Jag gör ofta en poäng av att jag inte är normen. Den vite heterosexuelle vuxne mannen är normen. Det är en rätt bra sak att ha som orienteringspunkt. Jag hatar honom inte för det, men jag tycker inte om det faktum.
Om man har normen klar för sig blir livet något ... tjaaa ... i alla fall begripligare. Varje gång man förvånat säger sig: "men det här är ju jättekonstigt, hur har de tänkt här?" så är svaret:
- det är tänkt för en vit heterosexuell vuxen man.
Om du är asiat, homosexuell, kvinna, barn, handikappad... Sorry - du är en subkultur, en minoritet - det är bara till att anpassa dig!
Jag fick detta tydligt åskådliggjort redan när jag var kring 20 av ren slump av en sjukgymnast till vilken jag råkade nämna att jag mådde dåligt av medicin jag tog.
- Ta halva dosen, svarade han rutinerat, den är utmätt för en man.
En kort enkel mening som förklarar en hel del, för att inte säga det mesta, i samhället och kulturen. Och det ÄR enklast att se och lättast att kvantifiera inom vården.
Jag blev alldeles nyssens påmind om detta när min man fick diabetes. Det lät alldeles förfärligt när det hände. Diabetes. Och typ 1, dessutom. Det visade sig snabbt att det är otroligt uthärdligt att leva med diabetes numera. Man kan leva som vanligt. Man får ett oerhört stöd och kan ringa och fråga vad som helst när som helst och man följs upp hela tiden. Sprutorna är skitenkla att ta. Och de är gratis.
Min väninna med skelettcancer pröjsar 2000 spänn för sina sprutor.
Och diabetesforskningen fullkomligt rusar framåt. Om det forskats lika mycket om malaria eller spetälska skulle det varit utrotat. Men malaria och spetälska drabbar barn och fattiga och diabetes...
...ja, ni vet.
I jobbet (som kroppsterapeut) har jag haft en klient med en treårig son som pga av ett minimalt hjärtfel föll ihop och var död i uppåt en halvtimme. Han dömdes ut som bortom all räddning. Min klient vägrade gå med på detta utan stred som ett djur. Inom nio månader har barnet gått från död, bortom all räddning och grönsak till kontaktbar, talande, seende och med förmåga att kunna gå. Mamman har lyckats tjata sig till sjukgymnastik en gång varannan vecka.
I bekantskapskretsen har hon en 70-årig man som efter stroke får a-r-b-e-t-s-t-r-ä-n-i-n-g och sjukgymnastik två gånger i veckan.
Det här kan vara lite bra att veta. Och kanske reagera lite på. Vad säger ni?
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
5 kommentarer:
Du är lika klok som alltid. (Och jag älskar att du bloggar mer och mer och ilsknare ;))
Evas revben. Bok.
/Sophie
Egon: Tackar! Jag litar på ditt omdöme - som bekant!
S: Okki.
Jaha. Just ja. Som vanligt har du satt fingret på preciset!
Angående gamla bekanta som hörs av efter sonen-i-famnen-bilden... du kan få låna min 20-åriga son och se lika vän ut... undrar vilka som hör av sig då? :)
Allt jag kan säga är "vad fan!"
Skicka en kommentar