Pojknamn

Jag sitter och rensar min dator och hittade listan över tänkta namn* till vår, då, ofödde son. Till min glädje står namnet han fick överst.

Det är kul att tänka att han skulle hetat något av de andra - det verkar liksom helt orimligt. Att han kunde blivit någon helt annan, liksom. Men, jag erkänner, helst av allt hade jag velat att han skulle hetat Toulouse. Men det funkade fan inte med våra efternamn. För den som vill ha lite inspiration eller bara undrar hur jag tänker:

• Nils-Nimrod
• Ivan
• Fjodor
• Toulouse
• Artur
• Gaston
• Edvard
• Sten
• Eyvind
• Tor
• Cornelius
• Edgar
• John-John
• Agaton
• Torgny
• Balthasar
• Elvis
• Fritjof
• Glenn
• Hassan
• Hilding
• Isidor
• Ismael
• Shanti
• Kaj
• Severin
• Valentin
• Prins
• Winston
• Wolfgang
• Dexter
• Arnold
• Lennox
• Neph

*redan innan jag tog reda på vad det skulle bli för kön var en pojke det enda möjliga för mig. Ändå hade jag klämt i med ett flicknamn längst ner. Det är så bra att jag fortfarande inte vill tala om det. Tror jag ska använda det till någon framtida romanfigur.

This is for my people

- Det är helt jävla konstigt att du har ett barn, utbrast äldsta barndomsväninnan* när vi drack ett glas vin i går kväll. Jag kan inte fatta det!
- Nä, jag vet, svarade jag. Skitkonstigt.
Sen kom jag av mig och tvärvände. Herregud, det är väl egentligen HELT normalt att jag har ett barn. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande sen 15 år tillbaka och jag är synnerligen fertil. De allra flesta människor skaffar barn. Det är ju faktiskt inte så märkvärdigt alls.
Bakgrunden till bådas vår förvåning är det märkliga liv jag och mitt folk lever. Jag har 1 vän - en! - som gör allting by the book, typ skaffar utbildning, jobb, man, hus och barn kring tretti. I den ordningen.
I övrigt ser mitt folks demografi ut så här:
- En övervägande majoritet av mina vänner är barnlösa. En del ofrivilligt, men de flesta frivilligt.
- De allra flesta är egna företagare, konstnärer, arbetslösa, projektare, ekonomiskt oberoende eller studerande.
- De som har barn har fått ungarna efter 35 och upp till 42. Rätt många har barn med bekanta snarare än med äkta hälfter. Många av ungarna har homosexuella föräldrar. Ett par har kriminella föräldrar. Rätt många har blivit till genom insemination.
- Min bästis utgör undantaget - hon blir farmor i november. Vi är jämngamla.
Jag har vänner som suttit på Hinseberg, vänner som blivit förskjutna av sina föräldrar, vänner som slagits för sin rätt att leva med vem de vill, slippa leva i kärnfamilj och slippa ha barn. Jag har trasiga sexturister, asexuella, partyknarkare, alkoholister och sanna bohemer i bekantskapskretsen. Jag har en vän som ser det som det enda rimliga att bosätta sig i en stuga i Norrland med sin man. De vägrar barn och hon har tv-tittande som yrke. Jag har till och med umgåtts nära med en kvinnlig psykopat. Men där gick min gräns.

Det slår mig att det är lite av en livsuppgift för mig att inte tappa proportionerna. Att förstå att landet är fullt av folk som vill bo granne med Martin Timell och inreder "nordiskt ljust". Ibland glömmer jag bort att folk inte lever som mitt folk. Men uppenbart är det så att mina fester är lite roligare än dina!

*är 41 år och snart färdig lärare. Hon började plugga vid 36 då hon kom på att "bidragsberoende inte var frihet". Dessförinnan har hon varit konstnär, åkt jorden runt och levt på inget sen hon gick ut årskurs nio. Hon har precis börjat fundera på barn, men tänker sig att en forskarutbildning kanske fungerar lika bra.

Drömjobbet...forts.

Jag har inte riktigt kunnat släppa detta med drömjobbet.
Likt Baltazar (om jag skulle bli galen och para mig igen skulle ungen heta Baltazar) har jag funderat och funderat och så...!
Jag har nästan kommit på ett jobb som jag inte skulle sluta på om jag blev ekonomiskt oberoende.
Jag tänker mig att jag sitter på ett asflott stort kontor där jag partiskt svarar på frågor. Dit folk liksom kommer och frågar vad jag tycker om olika grejer.
Typ guru.
Det skulle jag nog gilla hela tiden.

Drömjobbet

Många människor går omkring och när en dröm om Jobbet. Drömjobbet - det där optimala jobbet som är kul, välbetalt och bekräftande. Ofta doserat med en nypa makt. Framför allt så pratar unga människor om drömjobbet. Jag vill minnas att jag hade en idé om ett drömjobb - jag tror inte att den var direkt uttalad, men den låg väl åt hållet "journalist på DN". Jag ler lite generat när jag skriver det eftersom jag inser att det inte är något drömjobb. Alls. Det verkar liksom ligga i drömjobbets natur att det ska existera inom rimlighetens gräns. Jag skulle kunnat bli journalist på DN, men jag borde väl snarare ha drömt om att typ äga DN eller köpa hela jävla Bonniers. Typ. Vi drömmer så realistiskt i det här landet. Vilket för mig tillbaka till mitt huvudspår - drömjobbet. Eller snarare bristen därpå, eftersom jag med åren insett att det inte existerar. Jobbets natur som "sysselsättning" tilltalar mig inte ett dugg. Det är pisstrist att behöva göra något för pengar.

Och jag vill tydliggöra att jag verkligen gillar mitt jobb och att jag dessutom har möjlighet att göra vitt skilda saker. Jag har tre utbildningar och eget företag. Det ger en viss frihet och en varierad vardag. Men jag vill inte jobba för pengar.

Om jag var ekonomiskt oberoende skulle jag äta hotellfrukost, träna förmiddag, fila på en roman, jobba lite ideellt åt t ex Situation Stockholm, plugga lite och fila på en roman. Eller välja att se filmer jag missat och läsa böcker. Debattera på bloggar och kommentera artiklar. Leka med min son och hänga med vänner. Gå kurser i språk, dans och möbelsnickeri. Starta ett föräldracooperativt dagis och skaffa en sommarstuga. Och inreda den. Jag förstår inte vilken typ av jobb som skulle konkurrera ut en sådan tillvaro. Jag skulle också ge behandlingar, skriva artiklar och grotta i sociala medier, precis som jag gör i dag, men jag skulle inte ta betalt och jag skulle göra det när jag själv ville. Mitt absolut minsta problem är att sysselsätta mig. Det är bara pengar som är ett aber. Jag förstår inte varför folk som vinner typ 100 miljoner så ofta säger att de "ska gå till jobbet som vanligt". På riktigt: jag förstår inte. De måste ju per definition ha drömjobbet.

Normen

Jag gör ofta en poäng av att jag inte är normen. Den vite heterosexuelle vuxne mannen är normen. Det är en rätt bra sak att ha som orienteringspunkt. Jag hatar honom inte för det, men jag tycker inte om det faktum.

Om man har normen klar för sig blir livet något ... tjaaa ... i alla fall begripligare. Varje gång man förvånat säger sig: "men det här är ju jättekonstigt, hur har de tänkt här?" så är svaret:
- det är tänkt för en vit heterosexuell vuxen man.
Om du är asiat, homosexuell, kvinna, barn, handikappad... Sorry - du är en subkultur, en minoritet - det är bara till att anpassa dig!

Jag fick detta tydligt åskådliggjort redan när jag var kring 20 av ren slump av en sjukgymnast till vilken jag råkade nämna att jag mådde dåligt av medicin jag tog.
- Ta halva dosen, svarade han rutinerat, den är utmätt för en man.
En kort enkel mening som förklarar en hel del, för att inte säga det mesta, i samhället och kulturen. Och det ÄR enklast att se och lättast att kvantifiera inom vården.

Jag blev alldeles nyssens påmind om detta när min man fick diabetes. Det lät alldeles förfärligt när det hände. Diabetes. Och typ 1, dessutom. Det visade sig snabbt att det är otroligt uthärdligt att leva med diabetes numera. Man kan leva som vanligt. Man får ett oerhört stöd och kan ringa och fråga vad som helst när som helst och man följs upp hela tiden. Sprutorna är skitenkla att ta. Och de är gratis.
Min väninna med skelettcancer pröjsar 2000 spänn för sina sprutor.
Och diabetesforskningen fullkomligt rusar framåt. Om det forskats lika mycket om malaria eller spetälska skulle det varit utrotat. Men malaria och spetälska drabbar barn och fattiga och diabetes...
...ja, ni vet.

I jobbet (som kroppsterapeut) har jag haft en klient med en treårig son som pga av ett minimalt hjärtfel föll ihop och var död i uppåt en halvtimme. Han dömdes ut som bortom all räddning. Min klient vägrade gå med på detta utan stred som ett djur. Inom nio månader har barnet gått från död, bortom all räddning och grönsak till kontaktbar, talande, seende och med förmåga att kunna gå. Mamman har lyckats tjata sig till sjukgymnastik en gång varannan vecka.
I bekantskapskretsen har hon en 70-årig man som efter stroke får a-r-b-e-t-s-t-r-ä-n-i-n-g och sjukgymnastik två gånger i veckan.

Det här kan vara lite bra att veta. Och kanske reagera lite på. Vad säger ni?

Profil

Jag sysselsätter mig lite halvhjärtat med en uppsats om sociala medier. En sak som skulle vara intressant att djupanalysera är val av profilbild.
På facebook just nu har jag den typ av bild jag tycker är pinsammast i världen, nämligen en bild på mig och min son. Orsaken är att min gamla kollega, dryckeskamrat, bror in spe och formgivningsgeniet Kentson har tagit den med polaroid och att den uppnår verkshöjd. Bilden är arty men motivet är tveksamt.
Notera här mitt behov av att försvara mig!
Det är här det blir intressant: man måste kunna försvara sin profilbild - det är av yttersta vikt. Man väljer den ju för att markera vilken typ av person man är. Bilden du vill visa upp. Utan att ha något direkt vetenskapligt stöd för vad jag säger så är det ungefär så här: helst visar man upp sig leende och ofta med sina barn (jag är glad och nöjd och jag är socialt lyckad för jag har ynglat av mig). Oftast är det kvinnor som gör detta, men även män. I brist på barn visar man gärna upp sig med respektive (jag är socialt lyckad - jag har "blivit" gift/ihop/sambo - någon gillar mig). En del sätter in en bild bara på sin unge eller ev på sig själv som barn (det där går lite utanför mitt analysområde - det är bara läskigt, typ: jag finns inte). En annan variant är "festbilden" (jag är socialt lyckad och får gå på fest). Ja, ni vet vad jag menar. Varje gång tycker jag det är lika intressant att hitta undertexterna, leta efter vad man vill förmedla. Själv har jag ofta en bild där jag koncentrerat, allvarlig sitter och jobbar. Den har jag för att jag inte vill ha en leende bild, men har sen kommit på att folk kan uppfatta mig som pretentiös och det vill jag inte. Sen jag kom på det har jag oftast något slags "symbolbild", typ illustrationen här i bloggen (en för mig klassisk pose och med varma raggisar för en frusen själ).

Under de två veckor jag har haft mig och sonen på bild på facebook har jag fått vatten på min kvarn: huxflux är jag omsvärmad av gamla skolkamrater som tidigare låtit mig vara ifred. Tydligen signalerar den här typen av foto att jag blivit mild, moderlig och ofarlig. Jag skojar inte - jag tror faktiskt att det funkar så.
Nästa vecka tror jag att den byts ut mot en tudor-katt.

Benjamin & Button

Min svärfar är djupt senil och sitter, sedan många år, på hem. Jag är lite osäker på om jag någonsin träffat honom i klart tillstånd. Han verkade fullt frisk de första gångerna vi sågs för fjorton år sedan, men tydligen hade seniliteten redan då börjat nagga honom i kanten. De senaste tio åren har han varit uppenbart, erkänt och fortskridande senil. Det är rätt många år sedan han sa något över huvud taget.

I söndags träffades han och min son. Mötet omslöt världar och tid som omöjligt kan skiljas åt. Var börjar en människa och slutar en annan?
De första tio minutrarna sov båda två med halvöppna munnar och släta ansikten -helt fria från stress. Båda två har svårt att slappna av i händerna och håller dem gärna vara lite knutna.
De vaknade ungefär samtidigt och tittade kanske på varandra. Det går ju inte riktigt att avgöra vad de ser, på vilket avstånd och hur mycket, men båda tycktes mellan varven följa varandra med blicken. De utstötte spridda ljud och hade lite kräks i mungipan. Min svärfar hade ett blåmärke i pannan och min son ett rivsår på kinden. Man undrar, och kan aldrig veta, vad som hänt och hoppas att det inte gjorde så ont.
När vi satte på musik blev de glada. Det såg man.
När svärfar fick en chokladbit såg han nöjd ut och började direkt att tugga.
- Tänk, sa Olle, att han vet hur han ska göra när han får något i munnen.
Precis som vi sagt när vår son för första gången fick rivet äpple härom kvällen.
Vi pratade lite och ibland visade svärfar och sonen tecken på att vilja resa sig ur sina tillbakalutade lägen genom att böja kroppen som en ostkrok i fåfängt hopp att kunna ta sig upp i sittande ställning.
De tittade en stund, vilade en stund och lät lite ibland. Jag tror att de kommunicerade på något plan.

Sen gick vi.
En egentligen rätt ordinär upplevelse som lämnar mig sorgsen, ödmjuk, stor och liten.