Men på grund av utmattning, intervallfestande och förkylning blev december en träningsfri månad och som straff får jag uthärda.
Det hela var en mycket obehaglig upplevelse. Jag var i usel form och gymet var smetfullt av pöbel med låg självinsikt. Frågar ni mig är det ju bara helt meningslöst att de är där. I mitten av februari är de borta igen efter att ha tagit upp plats och spritt bakterier i onödan.
I dag var det ändå bara ett litet gulligt muskelpass med fokus på funktionalitet där det inte riktigt går att vara helt i vägen. I morgon tänkte jag gå på Johans dansklass. Det kan bli värre. Medeldeltagaren på SATS röda klasser i januari tänker ungefär så här:
"Hmmm. Jag har inte tränat aerobics sen 1996*, men då var jag ju rätt duktig. Det ser ju väldigt mycket roligare ut på passen med avancerad koreografi. Jag tar nog ett sånt. Om jag ställer mig längst fram så ser jag ju bättre."
Men, som sagt, jag har sovit och supit mig till den här sitsen och får därför bita den sura tjuren i hornen och genomlida januari.
Inte ett klag kommer att höras från den här vinmarinerade hyddan.
Min morgonsura OCH förkylda man klev upp vid två, fast besluten om att göra en proteindrink. Surt snorande knåpade han med allt han kunde hitta som var nyttigt, hällde omsorgsfullt ner det i mixern och slog igång den.
Utan att sätta på locket.
Jag garvar fortfarande, opassande och i smyg.
*Dessutom vill de alltid, alltid ha på sig samma träningskläder som för tio år och kilon sen. Vilket är lite som att försöka klämma tillbaka tandkrämen i tuben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar