Fjorton år med Man

I dag firar jag och min man fjorton år. Och jag vill betona ordvalet "min man". Någon kommenterade någon gång att vi "faktiskt inte är gifta" vilket jag bemöter med att han är i sanning min Man. Han är en Man. Från första sekund har jag älskat, just, hans manlighet. Han var, och är, en doer med stora händer och ett matchande självförtroende.

Goes with out saying att man inte får ihop fjorton år utan en massa slit, men det har varit värt varenda sekund. Och när vi efter tretton år tillsammans bestämde oss för att våga skaffar barn känner jag att det är en sån oerhörd lyx att ha barn med någon jag känner så väl. Som en oväntad bonus efter alla år så känner jag mig nyförälskad och återupptäcker honom. Under varje sekund av graviditet, förlossning och det korta föräldraskapet briljerar han som Man. Under 24 timmars förlossning med tappad kontroll, skrik och fullständigt utlämnande var han där, coachade, räknade, distraherade och fick mig att tro på mig själv. På nätterna sover han räv och bevakar vår sons andetag. Han skyndar sig hem från jobbet och har en ny pappa-röst. Han lagar mat åt mig och ringer barnmorskan och diskuterar amning. Samma man som för fjorton år sen men lite extra Man.
Lyllo jag. Lyllo Nim.