lugn i stormen

i går på gymet, mitt i en sån där västerländskt stel onaturlig höftrullning, gick brandlarmet.
- Ingen panik, ta det bara lugnt, vrålade instruktören lite för gällt.
Uppmaningen var helt bortkastad. Som svensk medborgare har man varit på allt för många brandövningar för att någonsin ta ett larm på fullt allvar.
Vi segade oss surt ut under protest. Inte fan ville någon av oss linneprydda ut i kylan och huttra. Hellre brann vi inne. Jag befann mig dessutom på ett afropass där majoriteten var barfota. Jag trotsade respektlöst, vek av och hämtade mina ytterskor på skohyllan - under receptionens ogillande blickar.
Tjurigt trängdes vi i trapphuset och glodde avundsjukt på kontorsfolket som strömmade ut i dunjackor och mössor.
- Ni måste gå ut och ställa er på gatan, uppmanade sats-personalen.
Och möttes av cirka 200 uttråkade blickar och sprudlande apati.
- Aldrig i livet, svarade en förvånansvärt alert kvinna bredvid mig beredd att gå i krig, att jag ställer mig barfota utomhus.
Vi stod kvar i ett slags giganternas kamp. Den förmodade branden ägde rum fem meter bredvid oss i en restaurang. Med oroväckande stora glasrutor. Troligtvis stod vi helt idiotiskt till, men inte ens när brandmännen började strömma till kom vi på tanken att ställa oss utomhus med husets övriga innevånare. Medan brandmännen knuffade sig fram stod vi stoiskt på vår post. Ganska snart konstaterades "ingen fara på taket" och vi vände in, kalla, med ett surt "vad-vare-jag-sa" i blicken och fortsatte vår träning.
Säga vad man vill om svensken, men år och århundraden av lugn och ro har gjort oss skönt odramatiska.