ångestsoffa

när jag var rätt ung, typ 30 fick jag mitt hjärta krossat på det där sättet man bara får när man är ung. Eller kanske är det så att man bara låter sitt hjärta krossas en gång. Jag ska låta det vara osagt, men jag tror att de flesta vet vad jag menar. Jag vet inte hur länge det varade. Det kan ha varit ett par månader men i mitt känslominne känns det som år. Det var ett töcken. Jag grät mig till sömns, vaknade och fortsatte. Rätt som det var började jag gråta någon gång under dagen. På gymet, i affären och så vidare. Jag grät så mycket att jag antagligen borde satts på dropp. Det som speciellt etsat sig fast är fenomenet att vakna och gråta. Att komma till medvetande och den första tanke som slår dig är outhärdlig syrekrävande sorg och tårarna forsar. Det är nog hemskaste jag upplevt. Morgonsorg.

Nu till mitt verkliga ärende. Denna period spenderade jag i en orange nikkala-soffa. Jag grät och sov i denna skapelse från ikea. Jag gjorde fläckvis försök med sängen men fick alltid ge upp. Jag funderade inte något vidare över detta just då, men hade någon frågat så skulle jag nog svarat att det berodde på närheten till tvn och distraktion.
När sorgen var till ände låg den som inbakad i soff-fan. Som skickades åt helvete för att aldrig ses igen. Min nikkala hade bytt namn till ångestsoffan.
I samma veva fick min bästa kompis cancer i hela kroppen och hon och hennes göteborg genomgick samma procedur som jag och nikkalan. För ångestsoffor tar icke hänsyn till grad av problem.

Allt sedan dess är jag uppmärksam på att jag i stor och liten sorg flyttar till soffan. Men jag tror inte längre att det är närheten till tvn som styr. Jag tror att det är mer djuriskt-biologiskt. Jag tror att det är motsvarigheten till principen "att inte skita i eget bo". Vi vill helt enkelt inte smutsa ner vår sovplats.

Nästa gång jag köper en soffa ska jag göra det på blocket. Det kan innebära att jag befriar någon från gammal sorg och befriar soffan från dess förbannelse.

Det finns nog en hel del ångestsoffor där ute. Har du en?