"övervägde att ta en tång och rycka ut tandjäveln själv". En mycket bra beskrivning. Den är lätt att relatera till. Min mamma, kollektivt på väg till Stockholm från Örebro, messade i morse:
"Hatar alla djävla kärringar som måste ha matsäck. Smask och slafs och stank! Tror att de tagit ledigt från f-kassan och AF.".Också en lysande enkel beskrivning på något lite mer abstrakta känslor än tandvärk.
Äh, tänker ni som är läsvana (det är därför ni hänger här nämligen), bättre prestationer ser man väl hela tiden?
Ja, det gör vi. Men framför allt sämre. I hela registret från "fy fan va jävla skitont det gör", "jag hatar den jäveln" till fysisk misshandel och stenkastning. Och det slog mig - vilken oerhörd lyx det är att ha ett språk. Jag har blivit läst för, skrivit och läst så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har lärt mig att kräva människor på motiv och mening. Framför allt gör jag mig i stort sett alltid förstådd. Ofta kan jag hitta metaforer för att kommunicera över, under och utom mitt fack. Kanske är det därför jag nästan aldrig känt mig ensam. Kanske är det därför mitt behov av sociala sammanhang är lite mindre än andras.
/Eller så har jag bara Asperbergers, det ska jag låta vara osagt/
Bland det första mina föräldrar lärde mig vara att sätta ord på rädslan. Monstret fick heta något. Till exempel Dracula eller Jokkmokksjokke. Och lite senare i livet; pöbeln. Sen försåg man skräcken med beskrivningar: Jokkmokksjocke: basröst, Dracula: huggtänder, pöbeln: brist på ifrågasättande. Och toppade med åtgärder: Pappas famn, vitlök och till pöbeln säger jag: mitt kautschuck mot er verklighet.
Jag drar här en mängd relativt enkla exempel, men ponera att dina känslor är verkligt abstrakta: du gör allting rätt men blir inte älskad ändå, människor ser dig inte, du är maniskt depressiv, du saknar något du aldrig haft, människor skövlar regnskog fast de vet att det är lika med döden och ingen, säger ingen, förstår din frustration. Då måste det ju vara lätt hänt att man slår sönder saker och människor.
Jag tycker faktiskt inte att det är så konstigt.
10 kommentarer:
HERRE GUD VAD FRUKTANSVÄRT BRA DU SKRIVER!
/B
B: Tack, sötis!
...bra skrivet. Man får ju tänka på att förvalta lite hur man säjer saker. Om man har möjlighet att göra det. Om folk lyssnar blir man ju bedömd efter det. Min brorsdotter som är toppsäljare säjer "liksom" i varannan mening. Växer man ifrån det eller har man inget duglit språk? Förresten var jag rädd för Jockmocksjocke som barn. Verkade vara orimligt att ha svart tjockt hår och samtidigt vara tandlös.
Ja, ibland hamnar man ju i en situation där man helt enkelt bara vill örfila. Ingenting annat hjälper.
(Och ja, du skriver så härligt bra. Det känns alltid gott att slinka in här och se ett nytt rappt inlägg.)
Vem är B...
50 dar! Längtar.
(Gör en 360 nu, socker!)
Hps!
S-dear
Har faktiskt 2 tänder, en för kött och en för fisk.
Johan: Jag tror att man kan växa ifrån språk. Och växa i? Menade du att din brorsdotter hade växt ur ett från början existerande gott språk, eller? Jag förstod inte.
Kim: Tack. Jag gillar att ha dig här.
S-dear: Jag vet inte riktigt. Någon från trakterna i Sundsvall, mer vet jag inte.
Jag lobbar för en 360!
Ja, precis så. Hon pratade mycket bättre tidigare i restaurangskolan. Ett finare språk..ett vårdat. köksfranska på svenska. Fast det kanske är en jargong man skall ha numera? För nån grupptillhörighet eller så?
Vansinnigt kul Jockmocks-historia. Någon som vet nåt om det finns nakenchock-vhs (nja, super8, alternativt journalfilm snarare) med honom att få tag på?
Bea Bea. Jag har vaknat säkert sju gånger i natt, av samma anledning, tandvärk. Jag lämnade en fest tidigt i går, trots att jag ville festa gärnet, då kompis 1 förlovat sig och kompis 2 kommit hem från thailand. MEN istället gick jag hem, just för att jag nu skriver från jobbet, och jag efter jobbet, ska kuta till min fotbollsmatch. Trött är jag. Idag är en riktig pissdag. Har blivit lite av rutin att knappa in din adress såna dagar. Tack för det.
Malin: det är alltid lika kul att ha dig här!
Jag har fortfarande inte kommit på vad det var för ost...
Sorry.
Skicka en kommentar