I morse vaknade jag klockan fem - pigg som en jävla lärkjävel på tjack - utan en tanke på hur apatrött jag skulle vara klockan 11. Nu är klockan 13.18 och jag borde tveklöst jobba, men väljer att (inte) använda hjärnan på annat vis.
När jag passerade en spegel nyss fick min rysliga fulhet mig att tänka på en fin gammal åttitalare: brunkrämen! Den var mörk, tjock och ogenomtränglig. Den uppfanns förmodligen av något medelålders spektakel i akut behov av skydd - från sig själv och mot andra. Under nittitalen verkar det som om nästa generations medelålders beslutade att avfärda brunkrämen som kemiskt avfall och avskaffa den i takt med kemisk pejling, botox och mineralsmink. Det var synd det. För jag har varken tid, råd eller mod att botoxa mig, men en tub brunkräm hade jag gärna unnat mig idag. Jag får väl ramla förbi den lokala färgbutiken på vägen till dagis om en timme.
2 kommentarer:
*skrattar* Jasså du uppdaterar här ibland fortfarande? Brunkräm. Själv har jag mot bättre vetande använt "kastanjevatten" genom alla år. Man blir fulare av det. Man blir fläckig. Man kan egentligen lika bra ha använt toalettvatten. Det gjorde en god vänninna mig uppmärksam på: -Du ser ju alldeles jubelidiotiskt flammig ut!. (jubelidiot är fortfarande ett av de ord som jag verkligen tycker är riktigt roligt) Sen fick jag en sorts "bronzing-hudcremé" av henne. Nu ser jag mycket bättre ut. Ja, så gott det går då med "materialet" som man råkar vara. men jag ser iallafall inte ut som om jag somnat i ett solarium med ett par trosor på huvudet längre. :-D
Oj! Jag skulle behöva lite också. Hm, fast med mycket riktigt målarspackel under.
Skicka en kommentar