aaa! Rätt snart, faktiskt.

Solar du ofta? Nä.

Är du bra på att laga mat? Ja, det tycker jag.

Är du flygrädd? Nix.

Hur vig är du? Väldig.

Är du musikalisk? Nej. Jag är nog inte omusikalisk heller.

Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten.

Tror du på ett liv efter döden? Beror på dagsform.

Tycker du om sushi? Jarå. Det har väl en tendens att bli nödlösnings-mat.

Vad äter du helst när du ser på film? Beror på tid och plats.

Bor dina föräldrar tillsammans? Nä. Hahaha. Galna tanke.

Har du tandläkarskräck? Nej. Jag gillar faktiskt att gå till tandläkaren.

Har du någon gång gråtit dej till sömns? Ja. Tyvärr.

Biter du på naglarna? Ibland.

Senaste låt du hörde: Bob Marley - Kaya.

Alla får ligga

Min närmaste granne är en rätt anal jurist i 30+. Man märker just inte av henne utom då hon dyker upp på brf-möten med bakåtstruket hår, korrekt klädsel, talandes flytande juridiska. Plötsligt för några månader sen verkade hon byta livsstil - hög musik och fest. Och hon började plötsligt knulla med en frenesi som fått mig att dra mig för att bjuda hem folk. Det pågår högljutt i timmar och när det äntligen upphör är det risk för att det bara rör sig om fem minuters paus.
Ganska fort stod det klart att hon i själva verket, naturligtvis, var oskyldig till det hela. Lägenheten är uthyrd. Av förklarliga skäl har jag varit lite nyfiken på den nya innevånaren. Jag föreställde mig en tjusig amazon med ett enormt knullrufs och en lite djurisk framtoning. En vild och vacker kvinna. Jag har nästan varit lite avis.
I dag mötte jag min vardags-nemesis, aka Knullis, i tvättstugan. Det var en han. Blek och smalfet. Han hade en välpressad märkesskjorta och noppriga långkalsonger med gällivarehäng. Ett blekt, lite blankt babyface. Och den satan hade med sig sin jävla laptop och satt och jobbade halvklädd medan han tvättade.
Tydligen får vem som helst para sig nu för tiden.
[öppet mål, jag ser det]

I stort sett meningslös

Jag trodde att föräldraledigheten skulle innebära kulinariska mästerverk, explosioner och fyrverkerier i social media, intellektuella samtal på fik och långa promenader. I själva verket förfaller mitt hem och min hjärna. Jag sover. Varken mer eller mindre. Sen vaknar jag helt outvilad.
I dag har jag engagerat mig lite vagt i en födelsedagspresent till min man, släppt in en hantverkare och pratat lite med en kund. Sen var jag helt slut och somnade som en stock i soffan. Vaknade hungrig, men tanken på att skaffa föda var för jobbig så jag somnade om.
Detta är ju förfärligt.
Och jag vill säga: förlåt, den här bloggen är drabbad av graviditet och jag skäms för detta. Jag känner hela tiden att "det här är kul/viktigt/irriterande/något jag borde bry mig om" och sen tappar jag tråden. Jag kan helt enkelt inte intressera mig för något längre. På jämtska säger vi "oi" - det översätts typ unplugged.
Förlåt.
Nu ska jag sova.

Tillägg:
Efter att ha sökt på etiketten "november" inser jag att med lite tur är bloggen snarare drabbad av, just, november snarare än grötig mamma-hjärna. Jag verkar ju alltid sprudla av apati denna årstid!
Nu ska jag sova.

Så "1999"

För ett par dagar sedan mötte jag en person som sysslade med något jag trodde var en utdöd tortyrmetod - luftcitaten. Alltså när hon pratade lyfte hon ibland båda händernas lång- och pekfingrar och kliade lite i luften för att markera citationstecken kring vissa ord. Det visade sig vara precis så irriterande som man minns det.
Jag har alltid haft problem med varför man gör så.
Min gissning är att man vill ta udden av, eller förminska, det man säger genom att lämna utrymme för tolkning.
Och då slog det mig: vad fruktansvärt kul det vore att börja luftcitera i tid och otid och liksom markera "fel" ord.
I dag är det "tisdag". Hösten är "här" nu. Och aftonbladet "tillåter" rasister uttala sig. Själv går jag och tar ett "bad".

Angelägen

I februari 2007 ansåg min kinesiolog att jag borde träffa hennes shaman. Jag är ju även utbildad kroppsterapeut och jag försöker ha ett öppet sinne, men shamanen Doris utanför Gävle väckte min misstänksamhet. Hon såg ut som en gammal tjackis, levde i något slags nedgånget 80-tals möblemang med maken Tommy, hans kåkfarargaddningar och sviter av stroke. Samt onormalt många schäferhundar på liten yta.
Icke desto mindre bjöd mötet med Doris på en av mitt livs mest omtumlande möten. För det första kunde jag inte hålla mig vaken. Under den två timmar långa behandlingen somnade jag var femte minut som om jag vore drogad. När hon frågade mig vem jag var och vad jag gjorde började jag gråta. Hon berättade raskt vilka två personer jag omedelbart måste förlåta och om de två kvinnorna jag varit mor till i ett tidigare liv. Hon hade alldeles rätt i allt kände jag. Och somnade.
När vi var klara sa hon:
- Det viktigaste i ditt liv är att en liten pojke väntar angeläget på dig.
- Va, sa jag, vem?
- Din son, sa hon.
- Jag har ingen son. Jag vill inte ha några barn.
- Men han väntar. Han har väntat länge.
- Vad väntar han på, frågade jag irriterat.
- På att du ska föda honom, svarade hon och tittade på mig som om jag vore en idiot.
Sen sa hon - och det här var mäktigt: du ska inte oroa dig för alla aborter du har gjort. Han är inte arg, bara väldigt angelägen.
Jag kan inte säga att jag ändrade mig där och då. Det tog ett bra tag, men jag kunde aldrig släppa bilden av pojken som väntar angeläget.
Och sedan ett år tillbaka är jag lika angelägen själv och det är inte långt kvar tills vi ses. Jag hoppas vi blir nöjda med varandra.

Medias skrämselpropaganda

Neeeeeeeej! Ett skrik av skräck och förtvivlan hördes från Wasahallens tidningshylla! Jag känner mig anklagad och smutsig.

Den förmodade lyxen

Jag älskar att bunkra böcker. Jag är helt osnobbigt urskiljningslös vad gäller format och genre - Elias Canetti eller Ed McBain, Akademibokhandeln eller antikvariat - jag förlorar mig fullständigt och köper så mycket jag kommer åt.
Med åren har jag drabbats av insikten att jag inte bara köper böckerna. Jag köper mig även den tid jag tror mig ska få. Den förmodade kvalitetstiden då jag under optimerade former ska läsa böckerna.

I dag håller min man på att montera upp vinskåp i köket. Jätte-jätte-många vinskåp blir det.

Why oh why?

Nästan varje vecka de senaste åren har jag läst om någon stackars jävel som fått sitt liv förstört av försäkringskassan.
- Det där verkar vara vanligare än man tror, har jag tänkt. När människor är riktigt jävla sjuka och trötta så är de beroende av ett helt omänskligt maskintänkande från en kår med encellig kompetens.
Jag har till och med haft det på nära håll - min bästis har skelettcancer -och jag har häpnat över den okänslighet med vilken ärendet har hanterats. Jag har också förstått att man inte kan räkna med samhället i tider av kris. Kontaktnät är allt.
Vilket är lite synd eftersom ett helt gäng generationer växt upp i tron att man faktiskt har friheten att be släkt och vänner att dra åt helvete när det inte passar eftersom s-a-m-h-ä-l-l-e-t rycker in.
Det jag helt har missat är att nämnda försäkringskassa inte bara är kass i extremfallen utan mer som rutin.
Jag har aldrig haft med dem att göra personligen. Jag har inga barn och jag är provocerande frisk.
När jag skulle börja anmäla föräldrapenning visade det sig faktiskt att jag varit anmäld en gång - 1987. Jag måste ha varit 17 år då och förmodligen sommarjobbat. Man kan se det på två sätt:
- Skönt att varit frisk ett helt liv och att inte lastat systemet nämnvärt medan jag betalt skatt.
Eller, som försäkringskassan ser det:
- Skyll dig själv!
Det har visat sig vara en ohygglig process att utreda mitt bidrag till samhället. Trots att min revisor skickat alla mina uppgifter - i juli.
Om ca tre veckor ska jag ha barn och fortfarande kan ingen - säger ingen - tala om vad jag har att vänta i föräldrapeng och när den kan betalas ut.
Eftersom jag är egen företagare.
Eftersom jag inte finns registrerad sedan 1987.
Det är "lite speciellt då" har jag fått veta och "vi utreder". Alltså sedan juli. Jag har ju för bövelen betalat skatt som alla andra. Hur svårt kan det vara?

Jag vet inte riktigt vilket råd jag ska ge andra människor som utsätts för galningarna på försäkringskassan...
Bli inte egen företagare? Se till att vara sjuk med jämna intervall? Skaffa inte barn? Eller det enda rimliga: skit i att betala skatt, stoppa slanten i egen ficka så du kan försörja dig själv när det behövs!

För fem minuter sen avslutade jag mitt senaste samtal med en mekanisk kvinna på nämnda verk (efter 20 minuter i telefonkö) med orden: jag hade aldrig i helvetet skaffat barn om jag hade vetat vilka idioter jag skulle behöva ha med att göra.
Har det förbättrat mitt ärende? Troligtvis inte.
Om ni inte hör något på ett tag...
...faktum är att jag nästan är beredd att skjuta mig själv för att statuera exempel.

Förklara för mig som om jag vore fyra år...

Jag upptäckte precis att mat-tanten Renée Voltaire har skapat en egen mensskyddsserie med det extremt obehagliga namnet "lingonvecka" och motiverar det: "Jag har alltid tyckt att maten är viktig, men vad vi använder på kroppen påverkar oss faktiskt lika mycket som det vi äter".
Det är inte tal om att finna fem fel. Jag försöker febrilt hitta ett jävla rätt.

Två favoriter...

...men är det en sell-out eller helt logiskt?
Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka om Madonna och Lady Gaga i SNL 3 oktober...
Fan, jag brukar veta vad jag tycker.

Kära lilla krumelur

"Hur går det?" "Hur mår du?" "Vad händer?"
Det haglar in oroliga sms. Jag får nog leva med det. Gravida i slutskedet får nog leva med det. Men jag vill härmed upplysa alla oroliga: det är en månad kvar.

Eftersom så många oroat sig för att jag inte bloggat på länge (sex dar - är det något att bråka om, va?) så kommer en rapport.

Ungen vänder sig inte. Barnmorskan har sagt att han har två veckor på sig sen ska det utvärderas om det är värt att försöka vända honom utifrån eller om vi bestämmer ett kejsarsnitt. Jag gillar inte något av alternativen. Jag tycker att han kan vända sig själv. Grejen är inte att han inte vill, det handlar mer om att han är lite sen. Han har blivit för stor och kommer inte runt. Han bökar och vispar och gör sitt yttermera mest för att ta sig runt, men icke! Han skulle kommit på det här betydligt tidigare. När jag följer hans envisa försök att snurra runt på nätterna tänker jag moderligt kärleksfullt: stackars lilla, dumma tjockis.
Och plötsligt kommer jag att tänka på ett gammalt avsnitt av nittitalsstekarserien "Fresh Prince i Bel Air". Familjens yngsta ska placeras i snobbförskola. Vid första besöket upptäcker föräldrarna att alla andra barn läser akademisk litteratur och filar på avhandlingar och pianokompositioner. När deras barn tillfrågas om speciella talanger ställer han sig mitt i rummet med armarna ut från kroppen, snurrar runt, runt och förkunnar:
-I can make my self dizzy.
Så tror jag att min son är.
Sötis.

Rosor

Efter en olycklig incident 1998 finns en tyst överenskommelse mellan mig och min man att han inte köper blommor åt mig. I går bröt han tioårssviten och kom hem med rosor och ett blygt leende.
- Jag kunde inte låta bli att köpa dem, sa han, de är som du.
Vikket fjant, hann jag tänka och öppnade papperet med komplett förbrylling som spontan reaktion.
- Är de som jag??
- Mmm, svarade Olle och nickade mot mina fötter.


Efter fjorton år verkar han ha bättre koll på mig än jag. Tryggt.

Alien

- Det här är inget litet barn, konstaterade läkaren vid det senaste ultraljudet.
Eftersom jag är ett förhållandevis mycket gammalt exemplar kollas sådant nogsamt upp. "I min ålder" (jag får höra det mycket numera - men alltid till min fördel) föder man ofta väldigt små barn.
Men tydligen är jag på alla vis atypisk. Risken för mig att föda ett barn med Downs var inte större än för en 25-åring, mina värden är på topp, ungen är stor - och är, har det visat sig, helt odisciplinerad. Redan.
Han ligger sällan stilla och vägrar låta sig fotograferas. Det senaste är att han visat sig helt ovillig att vända sig rätt och inta förlossningsläge. Jag klandrar honom inte: det verkar ju rätt värdelöst att hänga upp och ned i trångt utrymme. Däremot kan jag inte påstå att på något sätt njuter av det. Så klart för den överhängande risken för kejsarsnitt, men framför allt så är det inte skönt. Inte alls. Han har rullat ihop sina imponerande 2,6 kg under min vänstra revbensrad. Huvudet trycker han mot bröstbensspetsen, han skjuter ryggrad och rumpa mot mina revben och har även krånglat in en fot under sig själv med vilken han pricksäkert och målmedvetet sparkar mot min lunga. Allt fokuserat till min vänstra sida. Då och då gör han krokodilika dödsrullningar och gör sitt yttersta för att jobba sig längre in i tryggheten i de vänstra inälvorna. Hela den, minst sagt, imponerande magen lyfter sig som en sufflé på ena sidan och gör delfin-vågor.
- Visst påminner detta om något bekant?
Jag kanske slipper kejsarsnitt ändå...?

//Ripley

Fitta

På förekommen anledning lägger jag ut en gammal text om det kvinnliga könsorganet. Egentligen är det upptakten till en bok om systerskap som aldrig riktigt blir klar.

- Hrmm öh ursäkta mig öh toc-toc-toc öh nu då? är den på?
Ursäkta, jag, hrmöh alltså:
Jag är här för att hävda min rätt och kräva något tillbaka.

- Sedan en längre tid är det något som gnager mig. Det handlar inte bara om att jag är berövad något. Det handlar om ett slags logiskt felslut. Jag talar om fittan. Det kvinnliga könet.

- Hur kommer det sig annars att fitta är synonymt med jävla kärring, äckel, ett riktigt starkt ord när man är RIKTIGT förbannad, den starkaste svordomen, jävla idiot, extremt hat etcetera. Allt enligt en icke helt vetenskaplig undersökning jag gjort. Det kvinnliga könsorganet är sålunda förknippat med känslor hämtade ur våra allra djupaste och Öhrm...så att säga själslösa gravkammare.

Konstpaus.

- Jag har försökt finna en orsak till detta lexikala jätteskutt. Och jag tror att man bergis kan finna svaret lite varstans. I religionen, i filosofin, i stjärnorna, i samhällskunskapen eller varför inte ekonomin. Kort sagt där man vill söka.
- Men! Frankly my dear, I don´t give a damn. Jag är inte här för
att tillhandahålla några svar. Jag är här för att markera. Och jag vänder mig till Dig Man som skriker ”förbannade fitta” efter den kvinna som nobbat dig på krogen.
- Vad menar du? Är det inte, just, fitta du är ute efter från början?
Jag begriper inte.

Jag vänder mig till Dig Kvinna som, med smädelse i rösten, väser, fitta, om din ovän.
- Föraktar du, och tar avstånd från, ditt eget kön så till den grad?

Och Du Man som anser att det lägsta betyg du kan ge en annan man är ”fitta”.
- Vad menar du? Är det sämsta du kan tänka dig om en man att han är av kvinnligt kön? Är det kuk du vill ha? Är alla män som kallar andra män för fittor homosexuella? Ursäkta en blondin men det är ytterligt förvirrande.
Men Du, kvinna. Du som använder ordet fitta som det mest kränkande som kan sägas om en man.
- Du måste skoja!?

Kommer du allt som oftast på dig själv med att säga ”jag har bara killkompisar. Killar är så himla enkla att ha med å göra. Tjejer bara skvallrar, är elaka och missunnsamma”?
Då kan jag med största sannolikhet ställa diagnosen ”indoktrinerad av manlig fördom”. Nästa gång du känner att du med hela ditt hjärta hatar någon kan du väl testa din lungkapacitet med ”DIN JÄVLA KUK”.
- Varför ska det bara vara positivt att ”ha stake” och ”kuk”. Nå´n jävla jämlikhet får det va.
Min begäran är varken diskret eller anspråkslös. Däremot självklar och direkt.
Det är fitta i mig och jag kräver att återfå mitt kön. Ge hit min fitta.

Tack för ordet.

Applåder.

Text: Jag
Bild: My Yttermyr

Att sätta ord på det

En vän berättade i går om en tandvärk som var så djävulsk att han ett tag:

"övervägde att ta en tång och rycka ut tandjäveln själv"

. En mycket bra beskrivning. Den är lätt att relatera till. Min mamma, kollektivt på väg till Stockholm från Örebro, messade i morse:

"Hatar alla djävla kärringar som måste ha matsäck. Smask och slafs och stank! Tror att de tagit ledigt från f-kassan och AF.".

Också en lysande enkel beskrivning på något lite mer abstrakta känslor än tandvärk.
Äh, tänker ni som är läsvana (det är därför ni hänger här nämligen), bättre prestationer ser man väl hela tiden?
Ja, det gör vi. Men framför allt sämre. I hela registret från "fy fan va jävla skitont det gör", "jag hatar den jäveln" till fysisk misshandel och stenkastning. Och det slog mig - vilken oerhörd lyx det är att ha ett språk. Jag har blivit läst för, skrivit och läst så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har lärt mig att kräva människor på motiv och mening. Framför allt gör jag mig i stort sett alltid förstådd. Ofta kan jag hitta metaforer för att kommunicera över, under och utom mitt fack. Kanske är det därför jag nästan aldrig känt mig ensam. Kanske är det därför mitt behov av sociala sammanhang är lite mindre än andras.
/Eller så har jag bara Asperbergers, det ska jag låta vara osagt/
Bland det första mina föräldrar lärde mig vara att sätta ord på rädslan. Monstret fick heta något. Till exempel Dracula eller Jokkmokksjokke. Och lite senare i livet; pöbeln. Sen försåg man skräcken med beskrivningar: Jokkmokksjocke: basröst, Dracula: huggtänder, pöbeln: brist på ifrågasättande. Och toppade med åtgärder: Pappas famn, vitlök och till pöbeln säger jag: mitt kautschuck mot er verklighet.

Jag drar här en mängd relativt enkla exempel, men ponera att dina känslor är verkligt abstrakta: du gör allting rätt men blir inte älskad ändå, människor ser dig inte, du är maniskt depressiv, du saknar något du aldrig haft, människor skövlar regnskog fast de vet att det är lika med döden och ingen, säger ingen, förstår din frustration. Då måste det ju vara lätt hänt att man slår sönder saker och människor.
Jag tycker faktiskt inte att det är så konstigt.

Lurt

Jag utgår från att mina läsare är kultiverade, civiliserade människor och att ni helt enkelt inte ser Kändisdjungeln.
Men jag måste kommentera att det är något lurt. Det ser ju inte ett dugg ut som djungel. Det är för väl ljussatt, ingen vind, inget som flyger, deltagarna svettas inte, programledarna refererar hela tiden till "här i djungeln" och allt ser jävla iscensatt ut. Lurt.
Bergis är de i en studio i Värtahamnen. Jag tänker gå till botten med detta.
- Nä det tänker jag inte alls, men lurt är det.

För övrigt hade det varit kul om hovreportern hade fått in varan-penisen och får-anuset samtidigt - då hade hon kunnat leka med maten.
Hepp.

Jannike Björling - kändisjournalistikens år 0

Bred familjeunderhållning i tv 4 är synonymt med kaskadspyor för mig. Jag blir i sanning fysiskt sjuk av det. När det visade sig att Jannike Björling skulle vara med i "Kändisdjungeln" på fredagar beslutade jag mig för att göra ett undantag och käka åksjukepiller.
Jannike är nämligen en av de mest fascinerande svenska kändisar jag vet.
Av två skäl.

• Det ena är att hon ingick i min bekantskapskrets under ett par år. Hon var en högst ordinär person varken mer eller mindre. Ganska rar. Ganska kvaddad, men en helt vanlig tjej - snygg utöver det vanliga.
• Det andra är att jag läste medie-och kommunikationsvetenskap på Uppsala Universitet och Poppius Journalistutbildning ungefär samtidigt. All teori kring populärkultur som bankades i oss gick att applicera på frk Björling. Alla etiska råd kring hur man som journalist skulle behandla människor, kändisar eller ungdomar var satta på undantag.

Jag har alltid valt att tänka på Jannike Björling som kändisjournalistikens år Noll i Sverige. Hon var först med att vara känd för egentligen ingenting, hon var först med att vara avskydd för ingenting och alla regler bröts. Redan som tonåring tilläts hon haspla ur sig den ena efter den andra dumheten i våra, på den tiden väldigt genomslagskraftiga, medier. Inte så unikt i dag - och Jannike var startskottet. Jag utgår från att hatet genererades av att hon helt sonika "mördade tomten". Hon blev snabbt beviset för att folkets hjälte Björn Borg var en knarkare med förkärlek för snygga unga förortsbönor med tveksam bakgrund. Och hon verkade inte ens klädsamt tacksam.

Jag vet inte om jag ska vara ledsen över eller tacksam för att jag faktiskt fått en möjlighet att se den här typen av hat på nära håll. Det är i alla fall en erfarenhet.
Jag lämnar er med en anekdot: Jag, min kille, Jannike och hennes kille befinner oss på vårt hotell på Kreta i mitten av 90-talet. Vi är upptramsade, dricker drinkar, spelar yatsy och beter oss som väl helt enkelt som 20-plussare på charter. En vanlig familj från en svensk småstad sitter bredvid och kvinnan i familjen är i själen upprörd över att "fnasket spenderar Björn Borgs pengar på sprit". Sen går hon och hämtar kameran för att "fotografera lite för att kunna sälja bilderna och få ihop till semestern". När Jannike får höra detta hugger hon min kamera och fotograferar högljutt "äckliga svenska turister" och undrar om det kan generera några stålar.
Bilden har jag kvar. Och den säger mer en tusen ord. Bilden av svenskt hat.


Jag är helt säker på att kvinnan med de vitnande knogarna var en av alla de som ringde "Kändisdjungeln" i går och önskade att Jannike skulle begravas levande med äckliga djur. Man ska nämligen aldrig underskatta pöbelns rätt till livslångt hat.

Fredag - och jag har skitmycket att göra

Lite på sidan om försöker jag uppbringa ork att skriva min D-uppsats som inte blev klar 1997. Den handlar i stora drag om web 2.0, virala kommunikation och demokratisering. I rätt många av mina intervjuer framkommer att folk gärna skulle vilja få prata om och referera till sina jobb när de kommunicerar. Typ berätta anekdoter, kritisera och förmedla. Samtliga jag intervjuat är dock väldigt oroliga för detta. De har "en känsla av" att det inte är ok, de har hört talas om folk som "fått skit för det" eller typ "så gör man inte". Vissa arbetsplatser har en uttalad policy, men de flesta behöver inte det. Folk är generellt rädda för att uttala sig på något sätt som kan stöta arbetsgivaren. Till och med anonyma bloggare.
Och det här är egentligen bara vad folk främst är rädda för att uttrycka i sociala medier. Sen bara fortsätter det; släkt, vänner, politik... och så vidare. Och oron är hela tiden abstrakt. Få har något förslag på vad som skulle kunna drabba dem utan det handlar mer om "en känsla av", "det finns oskrivna regler" och "så gör man inte".

Jag utgör inget direkt undantag. Förr tänjde jag en del på gränserna och fick, naturligtvis, stryk. Nu bloggar jag fegt och halv-anonymt.
Frågan är: behövs det verkligen uttalade diktaturer för att stuka folk?

Om ni undrade...

I dag är jag mycket försäkringskasserelaterat skör och terapeutar mig själv med att svara på ego-frågor från Kim.
Det tycker jag ni kan göra också.









MITT EGET TREVLIGA SJÄLV

1. Namn – Beatrix i detta forum, men också känd som Anna-Sara
2. 
Bor – Vasastan - ett stenkast från city

3. Syskon – i uppsjöar. Typ sex-åtta stycken (beroende på hur man räknar) spridda land och rike kring

4. Ålder – 40 utan plus

5. Född – december

6. Ögonfärg – mörkblå

7. Längd – 165

8. Skostorlek – 35
9. Höger eller vänsterhänt – höger

10. Stjärntecken – skytt (egentligen ormbärare - men få har nog koll på astrologi för att hajja vad det är)

11. Hårfärg – mellanblondish

12. Födelseort – Östersund

DAGENS

1. 
Låt – Sophie B Hawkins: Don´t stop swaying

2. Saknad – ansvarsfrihet 

3. Kläder – gamla hippiebrallor, linne och mammatunika. Sandaler och Evas gamla kofta när jag går ut
4. Smink – orkade inte
5. 
Underkläder – vita bomull

6. Mat – pestobakad lax till lunch, pasta med tomatsås och spenat till middag

7. Köp – sparkdräkt i eko-velour till Nisse-Nim

8. Göra sen – börja kolla andra säsongen av True blood

9. Godis – mandlar i mjölkchoklad och kanel

10. Pinsammaste – fick sammandragningar på Drottninggatan och fick stå stilla som ett fån var tredje meter

SVARA ÄRLIGT


1. Tycker du om att plocka svamp – icke
2. Tycker du om godis – främst choklad och söt lakrits
3. Hur många gånger i veckan äter du godis – normalt sett varje dag, mer sällan nu av hänsyn till min ofödde son

4. Äter du oftast nyttig mat – jorå

5. Är du stark – oerhört

6. Var någonstans på kroppen har du mest muskler – ryggen
7. Tycker du att du själv är söt/snygg – nä, ser mer kul ut, men inte direkt missnöjd
8. Du ger mycket komplimanger till andra – ja! Jag gillar min omgivning

9. Är du nöjd med ditt förnamn – ja, mycket

10. Du tycker att du själv är smart – intelligent - ja, smart - nej
11. Vad är det sämsta hos dig – bristande tålamod och ödmjukhet och styvnackad stolthet
12. Vad är det bästa hos dig – jag är oerhört lojal och principfast
13. Har du bra självförtroende – god självkänsla, vacklande självförtroende
14. Hur många timmar om dagen sitter du vid datorn – åtta, tio i snitt
15. Du tycker om att vara med killar – i princip inte. Jag ligger med dem dock

16. Känner du dina grannar – nej, undviker i mesta möjliga mån

17. Vad har du för färg på dina underkläder – mest vitt och svart

18. Svär du ofta – nej
19. 
Spelar du något instrument – inte nu. Piano när jag var yngre

20. Vilka sporter/aktiviteter har du gått i – basket när jag var yngre innan jag växte ifrån det eller snarare innan de andra växte om mig, handboll, balett, jazzdans

21. Har du några tatueringar – nix! Ett faktum som gör mig unik i min generation
22. Har du några piercningar – nix! Ett faktum som gör mig unik i min generation

23. Hur många gånger tittar du dig i spegeln per dag – ingen aning. Troligtvis varje gång jag passerar en

24. Tycker du om djur – djur? Eeeh... katter och hundar typ. Djur i största allmänhet är inte så tilltalande

BRUKAR DU…


1. Sova – alldeles för lite - min Akilleshäl

2. Ta mediciner du inte borde ta – nej

3. Röka – nej

4. Snusa – nej

5. Dricka – det var frukansvärt länge sen, men jag är förtjust i alkohol - absolut

6. Skada dig – nä

7. Klä dig i svart – helst inte. Feg kärringfärg. 
Men jag halkar dit nu och då
8. Hata folk – nä, det är så sällan att jag minns gångerna i detalj

9. Lita på folk – nix
10. Drömma mardrömmar – hela tiden sen jag blev gravid - det är tydligen vanligt. Annars sällan
11. Gå i kyrkan – ja

12. Vilja dö – inte oftast, men ett par gånger på sista tiden

NÄR…


1. Åt du senast – 30 minuter sen

2. Läste du ut en bok senast – i förrgår
3. Köpte du något senast – idag

4. Svor du senast – lunchtid

5. Sjöng du senast – as we speak
6. 
Klagade du senast – oavbrutet hela dagen

7. Klantade du dig senast – minns inte. Ett tag sen alltså

HAR DU…


1. För många vänner – nej, verkligen inte. En mycket fin och lagom skara

2. Förföljelsemani – inte längre

3. Någon annan psykisk sjukdom – i lättare former: panikångest och pöbelallergi
4. Skadat någon – ja

5. Färgat håret – på elitnivå

6. Egen dator – en lappis, två stationära

7. Gjort bort dig rejält – tveklöst. Senast november 2008

ÄR DU…


1. Snäll – ja, i ordets rätta bemärkelse
2. Snygg – i rätt belysning

3. Söt – näää

4. Lång – nej
5. Kort – nej

6. Klantig – nej

7. Tönt – nej

8. Tjock – i skrivande stund: jepp, mycket
9. Smal – ja

10. Romantisk – jag vill ju tro det, men det finns många som inte håller med

Tjat-fia!

Min man kom hem sur som ättika igår.
- En blond jävla idiot cyklade rakt ut i vägen framför mig här utanför. Det kunde ha gått helt åt helvete, men hon bara log som en idiot. Och vet du vem det var? Det var hon: jobbiga tjat-fia som alltid är med i tv.
- ??
- Jomenduvet. Hon - coachen.

Helt klockren beskrivning av Mia Thörnblom. Dumleende tjatig jävel som prenumererar på tv-soffa-tid.

Joråsatte

Min mor och min bror är bosatta i Örebro sedan ett gäng år. De hävdar envist att örebroarna är ett släkte för sig och att stan är typ "lite speciell".
Om Christer Öst är representativ så börjar jag ana vidden...

Svinångest

Men hur i helvete kan Akademiska Sjukhuset i Uppsala inte veta hur mannen som dött i svininfluensa har blivit smittad!? Jag har ju sett hur det går till: House skickar ut två underhuggare som gör inbrott och listiga upptäckter. Jag är besviken.

Normalt sett är jag helt obrydd av sjukdom. Jag är ett starkt exemplar som blir förkyld max en gång om året. Förra gången jag blev sjuk var det fem år sedan sist.
Jag lever efter den enkla regeln att så långt det är ekonomiskt möjligt inte skaka hand med folk (barbarisk sed) och i övrigt helt enkelt försöka bygga immunförsvar efter alla konstens regler. Det vill säga: leva helt normalt.
Nu är situationen lite annorlunda. Unga friska människor blir apa(hoho)-sjuka i svininfluensan och jag är numera ett värddjur och har den lille parasiten att tänka på. För den som tvivlar kan jag säga att det är ett tungt jobb redan utan lunginflammation. Det hela förvärras av det faktum att jag har förtur till vaccin. Vissa tycker nog att det låter toppen, men själv är jag skeptisk. Jag är ingen förespråkare av vaccin och väldigt misstänksam. Enligt uppgift "ska vaccinet inte påverka barnet". Vad betyder det liksom? Vissa av dem som är några år äldre än jag känner sig nog rätt drabbade av Neurosedyn - som också skulle vara väldigt bra för gravida kvinnor. Jag är inte helt imponerad av den västerländska medicinen - även om jag absolut tillskriver den en del gott. Till exempel Dr House.
Var är han när han behövs?
Jag har ingen lust att vara en stissig influensarädd. Det klär mig inte.

En törst i natten

Det är nog en månad sen jag sov en hel natt. Någon typ av graviditetessymptom driver mig upp ur sängen - det finns en uppsjö att välja mellan och alltid något att klaga på. Halsbränna, kramp i vaden, barnet hickar och så senaste nytt: TÖRST. Jag vet att majoriteten av mina läsare inte har varit eller kommer att bli på smällen, men jag kan informera att i slutet av grossessen inträder en törst som är att jämföra med den man kan uppleva under en förfärlig baksmälla eller magsjuka. Att dricka lämnar en i princip otillfredsställd. Jag tror att det är så här det känns att vara vampyr.

Nattsuddet har i sin tur lett till en hel del märkligt tv-tittande.
Här är lite nattliga tv-funderingar:
Jag vet att jag verkligen uppriktigt en gång i tiden tyckte att Ally McBeal var en kul serie. Hur är det möjligt? Jag vet också att jag, och hela befolkningen, tyckt att Cosby var helhärligt. Var vi tillfälligt under rymdmonsters hjärnmanipulation på 80-talet? Night Rider saluförs som "erotik" i genre-förklaringen på min box. And speaking of wich: porr fungerar inte alls på mig - jag blir varken upphetsad, generad eller arg. Jag har upptäckt att porr har samma effekt på mig som biljakter - jag stirrar tomt ett tag och undrar om det ska bli någon handling. Hittills har jag kammat noll.
Jag har kommit fram till att jag känner mig sorgsen över att jag aldrig distanslöst börjat följa Xena Krigarprinsessan. Det verkar ju vara en alldeles underbar serie. Är det någon där ute som vet något om den? Den måste ju gått för evigt. Spelas det in nya avsnitt eller hur funkar det?
Jag har sett hela Iron Man och hela Girl in the park uppdelat på sex-sju nätter och inte i kronologisk ordning.
Är det för övrigt någon son inte sett varje avsnitt av Fraiser, Vänner och Seinfeld minst två gånger?
Sist, men inte minst, känner jag mig redo för att någon kanal ska börja visa Pantertanter igen. Och lite sköna gamla deckare och sci-fi från min barndom. Typ Kodjak och Månbas Alpha. Jag menar: ingen vittnar om att hel natts sömn väntar de närmaste året...

Mental notis: måste skaffa tv 400.

Lördag och jag borde jobba ett par timmar...

Jag har tänkt lite mer på det här med rymden och Fuglesang. Jag vidhåller: det är helt onödigt att skicka upp karln igen. Här kommer mina förslag på utbytesalternativ:

• Försäkringskassan
• Familjen Bernadotte
• Sverige Demokraterna
• Folkkära programledare - ingen nämnd ingen glömd
• Folk som gillar att prata om platt-tv
• Mamma-bloggs-mammor
• Comhem (men det är fullt möjligt att deras kontor redan...)

Det är alltså inget större fel på rymden som förvaringsalternativ - det är bara logistiken som inte riktigt klaffar.

Solklar generationsfråga?

Jag vet precis vem som är Björn och vem som är Benny, men jag har ingen, säger ingen, som helst aning om skillnaden mellan systrarna Graaf.

Om ni undrade.

Rymdprinsessa - ett anspråkslöst förslag

Två nyheter jag undviker är prinsessan Madelaines bröllop och Fuglesangs rymdtripp. Det går rätt bra. Det mesta vet jag inte, men ändå irriterande mycket.

Trogen läsare vet att jag inte är helt till mig i trosorna över monarkin i allmänhet, men Madde är ett irritationsmoment i synnerhet. Jag har en "adopterad" (som i självvald och utnämnd) lillasyster som är inte bara är född samma dag och samma år som Madelaine hon är dessutom rätt lik henne utseendemässigt.
Men där upphör likheterna. Jag vet det eftersom man hela tiden lätt drar paralleller under mediepådragen. När min syster fick ritblock i födelsedagspresent fick Madde en häst. När de båda började läsa juridik var Sophie tvungen att få i hop 20 p varje termin för att få behålla studielånen, medan Madde bara behövde prestera 5 p av oklar anledning. På sommaren jobbade Sophie i åldringsvården och prinsessan festade loss på Gotland och franska rivieran. Och så vidare. Ridandes på ett litet apanage.
De få gånger jag hört prinsessan uttala sig har jag inte känt ett alarmerande behov av att jag vill att hon på något sätt ska representera mig. Ingenting - från julintervjuer och val av pojkvänner till akademiska prestationer och initierade källors kommentarer - tyder på att det råder intelligent liv bakom pärlhalsbanden. Det är rent obegripligt att någon kan tycka något hon gör är intressant.

Än mer mystiskt är det hur spännande allt blir när det utspelas i rymden. Jag har, bokstavligen, i hela mitt liv blivit pådyvlad hur man äter och går på toaletten i rymden. Trots att det är betydligt svårare att få i sig mat och sköta hygien på närmare håll. Behöver vi verkligen ha folk i rymden? Kan inte pengarna investeras bättre? Och miljövänligare? Jag trodde att hela grejen med alla "som jobbar med rymd-prylar" var att de var så otroligt meriterade genom utbildningar som är hart när omöjliga att komma in på och att intelligens utöver det rimliga krävs. Ändå nämns Fuglesang oftast i samband med basala saker som just mat och avföring. Och gärna i samma mening som Per Gessle, ABBA och andra svenskar vi beundrar.
Är det inte egentligen rent ut sagt asdumt att skicka de allra smartaste ut i ett farligt universum?
Borde vi inte skicka någon annan som smälte bättre in i tomma intet och försöka bevara det intelligenta livet kvar på jorden?

Du ska få ett panoramafönster

Jag känner mig blödig och lite skör idag. Grabben sparkar så att magen ser ut som en tvättmaskin mellan varven och lika mycket som jag avskyr att vara gravid längtar jag efter mitt barn. Jag vill träffa honom och se hur han ser ut. Veta vad och vem han gillar. Och känna hur han luktar.
Det är märkligt att man kan längta så mycket efter någon man aldrig har mött.

Och av den orsaken väljer jag att tvinga på er de vackraste ord jag känner skrivna av en av de människor jag beundrar mest. Jag läste den här dikten på min guddotters namngivningsceremoni och jag vill av hela mitt hjärta ha skrivit den själv. För detta önskar jag åt henne. Och min ofödde son.

"Du ska få ett panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.
Du ska få ett hem
som älskar dig.
Du ska få humor.
Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk
och tåla allt slags väderlek.
Du ska få god markkontakt
och svindlande takhöjd med stuckaturer.
Du ska få ett liv
som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i hemförsäkringen.
Du ska få vara i fred.

Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin
kommer att sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
Men du ska få alla pengarna."

- Kristina Lugn till sin dotter

Hjälp, hjälp...med svag stämma

Det här inlägget tjänar ett enda syfte: tyck synd om mig. Skicka blommor...en slant...en vänlig kommentar?
För den med låg Beatrix-kunskap vill jag poängtera att jag jobbar hemma 2-3 dagar i veckan. I hemmet försöker jag även få ihop mina sista poäng till en magisterexamen.
Här är mitt arbetsrum:












Här är mitt kök:












Här är hallen:
















Jag diskar i badrummet.
Jag är gravid i 7 månaden.

Fast som min man hurtfriskt sa:
- Tänk att det finns människor som väljer att leva så här!?

15 böcker

Utmanad av Egon:
”Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.”
Okej. Utan att tänka:

1. Drömmar om rosor och eld - Eyvind Jonsson
2. Rötter - Alex Haley
3. Kallokain - Karin Boye
4. Borta med vinden - Margaret Mitchell
5. Krilon trilogin - Eyvind Jonsson (räknas det som tre?)
6. Mor gifter sig - Moa Martinsson
7. Böckerna om Narnia - CS Lewis
8. Stiftelse-trilogin - Isaac Asimovs
9. Maken - Gun-Britt Sundström
10. Egalias döttrar - Gerd Brantenberg
11. Jadekatten - Suzanne Brogger
12. Gentlemen och Gansters - Klas Östergren
13. Running with scissors - Augusten Burroughs
14. Calypso - Ed McBain
15. Auto da fe - Elias Canetti

Plättlätt. Fixade det på sju. Med reservation för felstavning och min totala förvåning över vissa titlar...
Jag skulle gärna vilja veta vilka 15 ni tänker på!

Vardag

Istället för att färdigställa min uppsats under semestern tänkte jag att det är lika bra att jag gör det lagom till att jag börjar jobba igen. Tjaa, tanken verkade god just då.

Nu sitter jag här med hantverkarkaos i lägenheten, jobb, uppsats och tilltagande grossess (älskar det ordet). Jag har i alla fall lyckats rota fram mitt uppsatsmaterial. Det låg under lådan med skafferiet. Jag stirrar och stirrar på mitt metodavsnitt och känner att för många år som praktisk skribent satt spår. Jag har utvecklat en hjärnvindling som vägrar låta bli att göra texter korta och lättlästa.

"...ett slags djupare förståelse för problemet. Genom en kvalitativ analys når man kunskap om företeelsers interna relationer, alltså kunskap om vad som karaktäriserar en speciell egenskap och vilka kvalitéer denna egenskap uppvisar. På det här sättet ger också möjlighet att få kunskap om hur givna företeelser, egenskaper eller innebörder är fördelade och hur de relaterar till andra företeelser, egenskaper eller innebörder. Målet med en kvalitativ är alltså att upptäcka variationer, strukturer, processer i de studerade företeelserna. Eftersom syftet med den här uppsatsen är att observera mänskliga handlingar och beteenden så som motiv, avsikter, önskningar och intentioner har jag valt ett kvalitativt tillvägagångssä..."

Egentligen borde det ju bara stå: jag vill kolla om vi bortskämda svenskar utnyttjar vår unika möjlighet att främja demokratin genom web 2.0.

Förresten måste jag ligga steget före i lite marknadföring till jul -09. Någon som har koll på trender för i år? Färg? Form? Känsla? Traditionellt som det bör i lågkonja eller glättigt amerikanskt? Jag känner ingen vibb alls åt något håll och tar tacksamt emot tips!

Barnet Anna-Sara

Antar en utmaning i barndomskunskap i brist på egen kreativitet!
Följande saker gällde mellan 1970-1980:
10 primära grejer i mitt liv

1. Tugga fötterna av mina Barbie-dockor.
2. Jag hade en skev led i tummen som gjorde att när jag böjde tummen fastnade den i böjt läge och fick knäckas upp med ett ljudligt knäpp. Ett oerhört poppis partytrick i alla sociala sammanhang. Växte tyvärr bort i 18-årsåldern.
3. Läsa Fantomen.
4. Lajja med mina polare Anna och Sara. Vi gjorde succé som Anna, Sara och Anna-Sara.
5. Smyga på en misstänkt kidnappare som bodde i huset mittemot. Han hade en synnerligen suspekt sladd som hängde ut genom fönstret.
6. Stor tid ägnades åt sjukhusvistelse och operationer eftersom min ena njure var obefintlig och den andra strejkade.
7. Jag älskade Grekland, vistades mycket där och förstod språket rätt väl. (I dag kan jag bara säga "Jamas" trots att kärleken bestått).
8. Som många så många sjuka barn var jag sanslöst lillgammal och ägnade onormalt mycket tid åt läsning. Skräck var favvogenren från ca tre års ålder. (Jag vill döpa vår son till Vladimir men är bryskt stoppad).
9. Ville gärna bli taxichaufför med motiveringen att "man slapp gå så mycket då".
10. Gillade djur till grad att jag ett tag var stolt ägare till en snigelfarm.

10 saker jag inte gillade

1. Äta.
2. Vistas i grupp. Avskydde först dagis sedan skolan.
3. De stora killarna.
4. Vara annorlunda.
5. Separationer. Jag var otröstlig när jag skulle skiljas från någon.
6. Att vara barn.
7. Fullgubbar.
8. Trehjulingen som jag aldrig hajjade.
9. Välskrivning.
10. Röntgensalens gröna färg, speciella lukt och ljudmatta av rostfritt.

Det gör ju inget om vilande favorit-bloggare kvicknar till, typ Michanek, Frau Anna och Elias. Känn er utmanade! Vad gällde era första typ tio levnadsår?

Moment of Clarity

Jag är på god väg. Jag kommer att sluta som Morgan.


//Människan Anna-Sara

Det står ett kylskåp i arbetsrummet

Det är glas, kastruller och stekpannor över hela vardagsrummet. Köket saknar: vitvaror, varmt vatten, golv och annat som annars förknippas med kök och allmänt boende.
Hantverkarna och min man sliter häcken av sig. Jag gör inget. Jag grossessar i soffan. Lyssnar på ljudet av kroppsarbete och försöker förstå intrigen i Americas Next Top Model. Och! Jag trivs med det. Däri ligger ett av de få plussen med att vara gravid - man blir lugn och ointresserad som en filbunke.
Det var alltså detta som krävdes för att bli en lycklig idiot.

Jag glömmer typ allt. Nycklar i dörren, telefonnummer, vad den där saken som man spikar med heter...
Jag tänker ofta "det där borde jag verkligen bry mig om" eller "det där borde uppröra mig". Men icke.
Jag glömmer saker mitt i processer. Jag kan gå till affären med "handla tvättmedel" som enda uppgift. Har jag tur kommer jag hem med pumpakärnor, har jag otur tar jag en planlös promenad. Jag tappar ord och har svårt att hålla tråden.

Det är tydligen helt normalt att tappa ca 8% av den intellektuella kapaciteten när man är gravid. Själv tror jag att jag ligger på en 48-procentig förlust.
Jag ber om ursäkt om jag glömt bort dig. Eller en bokstav. Eller en dag.