Snopp

Från den sekund jag bestämde mig för att skaffa barn visste jag att jag ville ha en pojke. Jag övervägde faktiskt aldrig att han skulle vara något annat än en han. Det är jag och grabben helt enkelt. Från första början. Skälen till detta är rätt många och för dessa tänker jag inte redogöra här, men nu har jag precis fått ytterligare ett att addera till listan.
Han har funnit sin snopp. I naket tillstånd söker sig pek- och långfinger raka vägen ner mellan benen utan att passera gå. Med dessa två fingrar han sig ogenerat på snoppen med ett förbryllat uttryck i ansiktet.
- Ungen har hittat pitten, informerar jag förtjust till alla jag träffar. Ibland med ett klämkäckt: "början på en livslång kärlek". Alla faller in i "ja, det är otroligt att den lyckas sitta kvar" eller "ja, den är kul". Typ så.
Låt oss leka med tanken att pojken var en flicka!
- Ungen har hittat sin...eeeeh...
Ja, redan där har vi ett problem. Jag tycker ju förvisso att fitta är ett förnämligt ord för det kvinnliga könsorganet, men om man lärde en flicka att säga det så skulle hon troligtvis bli socialt spetälsk. Alice kan ju inte springa runt på gården och prata om sin fitta, de andra föräldrarna skulle ju troligtvis anmäla mig till det sociala. Istället skulle jag tvingas använda något förklenande och löjligt i stil med snippa, mus eller kussimurra. Eller kliniskt vagiiiina. Troligtvis aningen ansträngt uttalat.
Och när jag väl sagt att ungen hittat sin vagina skulle bara pinsam tystnad uppstå. Jag har aldrig hört någon förtjust meddela att "Elin har hittat sin fitta" och därefter fått svaret "ja, den kommer hon ha mycket kul med", "ja, Vilda pillar på sin hela tiden".
Jag känner att det här är något som man borde ta tag i, men jag överlåter den striden till flickmammor och nöjer mig med att grabben har hittat sin snopp och jag tycker att det är ganska roande.

Husarrest

Jag fryser. Googla frysa och du hittar en bild på min sura nuna. Jag föddes en svinkall decembernatt i slutet av 60-talet och min mor oroade sig bums vilket hon hade fog för. Sedan dess har jag nämligen frusit och frusit. Jag har frusit mig genom solsemestrar, älskog och träning. Det finns ingen rimlig orsak. Jag röker inte, jag har hög metabolism, god cirkulation och tränar oftast regelbundet. Kylan lamslår mig och ställer till problem. Jag blir passiv, trög och musklerna är rädda. Hjärnan går på halvfart. Jag sover i flanellpyamas året runt och den sistlidna vintern sov jag i fleecekläder och dubbla täcken. En föredetting till mig fick ett vansinnesutbrott när jag sov med strumpor på under en vistelse på Maldiverna.
Som en naturlig följd av mitt frusna tillstånd älskar jag värme. Älskar. Jag tillhör inte solfantomerna som lägger mig på en klippa och sover - det är jag för rastlös för - men jag älskar-älskar värme. När värmen slår på vaknar min inre katt. Jag trivs, spinner och blir smeksam. Jag shoppar i storstäder i 40° värme, slänger mig i politisk dispyt, flirtar och trivs.

När jag var gravid förra sommaren sa alla att "nu du ska du få se hur jävla jobbigt det är". Icke. När det var varmt mådde jag prima, men deppade över att det är big no-no att vistas i sol som gravid. Och allra oftast frös jag som vanligt.

Denna vinter har jag huttrat som en sinnessjuk och hoppatshoppatshoppats på sommaren. Nu är den här och jag får inte vistas i den. Barn under ett år ska helst hållas inomhus mellan 12 och 16 har jag fått lära mig. När de är ute får de inte utsättas för sol och solskyddsfaktor är inte att tänka på för barn under ett år. I denna enastående värme kan till och med min frusna själ vistas i skugga och jag hyste visst hopp om att ungen kunde vara med. Icke.
Han blir uttröttad, törstig, vägrar äta och gör sitt yttermera mest för att driva mig till vansinne redan efter 30 minuter utomhus.
Så nu är vi inomhus. Han sover. Jag tjurar.
Om två veckor har jag semester och jag hoppas på moln och temperaturer på max 20°. Förlåt.





















Iförd snajdig, men överflödig, surfarstass på Kungsholmens Orangerie.

Avis men inte missunsam och rätt nöjd

Jag träffade en ung väninna, på väg mot tretti, härrom kvällen. Hon är av den sökande sorten, vacker, vibrerande och fylld av engagemang. En kvinna med något så udda som en agenda och ett politiskt engagemang. Hon är tillsammans med en snygg, begåvad skribent och tillsammans utgör de ett sånt där par som man - jag - blir lite impad av.
Nu har de sålt allt och beger sig ut på resande fot nu. Inte det där jävla tramsresandet som innebär gräsrökande långsemester eller surfa - de ska ut och jobba på lite mindre glamourösa platser. Dokumentärfilma, upptäcka världen och varandra.
- Jag klarar inte av folk som pratar om platt-tv och räntor, förkunnade hon. Jag måste få perspektiv både på dem och på de allvarligt politiska. Jag måste få uppleva saker på plats. Och sen kanske jag är redo att bilda familj.

Jag känner mig så jävla avundsjuk. Föralldel inte missunnsam, men avgjort avis. Trots att jag haft många år av sökande, finnande, frihet och wreckless beteende, så är jag inte helt tillfredsställd. Kanske är det smartare att traditionellt slå sig till ro tidigt i livet eftersom det sökande, fria verkar ge en livslång mersmak. Men precis som jag tänkte att jag vill ha mer av allt, vind i håret, Kylie i lurarna och på väg, kom jag på att det är i sig ett äventyr med barn. Och för mig är det definitivt en utmaning att försöka hålla mig på en plats och syssla med små-små vardagsbestyr. Kanske tar jag jobb på ett dagis - där har man nämligen chansen att manipulera nästkommande generationer att inte lägga för stor vikt vid räntor och platt-tv-apparater.
Det är dags att låta de yngre ta tag i den stora världen.
Hugg in, my little droogies!

Ljuvt, ledsamt, läsvärt

Cecilia Michanek är min favoritskribent i alla kategorier. Numera skriver hon alldeles för sällan, men i dag gör hon oss den på sin kraftigt eftersatta blogg.
Vackert, ledsamt och trivsamt osentimentalt om ett långt kattliv. Och liv med katt.
Jag rekommenderar.

En otäck tanke

"Jag hade vinterkräksjuka och var smällkåt".
Sug på den!
Det finns bara ingen rimlig fortsättning på den meningen. Om jag skriver en roman vill jag att den ska börja så. Jag är galet nyfiken på vad som komma skall!

Sommar

Jag tror inte att jag känner någon som inte har sitt sommarpratarprogram rätt klart för sig. Spelar ingen roll om man pratar med en försäljare i försäkringsbranschen eller en journalist - de vet. Det här ska jag berätta när jag sommarpratar. Och så ska jag spela de här låtarna.
Rätt många fester, fikningar och promenader i mitt liv har ägnats åt hypotetiska sommarprat.

I går firade jag midsommar med en kvinna som faktiskt skulle sommarprata. Det är sällan jag rakt av vill byta liv, men just hennes just den dryga timmen...

Vad skulle ni prata om? Vilken musik blir det?

//Avis.

Tvåsamheten

…min man visslade när han klev upp i morse. Illavarslande. Vissla betyder aldrig något bra, vissla direkt på morgonen är förenat med ducka. När min man visslar vet jag att han kommer att börja städa på ett passivt aggressivt vis inom kort. Jag vet vad som menas: han är missnöjd med livet i allmänhet - mig i synnerhet. Detta markeras genom städning. Eller städning och städning… …det är mest omarrangering av pinaler i det direkta närområdet. Den här morgonen var han igång redan innan frukost. Bananerna flyttades till höger om osten och en tidning städades högljutt hit och dit i köket. Och så sopade (!) han en matta. Flera gånger med bananflyttning mellan varven. Med ljudligt neddragna mungipor.

Grejen med de här städningarna är att de aldrig avser rimligt akuta grejer som Nisse-Nims stol med intorkade matrester eller avloppsrensning. Det är mer plock och klag, i stil med "fyyyyfansådetseruthär", "vimåstebörjadammsugaoftare" och så vidare. Och utan att det uttalas så förstår jag att det är mitt fel. I morse märktes det tydligt genom att alla mina skor städades undan från hallen (hans egen dunjacka fick hänga kvar - fall i fall) på ett sätt så jag förstod att jag personligen pajjat vårt hem och liv med hjälp av ett par adidas.

Innan vi skaffade barn hade vi bestämt att vi skulle flytta isär - inte göra slut utan flytta isär. Jag tror att det är det absolut bästa sättet att hantera tvåsamhet på.