Typ: Efter grundskolan går man gymnasiet, sen universitet, tar ett ledig år för att jobba eller resa, avslutar studierna, träffar partner, skaffar anställning, jobbar två till fyra år (beroende på om man är man eller kvinna) så att man känner att man "börjar röra sig uppåt i karriären". Sen skaffar man, mirakulöst, 2,5 barn under en femårsperiod med start strax innan man fyller tretti, samtidigt som man påbörjar bostadskarriär. När man börjar närma sig 40 har man byggt upp en buffert och sen skiljer man sig, hänger på krogen, skaffar ny partner och en sladdis eller husdjur. Samtidigt som man utvecklar ett brinnande intresse för heminredning. Spelar golf, semestrar på så trendiga resmål budgeten tillåter, snickrar på karriären och älskar att prata om "ett livslång lärande". Gnäller på den yngre generationen och invandrarna. Går i pension, umgås med sina 2,5 barnbarn som man kallar "livets efterrätt". Lite så.Och om det inte går enligt planerna kraschar de fullständigt. Barnlöshet knäcker dem fullständigt och om de förlorar pengar så är det att jämställa med situationen i Burkina Faso. Skilsmässa genererar livslång bitterhet. Och jag tror att det här mönstret är tämligen generellt för alla samhällsklasser. Bara budgeten varierar.
Den enkla förklaringen till att jag är så hjärtligt ointresserad av dessa människor är väl att jag själv aldrig har levt i rätt ordning eller att folk i kronologisk ordning liksom aldrig förvånar en.
Men det handlar egentligen inte om det. Grejen är att det räcker att en människa gör en eller två saker i oordning så blir de så oerhört mycket rikare. Det kan räcka med att de skaffade barn när de var 16 eller 40 eller inte alls. Att de hoppar av karriären och börjar utbilda sig till något helt annat vid 35 eller att de startar sina studier vid 40. Det händer coola grejer med hjärnan när saker görs i oordning. Troligtvis är det väl så att homogena grupper aldrig tvingas tänka nytt. De bara bekräftar varandra. Kolla själva: folk i samma ålder och situation hänger alltid i gemensamma kluster. På det stora hela kan det bara innebära ett bekräftande av den egna livsstilen. Medan en 50-åring i en universitetsklass och en 17-åring i en profylaxgrupp hela tiden måste ifrågasätta, försvara och utvärdera sig själva. Det är den personen gillar jag att prata med.
Om ni undrade.
9 kommentarer:
Quote on that, hälsar barnlös ogift 49-plusare levandes varje dagsliv i en fullständig kaosartad brunch. Frukost, karriär, pension och middag - What the heck om inte kaos föds ur ordning...
Här skulle jag skrivit en smart analys som skulle varit på din linje rätt igenom. Men så fick jag hjärnsläpp precis. Nu blir det en helt meningslös kommentar och hjärndödande actionfilm istället.
Men nånstans får jag för mig att detta också bekräftar din tes.
Annika: Det ante mig. Tryggt.
Frau: Hahahaha! Jag vet hur du tänker!
Jag kände mig alltid så avis på den runt 40 som fanns närvarande under varje kurs på utbildningen. Nu fattar jag varför lite mer konkret. Tack.
Tack Beatrix, nu vet jag äntligen vad jag ska svara när mina "man ska gifta sig innan 25" polare här i england frågar mig hur det kommer sig att jag inte är gift, inte har några barn, inte är sambo och har fyllt 33.
Egon: Jag blev själv lite glad när jag lyckades sätta ord på det.
AVG: Jag tror att problemet med folk som säger att man ska vissa saker i vissa lägen av livet är att de aldrig blivit presenterade för några alternativ. Varsågod, se dig som folkbildare hädanefter!
Jag är benägen att hålla med, kanske för att jag själv känt ett litet sting av ögon som tittar snett eller frågar VARFÖR stup i kvarten.
Bara för att vi inte bor ihop.
Bara för att jag pluggar föralltid.
Bara för att jag tycker det är SKÖNT att bara jobba 3 dagar i veckan.
Bara för att jag klarar mig på de pengarna, för jag går aldrig till frisören eller super på krogen.
Bara för att jag inte vill ha husdjur.
Bara för att jag stack till Karibien när jag var 19 och bodde där av och till i flera år medan de andra skaffade sig utbildning, sambo och jobb.
Bara för att jag var typ 20 när jag gifte mig och några år äldre när jag skilde mig.
Bara för att han söp och knarkade bort mitt liv i Karibien så att jag tvingades flytta hem och tvingades vara lite som alla andra för att ha en chans i samhället.
Bara för att jag SKITER i normen, så frågar folk varför.
Fast jag vill oxå ha barn sen, det vill jag. Om jag kan. Men mina mål ser inte riktigt ut som din beskrivning, om man säger så.. :)
IAAM: Lite som jag svarade tidigare - det är nog viktigt att en sån som du gör sig hörd, för ofta handlar det nog om att alternativ liksom inte presenteras. Många som gör och lever som förväntat gör nog det bara för att de aldrig sett att man kan göra annorlunda...
"Alla berättelser har en början, en mitt och ett slut, men inte nödvändigtvis i den ordningen" (Jean-Luc Godard)
Skicka en kommentar