Moderskapet

Jag har varit morsa i snart fyra månader, hormonrubbningarna börja stilla sig något och jag märker att alla som i alla år (typ 22 i mitt fall) sagt "det där kommer du att förstå när du själv har barn" haft rätt och fel.
Jag har fortfarande inget behov av att prata om barn när jag själv får välja. När jag äntligen får träffa folk vill jag gärna uppdateras, få skvaller och nyheter om vänner, kändisar, fin- och fulkulturella fenomen. Jag förstår heller inte varför man måste prata babyspråk, diminutiv och skicka julkort med sitt barn på. Nimrod är aldrig jobbig. Jag har aldrig känt mig irriterad på honom. Möjligen på allt runt omkring - pappan, jobbet, och det jävla samhället, men barnet är INTE jobbigt.
Och jag äcklas av den kommersiella industrin kring barn och skulle aldrig i helvetet betala dyrt för att låta min unge göra reklam för Ralph Laurent eller Bugaboo eller what ever.
Å andra sidan upplever jag exakt den där förlamande, förkrossande förälskelsen andra beskrivit. Jag längtar att lämna staden för landet ibland, jag erkänner att jag aldrig kunde ha listat ut att jag kunde ha så här starka känslor för någon och det är helt sant att man inte hinner n-å-g-o-n-t-i-n-g.

Om jag skulle ge mig på att sammanfatta moderskapet så dominerar motsägelserna. Att vara mamma (för mig) är motsägelsefullt.

• Allt är förändrat, men inget har hänt. Barnet är helt självklart en del av mitt liv, men jag förstummas varje dag över vilket orimligt mirakel han är.
• Jag är samma griniga folkhatare som förr, men jag har helt förändrats i min relation till mig själv.
• Om barnet försvann skulle jag lägga mig ner och självdö - han är mitt allt och ändå, eller just därför, ångrar jag varje dag och varje sekund att jag skaffade honom. Den sårbarhet som uppstått är ren galenskap och helt oanvändbar.
• Om jag hade skaffat barn för tio eller fem år sen hade det gått käpprätt åt helvete. Jag hade inte stått ut i mer än en vecka. Men om jag var tio år yngre skulle jag skaffa minst två till.
• En stor del av dagen går åt att försöka få honom att sova så jag ska få något gjort och i den sekund han somnar saknar jag honom så det gör ont och jag vill genast väcka honom.

Så här pendlar tankarna på orimligt vis hela dagarna och nätterna. Att ha barn är helt motsägelsefullt och fruktansvärt ensamt. Och tvåsamt.

Men, ska ni veta, det riktigt, riktigt svåra med att ha barn är att klippa naglarna på dem.