Jag talar sällan högt för mig själv. Aldrig faktiskt. Det verkar liksom lite skruvat, men nu är det gjort. I förrgår kom jag på mig själv med…
Det är ca ett och ett halvt år sedan jag sov en hel natt och de senaste månaderna har det eskalerat i och med att sonen är något slags separationsångestfas. I bland kliver jag upp en gång i timmen hela natten som längst en vecka i sträck. Det har visat sig att både jag och min man är så förbannat viktiga på våra jobb att just nu kan ingen av oss vara föräldraledig. Jag försöker jobba på kvällar och helger. Däremellan är livet ett evigt torkande, tvättande, bärande och kletigt evighetsarbete.
Dagen i fråga hade jag gått och lagt mig klockan tolv och sonen beslutade sig för att han ville kliva upp och leka klockan 02.30. I något jävla patetiskt föräldraforum har jag läst att barnet absolut inte får leka på nätterna eftersom det då kan få för sig att detta är normalt. Så jag bar tyst runt honom i mörkret för att han skulle somna om. Vilket han gjorde. Tre timmar senare. Sista kvarten hade jag kramp i vaderna och var så trött så jag mådde illa. Sen sov vi i två timmar och klev upp. Min man påpekade att jag såg trött ut och tyckte att vi kanske "måste börja planera bättre". Sen gick han till jobbet och jag tryckte i i protesterande unge frukost, torkade köket, fick honom att somna så jag kunde, slänga ner tvätten i tvättstugan, kolla mejseln, klä på mig och spackla mig för att bli lite lik en människa till ett kundmöte. Sen skulle barnet väckas och äta lunch under stress. Kök och barn torkades därefter med trasa. Medan jag försökte klä på den motvilliga ungen ytterkläder och tålamodsprövande tumvantar så att jag skulle kunna langa över honom på fadern en timme medan jag var på möte slog jag på TVn i hopp om distraktion. Barnet skrek och jag svettades samtidigt som jag märkte att jag hade snor på kavajen och då, mitt i mediebruset från TV4, hör jag en distinkt röst i reklamen säga:
- Vill du bli gravid?
Som i trans hör jag mig själv svara högt och tydligt:
- Hellre gräver jag tarmarna ur magen och gnuggar ansiktet med dem innan jag äter upp dem.
//Bea - nu outad space cake
5 kommentarer:
Aj aj aj, blir lite lätt avskräckt nu alltså.. ;)
Hoppas sanna mina dar ni får sova lite snart! Har ni ingen som kan vara barnvakt något...dygn?
Barnet fyller snart ett va? Dagisplats? *ler*
Själv är jag verkligen avskräckt hehe...
Dock har jag alltid mer eller mindre pratat högt för mig själv. Jag kan komma på mig på sta´n gå och föra konversation med mig själv!
Förvisso har jag papper på att jag är galen men det är kanske läge och bära med det i handväskan...haha!
Jätteroligt inlägg.
Att läsa.
På distans.
Inte att medverka live i.
IAAM: Var inte rädd. Det är mycket bra också. Betänk att jag är en grand old lady som haft oceaner med tid att utveckla olater.
Rose: Dagisplats och Stockholm - kräver ett eget inlägg. Roman. Musikal.
Bling: Nisse-Nim vill gärna att farbror Bling och tant Hon kommer och barnvaktar. Han älskar er. Lustigt nog.
Men visst kändes det bättre efter att du talat högt för dig själv! Mer sånt. Stress och press kommer ut!
Skicka en kommentar