Min bästa vän och jag har levt som systrar sedan vi var tretton. Vi har gått igenom eld och vatten i nöd och lust. De senare åren har vi rätt ofta mötts gråtande i hennes eller min hall eftersom märkligt mycket handlat om död, förlust och sorg vår ringa ålder till trots. I går sågs vi för första gången på fem veckor. Vi möttes i min hall: min allra-allra bästa vän, hennes skelettcancer, min nyfödda son, vår vänskap, vår glädje och sorg, gammal och nytt. Och vi grät. Bara av lycka.
I dag har jag känt mig märkligt hudlös hela dagen.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
4 kommentarer:
Åh, jag har ingen sån bästa vän, jag undrar hur det känns? Jag har iofs ina syskon, känslan kanske är samma? Fy så hemskt med skelettcancer, men åh vilken lycka över din son! Snacka om kontraster.
Åh, kram!
Förstår att det måste varit ett ögonblick av total känslostorm. Bara genom att läsa ditt inlägg drabbas jag av starka känslor. När man fått barn får man aldrig tillbaka pansarhuden igen vilket jag tycker är bra men spädbarnsperioden är i min smak lite läskigt hudlös.
IAAM: Jo, det är nog i stil med att ha syskon. Jag har inga jämnåriga systrar så jag kan inte riktigt säga, men jag tror det för känslan som jag har med min närmaste bror är typ den samma. Kärleken är liksom reservationslös. Och när man inte gillar varandra spelar det ingen roll eftersom man vet att det inte är ett alternativ att vara utan varandra.
Li.te: Jag kan bara hålla med. Jag saknar min pansarhud. Rent intellektuellt kunde jag förstå innan hur sårbar man skulle bli, men att det var så här hade jag inte kunnat ana...
Skicka en kommentar