medan jag formulerade ett brev i mitt huvud

Att uttrycka mig i ord är lite min grej. Det sitter sällan hårt åt. I två veckors tid har jag formulerat ett brev i mitt huvud. I brevet vill jag berätta att jag bryr mig om, inte vill störa och att jag är beredd att göra allt för mottagaren. Resultatet har varit alarmerande klent. För att inte säga patetiskt. Min hjärna raderar och börjar om. Börjar om. Börjar om. Börjar om. Börjar om. Det blir allt sämre. En kliché. Utan flyt.

Jag hörde att du inte längre kan gå. Det gör mig så fruktansvärt ont. Det känns så oerhört mycket värre än när jag fick veta att du hade cancer. Det är mer konkret och översatt i mitt medvetande.

Jag känner skam över att det tagit mig så lång tid att skriva. Jag känner skam över att jag ärligt talat inte vet om brevet är till för mig eller mottagaren.

Jag har gått omkring och formulerat det här brevet i min skalle i flera dagar och det känns hart när omöjligt att få ihop. Jag tror att det är en kombination av att "inte vilja lägga mig i" och att jag inte vill formulera i ord hur sjuk du är eftersom det blir verkligt då. Sist vi sågs sa jag "tja och hur e läget" och jag tror att vi diskuterade din brors svensexa. Det är ju inte det jag vill säga dig. Jag vill prata om någonting, inte viktigare, men kanske innerligare. Jag brukar tänka på vår tävling där den som hittar flest varumärken som blivit substantiv vinner. Jag har mörkat och medvetet glömt att prata om den för att jag hajjar ju att du har vunnit. Jag erkänner här och nu och utan omsvep att jag bara har tre; svinto, vespa och lypsyl. Japp, nu har jag sagt det. Du vann. Jag vill också säga att jag saknar dig som trubadur och dryckesbroder, och jag har glömt att jag skulle tjata på dig att vi skulle börja yoga tillsammans. Min relation till dig är helt unik i det faktum att jag bara har ljusa minnen av dig. Vi har alltid haft kul ihop.

Jag vill inte att mitt brev ska vara gråtmilt och melodramatiskt. Jag vill inte att han ska känna sig tvungen. Inte känna sig skyldig svaret eller engagemanget. Jag känner att jag inte har någon rätt att snylta på de närmaste sorg. Jag vill helst småprata som förr. Egentligen vill jag nog bara förhandla lite. Hålla kvar.

Jag tänker på dig och om du vill bli störd så stör jag gärna. Finns det något jag kan säga eller göra så säger eller gör jag det!
Jag ville mest bara säga hej, jag tycker om dig och tänker på dig.
Kram.

Det är ett ynkligt brev. Det är innehåller ingen finess, ingen stil och egentligen ingenting som skvallrar om den reservationslösa värme jag känner för mottagaren. Men det allra ynkligaste med det här brevet är att mottagaren dog i går. 32 år gammal. Medan jag formulerade ett brev i mitt huvud.

symbolvärde

ju äldre jag blir desto svårare får jag att begripa hur man ska ställa sig i symbol-frågor. När jag var yngre var jag alltid så stensäker på sådana saker. Jag saknar det.
Är det lönt att diskutera huruvida kvinnor ska få bada top-less på badhus? Är inte problemet bara relaterat till större frågor och skulle lösa sig av sig självt om vi fokuserade på de stora jämställdhetsfrågorna?
Spelar det någon roll att politiker bojkottar os-invigningen när vi ändå lojt står och glor på resten.
Eller fallet "louise", flickan i vetlanda som våldtogs upprepade gånger av sin far. Hon är nu lvu:ad och fadern får behålla vårdnaden. Rent praktiskt har det ingen betydelse eftersom hon är omhändertagen. Han kommer aldrig komma i närheten av henne. Men att fadern får stå som vårdnadshavare är ju, just, symboliskt orimligt.

Jag har, på riktigt, ingen aning om hur jag ska ställa mig till allt detta. Ibland verkar det vara av yttersta vikt för att i nästa sekund kännas som totalt onödigt belastat utrymme. Jag försöker hitta trådbiten som gör att man kan börja nysta upp och se var de riktiga trasslen befinner sig. Klumpen man ska fokusera på för att reda ut problemet. Dess värre syns det mig, till syvende og sidst, alltid ha ett ekonomiskt ursprung. Och eftersom vi alla är horor är det kanske lika bra att ställa sig på barrikaderna och kräva mer publicering av nidbilder. Så länge det inte krockar med handelspolitiken. Så klart.

antony om natten

om natten ibland kan Antony Hegarty göra livet så förbannat smärtsamt jävla vackert och ont. En beroendeframkallande sorg som man aldrig kan vara utan om man upplevt den. Jag fann honom sent i livet. År noll.

fokusera på något mer imponerande

mitt gamla temadjur på igoogle var en rätt söt räv. Det var en soft typ. På morgonen satt han i sitt kinesiska hus och glodde. Sen åkte han båt och hade picnic på andra sidan sjön. Därefter tillbaka för mer glo. Rätt slö räv. Å andra sidan sov han aldrig. Hela nätterna satt han i huset med stjärnkikare. Jag försökte överraska honom plötsligt under natten, men jag kom aldrig på honom med att sova.
Till sist ruttnade jag.
Nu är räven utbytt mot en nyckelpiga och en groda. De verkar inte heller sova. Å andra sidan är de pigga dygnet runt. Direkt efter fikat vid 7-tiden på morgonen tränar de kampsport. De håller igång hela dagen och på kvällen börjar de släpa pinnar i sitt anletes svett. De fixar eld och grillar de marshmallows. Nätterna spenderar de med att berätta kusliga historier för varandra.

Klockan 11 har jag kundmöte och borde verkligen ta sikte på att fokusera på något mer imponerande.

En annan sak som frustrerar min hjärna är att jag verkar vara den nu enda levande person som tycker att håkan hellström är gapig, stressande och ens knappt värd att nämna. Varför förvandlar han vuxna och medelålders kvinnor till svamlande idioter, vuxna och medelålders män till homosexuella? Dessutom blir jag tvungen att googla på om han heter hellström eller hellstrand. Jag kan/vill inte lära mig.

Klockan 11 har jag kundmöte och borde verkligen ta sikte på att fokusera på något mer imponerande.

hemligt möte i uppsala

spenderade dagen i jävla uppsala. Officiellt var jag där å jobbets vägnar. Och för ett tandläkarbesök. I själva verket hade delar av sahlanderska byrån ett hemligt möte på det anrika konditoriet "Ofvandahls". På Ofvandahls har studenterna svullat sedan 1878. Helt obegripligt med tanke på hur skabbigt det har hunnit bli. Och det är fruktansvärt obekväma stolar. Det är alltid proppat med svåra studenter som snikar på silverte i det oändliga och den enda plats som finns kvar är ett stort jävla schabrak till soffa placerad i mitten. Där sitter man som i ett slagskepp till allmän beskådan. Men man gör det.
Man gör det eftersom Ofvandahls har de bästa bakverken i e-stada.
Jag och den andra duponten valde att beställa en mycket fin bakelse som bestod den genialiska kombinationen wienerbröd, vaniljkräm och jordgubbar. Till det fick man te och ramlösa. Det hela avslutades med en studentska som efterrätt eller färdknäpp eller hur man vill se det. För dem som inte vet vad en studentska är kan jag berätta att det är ett litet bakverk som förtjänar stående ovationer. En perfekt njutning. Den består av ett kakskal fyllt av mörk kompakt choklad toppad med illgrön glasyr. Namnet studentska kommer, naturligtvis, av det faktum att den är grön utanpå och svart inuti.
För detta betalade vi sek 120 vilket fick mig att minnas en tipsrad jag hade som barn. Någon i släkten (jag misstänker mormor) hade bestämt att jag skulle ha en egen tipsrad och när jag äntligen vann var jag sex år och fick "över hundra kronor". De första pengar jag tjänat. Med dem fick jag göra vad jag ville. Och det enda jag ville i hela vida världen var att fika på Ofvandahls. För hela slanten.
Herregud, nu pratar vi typ 1975! Hur mycket fika kan man fått för över 100 spänn!?
Men jag kan inte förneka att jag känner en oerhörd ömhet för barnet Anna-Sara, hon är så otroligt lik mig!

Sahlanderska byrån jobbar vidare med fallet med den försvunna självkänslan. Och avslutat fallet med den försvunna koppen och fallet med de försvunna centimetrarna med tillfredsställande resultat. Vi kommer även åta oss ostbågemysteriet.
Over and out

bra kropp - dålig människa

jag är helt sjukt frisk. Förra månaden var jag förkyld för första gången på fem år. Jag tappar aldrig aptiten, jag har svårt att vara ledsen i några längre perioder, jag får inte huvudvärk, ont i magen eller andra stress-symptom. Jag åker inte på blindtarmsinflammationer, lunginflammationer eller märkliga ledåkommor. Runt omkring mig får unga människor cancer, drabbas av barnlöshet och äter ångestdämpande.
Jag har varit på ett läkarbesök sen jag var 23.
Icke desto mindre har jag känt en vag oro. 40 kryper närmare och runt omkring mig börjar folk ådra sig allehanda krämpor.
Av en ren slump hamnade jag för ett par veckor sedan i klorna på sjukvården som gjorde en rätt omfattande hälsokontroll. Efter detta kan jag bara konstatera: jag är helt sjukt frisk.
Vartenda jävla värde var perfekt varken mer eller mindre. Jag hade metabolism som en 28-åring och till och med, nu citerar jag, "anmärkningsvärt snygga äggstockar" och inte en skavank på levern.
Detta kan tyckas orättvist emedan det enda jag konkret gör för min hälsa är tre saker: jag har tränat i hela mitt liv, jag stressar inte och jag väjer bort människor som tar min energi.

I övrigt är jag en hälsokatastrof. Jag har förvisso haft ett vitt år men detta föregicks av 20 års proffsdrogande. Jag har varit storrökare. Jag äter mat med ett gi högre än stadsskulden i vissa afrikanska länder. Halvfabrikat och färgämnen skrämmer mig inte nämnvärt. Jag dricker det stockholmska kranvattnet och jag äter kosttillskott endast om de serveras. Jag äter vitt bröd och minst tre paket ben&jerry i veckan. Utan att blinka kan jag dra i mig en flarra vin en vardagskväll och fem på helgen.
(Don´t try this at home!)
Kort sagt; jag är inget föredöme.
Jag får helt enkelt konstatera att jag fått en bra kropp.
- Och fy fan vilket slöseri det hade varit om den här kroppen hamnat hos en renlevnadstyp!

Dup-ett och dupontarna!

Dup-tre kör.