bra kropp - dålig människa

jag är helt sjukt frisk. Förra månaden var jag förkyld för första gången på fem år. Jag tappar aldrig aptiten, jag har svårt att vara ledsen i några längre perioder, jag får inte huvudvärk, ont i magen eller andra stress-symptom. Jag åker inte på blindtarmsinflammationer, lunginflammationer eller märkliga ledåkommor. Runt omkring mig får unga människor cancer, drabbas av barnlöshet och äter ångestdämpande.
Jag har varit på ett läkarbesök sen jag var 23.
Icke desto mindre har jag känt en vag oro. 40 kryper närmare och runt omkring mig börjar folk ådra sig allehanda krämpor.
Av en ren slump hamnade jag för ett par veckor sedan i klorna på sjukvården som gjorde en rätt omfattande hälsokontroll. Efter detta kan jag bara konstatera: jag är helt sjukt frisk.
Vartenda jävla värde var perfekt varken mer eller mindre. Jag hade metabolism som en 28-åring och till och med, nu citerar jag, "anmärkningsvärt snygga äggstockar" och inte en skavank på levern.
Detta kan tyckas orättvist emedan det enda jag konkret gör för min hälsa är tre saker: jag har tränat i hela mitt liv, jag stressar inte och jag väjer bort människor som tar min energi.

I övrigt är jag en hälsokatastrof. Jag har förvisso haft ett vitt år men detta föregicks av 20 års proffsdrogande. Jag har varit storrökare. Jag äter mat med ett gi högre än stadsskulden i vissa afrikanska länder. Halvfabrikat och färgämnen skrämmer mig inte nämnvärt. Jag dricker det stockholmska kranvattnet och jag äter kosttillskott endast om de serveras. Jag äter vitt bröd och minst tre paket ben&jerry i veckan. Utan att blinka kan jag dra i mig en flarra vin en vardagskväll och fem på helgen.
(Don´t try this at home!)
Kort sagt; jag är inget föredöme.
Jag får helt enkelt konstatera att jag fått en bra kropp.
- Och fy fan vilket slöseri det hade varit om den här kroppen hamnat hos en renlevnadstyp!