(o)road av stålar

ok, jag hade ett rätt bra försprång i finanskris och lågkonjunktur. Jag lever i ett hushåll av bara egna företagare och fick därmed snabb tätkänning. Jag har läst några poäng ekonomi och sinnessjukt många poäng samhällsanalys och trend. Ganska tidigt insåg jag att det kan gå ordentligt åt helvete, att man inte kan veta, dominoeffekter är att vänta och plan b, c och f (svärmors källare - och jag skämtar inte alls när jag säger det) utarbetades fort och fortgående.
Eftersom jag inte är så road av pengar tar jag det väldigt lugnt nu och roas istället av omvärldens reaktioner. Jaa, jag skriver road.
Jag är naturligtvis inte road av ensamstående föräldrar som får kicken och sitter a-kasse-skiten. Jag är inte ond.
Jag är däremot road av allas isolerande medelklass-lullande.
- nä, jag/vi/min bransch är inte drabbad. Stackars de andra jävlarna. Verkligen.
Och så lullas det fram tills "WTF?". Är mitt jobb hotat? Då blir det ett jävla liv om regeringen, usa och den förbannade skitstöveln till chef.
Det är rätt dåligt med fantasi i det här landet, tycker jag.
Jag snackade med en tjej på en analysavdelning i dag.
- Nä, sa hon, vi är inte hotade. Det är mer på sälj.
Och arkitekterna slog näven i bordet i dag. Det har visat sig att de inte får in jobb. De trodde väl bara att det var bygg som var drabbat.
Det är precis som västerländsk medicin - allt är uppdelat.
- Nä, magkatarr hör till mag- och trauma. Vi på psyk sysslar med h-j-ä-r-n-o-r.
Vi verkar rent generellt ogilla helheter.
Tråkigt att säljavdelningen går åt helvete, men det rör ju inte mig.

När det gäller de miljardärer (hur många kan de vara liksom?!) som tagit livet av sig för att de har förlorat "hela sitt livsverk" är jag också road. Jaa, jag skriver road även om jag kanske borde vara oroad. Jag känner levande människor som förlorat hela eller delar av sin familj i krig, sjukdom och naturkatastrofer.
Miljardrarna är tydligen det som får människan att inte se någon utväg.
Men för helvete, det är ju bara pengar.
Absolut ingenting annat än pengar.