Enkät - 2009

Här hade jag tänkt ha decenniets händelser, men jag orkar fan inte tänka. Det får bli årets enkät istället.
[Dock är jag säker på att decenniets film är Almodovars Hable con ella. Rätt säker.]

Årets bedrift Jag bestämde mig för att skaffa barn. Blev gravid. Födde barn och offrade min pansarhud. Allt bedrifter jag älskar mig själv för. Jag gjorde det jag var mest rädd för och klarade det. Nu fixar jag allt.

Årets bittra Två jobbrelaterade grejer som gick över rätt fort. Jag har upptäckt att min bitterhet alltid bottnar i att jag själv varit lat och inte tagit tag i saker. Jag botar alltid bitterhet med snabba aktivitetsryck numera. Jag blir, tackgud, mindre bitter ju äldre jag blir.

Årets bästa semester Ingen egentlig semester i år. Å andra sidan inte så mycket jobb heller. Fast jag och Eva hade en fantastisk weekend i Göteborg med Madonna, god mat och fantastiska vänner och släkt! Allt på tre dagar.

Årets bästa film Inglorious Bastards - herregud, vad inspirerad jag blev. Jag vill skriva som Tarantino gör film. Jag vill egentligen göra allt på samma sätt som han gör film.

Årets musik Madonna i Göteborg och, lite otippat, ett gäng barnvisor - fantastiskt att återupptäcka Kåldolmar och Kalsipper!

Årets nytillskott Nimrod. Dårå.

Årets förlust Mitt pansar.

Årets vuxenpoäng Månadsinkomst från försäkringskassan, besök på BVC och barnvagn. Ansvar för någon annans liv.

Årets fysiska förändring 13 kilo upp och ner, den största mage någon skådat och tuttar av kolossalformat. Lös hud på magen. Min naturliga hårfärg.

Årets nya kändisförälskelser Lady Gaga! Och nygamla: Madonna, Kristina Lugn och Tarantino.

Årets mest gåshudframkallande låt Allan Edwall - Jämtländsk vaggvisa

Årets läsupplevelse Ingen av kolossalformat men "Magical thinking av Augsuten Burroughs fick mig att tro att jag egentligen är en homosexuell man i NY samt att skratta högt. Karin Brunk Holmqvists "Potensgivarna" fick mig att längta efter att bli gammal tant. "Att föda" av Gudrun Abascal lästes med skräckblandad förtjusning och blev min räddare i nöden.

Årets insikt Jag har inte, som jag alltid trott, varit rädd för döden. Det är livet jag varit rädd för.

Årets tv-besatthet Oändlig. Graviditet och amning har skett framför tvn på ett dumdum-vis. Bästa anekdot: hade som ambition att äntligen se Mad Men när jag blev föräldraledig. Varje dag i två veckor gick åt till köksrenovering och när det sista var gjort la jag mig framför tvn laddad med två säsonger, fick värkar och kunde inte röra mig. Vinjetten gick om och om igen medan Olle coachade mig över telefonen på väg från jobbet. Jag har inte vågat återuppta tittandet - rädd att få fantomsmärtor.
Jag har också varit lite besatt förälskad i en tv-krönikör - Anna Thunman Sköld
Alltid kul och läsvärd!

Årets fest Överraskningsfesten för muffinsbagaren. Han blev verkligen överraskad, skakig och lite tårig. Underbara människor. Gamla, unga, vuxna och barn. Magiskt! Okejokej, jag var kanske inte årets festprisse...

Årets citat "I skuggan av värmen? Jag tror att det är en feel-good-film för tjejer"
- Colette van Luik /Albatrossen
Underbart hedrande brist på koll på svensk film. Och jag protesterade inte.

Meningen med livet

Hur skönt är det att få sätta en så pretentiös rubrik?
Jag kan avslöja direkt att jag inte har någon som helst jävla aning, men i alla fall lite funderingar.
För några år sedan träffade jag mitt gamla ex Tor på en fest. Han önskade sig ett blogginlägg om meningen med livet från mig. Han har nog inte ägnat det någon tanke sedan dess, men jag har tänkt. Det har väl i och för sig alla gjort sedan typ yngre tonåren. Det första som dyker upp, oavsett man är vetenskaplig eller andlig, är väl "fortplantning". Och ju mer jag funderar desto säkrare blir jag på att just fortplantningen INTE är meningen med livet. Inte det mänskliga livet. Det verkar hänga ihop med den lite slarviga åsikten att det finns något slags "naturligt beteende" hos människan. Detta naturliga kan vara allt från att det är naturligt att äta/inte äta kött till vara naken eller föda vaginalt. Och här brister det för mig. Människan är en anomali och jag kan inte se att det finns ett naturligt tillstånd för oss. Vi befinner oss mellan natur och kultur på olika individuella plan. Om vi föreställer oss att meningen med livet vore fortplantning drar vi ett slags parallell till växter och djur och därmed uppstår ett gäng frågor som är hart när omöjliga att svara på.
Är ofrivilligt barnlösas liv utan mening?
Är frivilligt barnlösa utan livsvilja?
Hur ställer man sig till adoption, ivf och donationer? Är det artificiell mening? Är det resultatet eller själva processen som är livets mening?
Borde man dö när reproduktionsförmågan är över?
Måste homosexuella begå hetro-sex för att skapa mening?
Och så vidare.
Frågorna är inte retoriska svara gärna.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av barn. Jag har gjort förfärligt många aborter och ångrade mig sent i livet. Har mitt liv fyllts av mening nu? Ja, och nej. Nimrod är mitt livs mening, men jag kände mig inte meningslös innan. Däremot kan jag känna mig meningslös nu emedan jag helt tappat min pansar och styrs mer av känslor än rationalitet vilket inte är någon god överlevnadsstrategi i skrivande stund. Och! Här är den springande punkten: även om Nim är mitt livs mening nu tror jag absolut inte att han på något vis är viktigt för den totala meningen. De allra flestas ungar kostar mer än de smakar. De blir miljöbovar, de blir kriminella, de blir sterila, de river ner, förstör och krigar. Vår art skiter ju nämligen i eget bo i ganska stor utsträckning.
Ibland föds förträffliga läkare, moder teresor och någon som uppfinner bot och bättrande medel. Vissa få för mänskligheten framåt.
Kanske kan just människans individualitet vara en del av lösningen. Vi har vår individuella mening.
- Och kanske är det så att mänskligheten bara ska vaska fram en liten metallpryl som är viktig för en mer avancerad livsform? Kanske ska någon snubbla och skapa en kedja av händelser som banar väg för hundarnas tid.
Sug på den.

Städa

Babykexet har visat sig vara inte allt för renlig, noggrann eller organiserad. Han bajsar, kissar och kräks. På kläder, soffor, handdukar och folk som kommer i hans väg. I dag har det även visat sig att han inte är allt för hjälpsam. Vi beslutade oss för att städa lite inför juljäveln. Han hängde med till tvättstugan där han mest glodde på lampan. Sen somnade han.
Jag anar likheter på pappa-sidan och hoppas på lite andra talanger. Tänkte att Olle får ta med honom och börja golfa till våren.
(Även om just golftalang har en tveksam klang i dag...).

Egentligen vill jag blogga lite om den spridda uppfattningen att fortplantningen är meningen med livet men det kräver lite mer tankemöda och jag hinner inte med den usla hushållshjälp jag har.

En ytterst missnöjd kund

Min mans krog har ett enastående julbord. Ok, det låter partiskt men ni får ta mig på orden den här gången. Köket är fantastiskt. Och läget kan inte vara bättre med panoramavy över Mälaren.

Förra veckan gick den unge, mycket korrekte, restaurangchefen fram till 4 julbordsdamer och frågade rutinmässigt om allt var till belåtenhet.
- Det måste jag säga, meddelade den tillfrågade, att det här är det sämsta julbord jag ätit. Jag är o-t-r-o-l-i-g-t missnöjd.
Restaurangchefen blev aningen perplex eftersom han är van vid stående ovationer.
- Jahaja, det var ju tråkigt. Var det något speciellt du är missnöjd med?
- Allt var dåligt, allt. Jag är fruktansvärt missnöjd.
- Det var ju tråkigt. Var brukar du äta julbord?
- Här. Jag har ätit julbord här i nio år och jag har varit missnöjd varenda gång. I år var det inte lika dåligt som de andra åren men jag är ändå missnöjd.
Nu visste inte restaurangchefen riktig vad han skulle svara, men frågade om han på något sätt kunde underlätta pinan. Kanske genom att dra tio procent på notan?
- Ja, det vore fint svarade kvinnan. Men jag är ändå missnöjd. Jag är så missnöjd så det knyter sig i magen. Jag får knappt i mig mitt andra glas vin.

Det var en missnöjd kvinna. Sanna mina ord.

Kläder. Amma. Shoppa.

Jag gillar inte att shoppa kläder. Alls. Majoriteten av mina inköp görs när jag är ledig och fått ett par glas vin till lunch då kan jag möjligen stå ut. Jag vill gärna skyla mig med något snyggt, men där stoppar mitt intresse så att säga. Jag vill inte lägga tid och energi på kläder. Jag avskyr att prata om dem och när någon detaljerat börjar beskriva något de har haft på sig är jag förlorad redan efter "och så är det en bård av sammet...". Jag kan liksom aldrig visualisera.

På något sätt är det hela liksom skrattretande. Om man vore en marsian som begapade spektaklet skulle man ju inte fatta någonting när folk sliter och drar och håller in magar, höfter och lår - krumbuktar sig framför speglar och menar sig kunna ha något heeeeela livet ut.
Hittills har jag tyckt att det ser roligast ut när folk "provar" väskor. Liksom kollar att väskan klär dem i olika vinklar. Little did I know.
Min klädbrist har blivit alarmerande nu när jag ammar - man måste nämligen ha kläder som tillåter att man lirkar ut brösten på ett diskret sätt. Och man måste ha jättemånga sådana plagg eftersom allt alltid är nedspytt.
I födelsedagspresent av min man fick jag fri lejd drottninggatan ner för att roffa åt mig max antal amningsbara plagg på kort tid innan sonen vaknade.
Och här kan vi snacka om mumsbit för den eventuella övervakaren av provrum. Jag har faktiskt stått i x antal provrum och åbäkat mig framför speglar för att kolla om brösten går att plocka fram.
Hur ser det ut för den oinvigde?

Drama queen

Större delen av mitt liv har stormat. I perioder av lugn blir jag rastlös och vankar runt och kollar om jag kan störa friden. Jag liksom letar rätt på ett irriterat område att peta i och infektera. Jag vet inte hur många gånger jag beklagat mig över att befinna mig i kaos bara för att upptäcka hur jobbigt jag tycker det är när inget händer. Detta kunde jag lätt åtgärdat för längesedan inser jag nu. Jag kunde skaffat barn.
Jepp. Nu har det hänt; jag har blivit en såndär morsa.
I går var ungen gnällig hela dan. Magknip, kräktes oavbrutet och bajsade på sig tolv gånger. Framåt natten blev han otröstlig och jag upptäckte att naveln liksom hade svällt upp och blivit röd. Jag bestämde mig bums för att döden låg på lur och Olle larmades under tårar.
- Det är nog navelbråck, hulkade jag.
- Är det farligt, frågade han.
- Inte alls, det är bäst att vi åker till akuten, svarade jag ologiskt och snyftande.

På vägen till Astrid Lindgrens barnakut somnade sonen som en prins och vägrade vakna ens när sjuksyrran tog tempen. Hon konstaterade att han var fullt frisk och otroligt välnärd - "mycket ovanligt att barn som helammas blir så tjocka och fina".

- Det här är ett helt ofarligt navelbråck, förkunnade läkaren.
Jag nickade i triumf mot Olle med en min som antydde "vavarejagsa".
Vid det här laget hade grabben vaknat och jollrade rart.
- Men varför har han så ont, frågade jag läkaren.
Trött tittade han på mig och beslutade sig för att tilltala familjens enda begåvade individ, lyfte ungen och sa:
- De säger att du har ont, men jag förstår inte, du verkar ju vara helt nöjd. Så här blir det när andra när andra måste föra ens talan. Ge mig en kram så jag får energi att klara den här natten.
Sen fick vi åka hem. Med vår välnärda, jollarande baby med helt ofarligt navelbråck. Han somnade i bilen.

Och observera att jag inte ens nämner Elisabet Höglunds brist på proffessionalism

Jag har för första gången bevittnat "Förkväll". Jag känner inte att jag måste göra om det. Varför måste alltid upplägget vara detsamma när det ska vara tv "för kvinnor av kvinnor om kvinnor"? Vilken jävla märklig bild som målas upp. Allt enligt mallen: lite mysiga, lättsamma, lyxiga grejor - lite inredning, lite mode och lite scrapbooking.

Yvonne Ryding är väl vad jag förstår en gammal skönhetsmiss och inte i rutan i egenskap av sin gedigna bakgrund. Hoppas jag. Men ändå...? Varenda replik, inslag och intervju bemöter hon med ett tiltat leende och: vad härligt! Till och med en tittare som berättade att hon var från Trollhättan:
- Vad härligt!
Ja, verkligen. Framför allt just nu är det nog jättehärligt att bo i Trollhättan. Yeah right.
Annika Lantz försökte berätta om det komplexa i att bemöta humorns patriarkala historia och att inte gå i de lättköpta skämtens fälla. Yvonne stirrar på henne och säger: mmmm, hmmm, mmm, och man ser att hon varken lyssnar eller förstår. Sen bryter hon in mitt i en mening:
- Men för att prata om någonting helt annat; är inte du väldigt intensiv som person?

Så jävla provocerande.

Anse er varnade!

Om ni inte är snälla i det här livet kommer inte tomten. Och när ni dör hamnar ni i tvångströja á la clockwork orange och med tvångs-uppspärrade ögon tvingas ni se svensk film med svenskt ljud - ett relationsdrama med Persbrant och Helena Bergström i huvudrollerna som pågår i evighet. Det, mina vänner, är helvetet.

Assist Anka?

Om jag har förstått det rätt kan man alltså söka jobb som Anna Ankas assistent på tv 3 hemsida!? Nu sitter jag ihoprullad i ett soffhörn och oroar mig för att jag ska bli galen och få dålig impulskontroll...

I hallen

Min bästa vän och jag har levt som systrar sedan vi var tretton. Vi har gått igenom eld och vatten i nöd och lust. De senare åren har vi rätt ofta mötts gråtande i hennes eller min hall eftersom märkligt mycket handlat om död, förlust och sorg vår ringa ålder till trots. I går sågs vi för första gången på fem veckor. Vi möttes i min hall: min allra-allra bästa vän, hennes skelettcancer, min nyfödda son, vår vänskap, vår glädje och sorg, gammal och nytt. Och vi grät. Bara av lycka.
I dag har jag känt mig märkligt hudlös hela dagen.

Plötslig patriot

Torsten Flinck och Linda Rosing är mina absoluta favoritsvenskar. Varje gång jag ser dem i media eller på gatan känner jag en omedelbar rätt till deras liv. Jag tycker att jag borde få följa dem dygnet runt. De är så underbart knäppa, självutlämnande och färgstarka. På helt olika sätt. I samma land, i samma stad. Och när jag tänkt den tanken slår det mig plötsligt att dessa två delar land med Ullareds-Morgan, Färjan-Håkan, Linda Skugge och Carl Bildt. Och alla som shoppar på Ullared. Och alla som shoppar kring Stureplan. Och Zlatan.
Och så säger vi att svenskar är trista, grå och introverta. As if.