Lite på sidan om försöker jag uppbringa ork att skriva min D-uppsats som inte blev klar 1997. Den handlar i stora drag om web 2.0, virala kommunikation och demokratisering. I rätt många av mina intervjuer framkommer att folk gärna skulle vilja få prata om och referera till sina jobb när de kommunicerar. Typ berätta anekdoter, kritisera och förmedla. Samtliga jag intervjuat är dock väldigt oroliga för detta. De har "en känsla av" att det inte är ok, de har hört talas om folk som "fått skit för det" eller typ "så gör man inte". Vissa arbetsplatser har en uttalad policy, men de flesta behöver inte det. Folk är generellt rädda för att uttala sig på något sätt som kan stöta arbetsgivaren. Till och med anonyma bloggare.
Och det här är egentligen bara vad folk främst är rädda för att uttrycka i sociala medier. Sen bara fortsätter det; släkt, vänner, politik... och så vidare. Och oron är hela tiden abstrakt. Få har något förslag på vad som skulle kunna drabba dem utan det handlar mer om "en känsla av", "det finns oskrivna regler" och "så gör man inte".
Jag utgör inget direkt undantag. Förr tänjde jag en del på gränserna och fick, naturligtvis, stryk. Nu bloggar jag fegt och halv-anonymt.
Frågan är: behövs det verkligen uttalade diktaturer för att stuka folk?
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
6 kommentarer:
Oskrivna regler är väl egentligen grunden till allt. Vilket gör de betydligt mer kontrollerande än de skrivna reglerna, men i teorin även lättare att förändra, om man verkligen vill.
Sätt fart och skriv nu! säger hon som är klar. Projektet väntar ;)
AVG: Naturligtvis har du rätt. På alla punkter.
Aa. Vårt projekt får inte dö. Det är det för bra för.
AVG har ju helrätt. Och det handlar ju inte bara om vad man skriver i bloggar eller pratar om, hela vårt beteende är väl mer eller mindre styrt av skrivna som oskrivna lagar. På gott och ont, vi skulle nog få ett ganska odrägligt samhälle om alla bara otänkt och ofiltrerat öppnade munnen även om man ibland skulle önska att det inte fanns fullt lika många filter.
På samma vis finns det ju många människor som utan ett uttalat ord styr sina familjer, partners, umgängen och arbetsplatser i varierande grad för att omgivningen helt enkelt är rädd för personens reaktioner. Ibland kanske det bara handlar om snedvriden respekt men många familjer lider nog av en hustyrann som med ilska, surhet eller "sårade känslor" styr med järnhand.
Nä. Ingen uttalad diktatur för å stuka folk. Det behövs bara skrämselkänslan hos folk att de skulle "sticka ut" från mängden. Folk vågar ju inte ens bära nåt färgglatt på sig på vintern. I pisterna ja, men inte i stan. Grå, mörkgrå, svart...självmord.
Nja. Det räcker med en tradig arbetsplats.
(På mitt jobb pratar vi mest relationer och porr. Det är gott.)
Internet och dess egenskaper är en otäck blandning av hat och kärlek.
Facebook - Hemskt. Men omöjligt att vara utan och till viss del beroendeframkallande. Det I sig är å andra sidan också hemskt.
MSN - paranojans moder. Används. Men alltid som "visa som offline".
Blogg - kul att bli uppmärksammad. Men skrämmande att
bli sedd.
Fan. Allt hade varit så mycket enklare om man gillat Ensam mamma söker.
Skicka en kommentar