I stort sett meningslös

Jag trodde att föräldraledigheten skulle innebära kulinariska mästerverk, explosioner och fyrverkerier i social media, intellektuella samtal på fik och långa promenader. I själva verket förfaller mitt hem och min hjärna. Jag sover. Varken mer eller mindre. Sen vaknar jag helt outvilad.
I dag har jag engagerat mig lite vagt i en födelsedagspresent till min man, släppt in en hantverkare och pratat lite med en kund. Sen var jag helt slut och somnade som en stock i soffan. Vaknade hungrig, men tanken på att skaffa föda var för jobbig så jag somnade om.
Detta är ju förfärligt.
Och jag vill säga: förlåt, den här bloggen är drabbad av graviditet och jag skäms för detta. Jag känner hela tiden att "det här är kul/viktigt/irriterande/något jag borde bry mig om" och sen tappar jag tråden. Jag kan helt enkelt inte intressera mig för något längre. På jämtska säger vi "oi" - det översätts typ unplugged.
Förlåt.
Nu ska jag sova.

Tillägg:
Efter att ha sökt på etiketten "november" inser jag att med lite tur är bloggen snarare drabbad av, just, november snarare än grötig mamma-hjärna. Jag verkar ju alltid sprudla av apati denna årstid!
Nu ska jag sova.

vår hjältinna har stannat

inget triggar mig idag.
Min antagonist har förvandlats till en nöjd höftbred småbarnsmorsa, en mätt halvkarriärist, en nöjd typ som bara vagt liknar någon som var snygg och lite provocerande en gång.
Och kylan har försatt mig i koma-tröttma.
Duracellbatteriet är dött.

Jag hade för avsikt att duscha i morse, men gav upp när jag insåg att processen ändå måste göras om någon annan dag.
Sen tänkte jag sminka mig. Det var, naturligtvis, helt meningslöst.
Sen trodde jag att jag jobbade lite men det visade sig mer vara ett försök att finna mig själv.
Sen tänkte jag äta lunch men orkade inte masa mig utanför dörren, Det blev samma som jag åt till frukost, lunch och middag igår: kanelknäcke med ost. Och en multivitamin.
Nu har jag sedan en tid tillbaka för ambition att gå och lägga mig i soffan med en bok, men jag kommer mig inte för.
Jag blir väl kvar här och sysslar med det jag gjort sedan klockan sex i morse. Vad nu det är?
Man kanske skulle börja röka eller nåt?

simma i sirap

november och februari är månader då jag mer måste ta mig igenom än leva. Detta utförs med lagom utmätta doser sprit och självbedrägeri. I tider av lågkonjunktur, rutinjobb, karmaskulder och ett plågsamt orenoverat kök känns november tyngre än vanligt. Dessutom är en födelsedag på gång och festplanering känns sjukt och oinspirerande. Bara riktigt onda människor tänker på festligheter den här sidan året. Jag föreställer mig att de sedan firar med att betala skatt och ringa myndigheter.
I mina tankar får festen tema döden, nejlikor, wagner, the wall och a clockwork orange. I mina riktigt ljusa stunder tänker jag att jag kan måla allt i en glad svart färg.

I kväll ska jag nogsamt googla mig själv tills jag får önskat resultat, dricka ett par glas sprit och författa en gedigen önskelista.

Väl bekomme.

rött i det annars grå

hittade gamla anteckningar. Alltså riktigt gamla anteckningar. På det stora hela räds jag de marginella skillnaderna mellan sara 1.1 och 2.0. Jag skulle i alla fall inte pröjsa för det. På ett ställe har jag skrivit att november är "som att simma i mjölk". Det var en bra skrivning som jag glömt. Jag förstod precis hur jag menade. Vilket å andra sidan för mig tillbaka till ruta ett. Ibland funderar jag på att börja skriva så att andra människor förstår mig, men tydligen är mitt primära behov fortfarande att förstå mig själv. Och jag simmar vidare i mjölken.
Den första november vet man att de följande 30 dagarna kommer att ta lika lång tid som året i övrigt. Men jag tänker på mymlan.

Mumindalens mymla, lilla mys stora syster, beskrivs som en nöjd och harmonisk person. Hon luktar pepparmynta och är ofta på semester. Hon tar sig fram med säkra kliv i sina röda gummistövlar som hon är belåten mallig över. Och borstar sitt hår så det gnistrar. Vilken dag som helst nu ska jag bli gudmor åt en liten flicka. Jag har vetat om henne sen hon var alldeles ny och jag känner mig otålig att träffa henne. Jag vet redan att hon kommer att bli en förträfflig bekantskap. Arbetsnamnet är Ida, men jag har redan nu valt att tänka på henne som mymlan. Jag är alldeles säker på att hon kommer att vara en nöjd flicka i röda gummistövlar i november.

fallifall

november kryper som ett otäck odjur i mitt inre och runt husknuten. Jag avskyr folk jag möter och börjar nästan gråta av irritation när någon yttrar sig. Mammor med barnvagnar på trånga ytor, gamla människor med för små plånböcker och män som aldrig någonsin under några omständigheter väjer. Alla drabbas av mitt oresonliga hat. Värst är de som äter hamburgare på tåg.
Människor jag känner visar sig vara hopplöst fulla av obehagliga överraskningar jag inte vill ha. Som kinderägg från helvetet.
Jobbet är avskyvärt. Jag vill göra något viktigt istället. Kanske undervisa längs röd linje eller biståndsarbeta? Och om jag inte gör något viktigt vill jag i alla fall vara bra på det jag gör. Vilket jag inte är. 2000 fax-utskick går ut med fel telefonnummer. Mina annonser ser ut som lapptäcken. Min kreativitet består i "öööh, kan jag återkomma till dig?". Det är inte längre frågan om om jag ska bli genomskådad, det är ett fall av när de tänker berätta det för mig. Jag faller i tårar.
På nätterna ilar tankarna runt som silverfisk på tjack och jag vaknar utmattad. När sådana här svackor uppstår undrar jag varför jag inte bara skiter i alltihop. Lägger mig ner och väntar på att någon ska ta hand om mig. Testade. La mig ner i soffan och tänkte: nu ligger jag här och svälter och gror igen tills någon tar tag i mig. Tills mamma kommer med fantomen och sockerdricka. Men sen kom jag på att jag skulle fika med sophie-dear och att lovat olle att ta tag i hans fakturering. Och klev upp. Men för säkerhets skull har jag köpt två nummer av situation stockholm den här månaden. Fallifall.