Benjamin & Button

Min svärfar är djupt senil och sitter, sedan många år, på hem. Jag är lite osäker på om jag någonsin träffat honom i klart tillstånd. Han verkade fullt frisk de första gångerna vi sågs för fjorton år sedan, men tydligen hade seniliteten redan då börjat nagga honom i kanten. De senaste tio åren har han varit uppenbart, erkänt och fortskridande senil. Det är rätt många år sedan han sa något över huvud taget.

I söndags träffades han och min son. Mötet omslöt världar och tid som omöjligt kan skiljas åt. Var börjar en människa och slutar en annan?
De första tio minutrarna sov båda två med halvöppna munnar och släta ansikten -helt fria från stress. Båda två har svårt att slappna av i händerna och håller dem gärna vara lite knutna.
De vaknade ungefär samtidigt och tittade kanske på varandra. Det går ju inte riktigt att avgöra vad de ser, på vilket avstånd och hur mycket, men båda tycktes mellan varven följa varandra med blicken. De utstötte spridda ljud och hade lite kräks i mungipan. Min svärfar hade ett blåmärke i pannan och min son ett rivsår på kinden. Man undrar, och kan aldrig veta, vad som hänt och hoppas att det inte gjorde så ont.
När vi satte på musik blev de glada. Det såg man.
När svärfar fick en chokladbit såg han nöjd ut och började direkt att tugga.
- Tänk, sa Olle, att han vet hur han ska göra när han får något i munnen.
Precis som vi sagt när vår son för första gången fick rivet äpple härom kvällen.
Vi pratade lite och ibland visade svärfar och sonen tecken på att vilja resa sig ur sina tillbakalutade lägen genom att böja kroppen som en ostkrok i fåfängt hopp att kunna ta sig upp i sittande ställning.
De tittade en stund, vilade en stund och lät lite ibland. Jag tror att de kommunicerade på något plan.

Sen gick vi.
En egentligen rätt ordinär upplevelse som lämnar mig sorgsen, ödmjuk, stor och liten.