skriva för sitt uppehälle

jag, mer eller mindre, skriver för mitt uppehälle. Och det har jag gjort större delen av mitt liv. Detta innebär en hel del horande. Inget annat annat än stålar utgör morot när jag tvingas skriva saker som "mjuka värden" och "värna om dem du älskar" för larmföretag. Jag har även skrivit inredning för glättade magasin. Men det är så förnedrande att jag inte ens vill tänka på det. Det är tur att jag har både HR, organisation och information att falla tillbaka på.
Från jobbets mer soliga och skadeglada sida brukar jag med förkärlek begapa andra skribenters prostitution. Det vore en billig poäng att nämna alla fast anställda kvällpressare eller ebba-von, men det är horeri på annan skala. Jag är inte helt säker på att de vet vad de får betalt för.
Jag vill hellre prata om situationer där jag föreställer mig att en normalbegåvad skribent förmodligen förstår att hon sysslar med något under sin värdighet, men att det inte utgör någon direkt samhällsfara.

Av, än i dag, lite oklar anledning skulle vi för ett gäng år sedan ge en polare gamla 70-tals porrtidningar i födelsedagspresent (det måste haft någon konkret-kul orsak, hoppas jag). Vi hittade några som hette piff och puff (bara en sån sak!). Ett av numren avhandlade "semestersex". Jag tror att detta är ungefär 12 år sedan och jag minns fortfarande den exakta ordalydelsen på omslaget. Och jag har fortfarande inte slutat skratta.
"Semestersex, Spanienspecial: Fiesta i fittan! Olé!"
Haha, fatta att någon har skrivit det!?

På senare tid har jag sovit lite dåligt på nätterna och ofrivilligt börja följa serier. Bra som dåliga. Mellan 03 och 06 får man inte vara petnoga. Jag tycker mig ha upptäckt en manus-trend som förmodligen har ett namn, men jag vet inte. I många serier (tex greys anatomy och desperate housewifes) förekommer ett slags ramberättelse. En speaker som liksom inleder och summerar det vi ser. Först tyckte jag inte att det var något annat än "det rådande greppet", men efter ett tag upptäckte jag hur hejdlöst kul det är. Slutklämmen ska nämligen alltid utmynna i att "det vi sett är egentligen symboler för något viktigare". Speakern är författad med hjälp av meningslösa ord som "vänskap", "frihet" blabla och vävs in i avsnittets upplösning. Folk kommer hem från jobbet, hittar en borttappad penna samtidigt som rösten förkunnar "at the end of the day we all need a friend, wounds to heal...". Och så vidare. Som om det vi sett har ett b-e-t-y-d-l-i-g-t viktigare budskap än det uppenbara. Och det enda jag kan tänka på är manusförfattaren som år ut och år in, avsnitt efter avsnitt måste komma på något poetiskt att illustrera brev som dimper ned i brevlådan med. Jag kan inte längre höra texten, jag hör bara svordomarna i undertexten. Allt författat med allt annat än lätt penna. Otroligt kul.

Jepp sånt här roar jag mig med medan jag borde ta tag i en text om vaskulära reflexer.

Eftersom det är bättre att förekomma än att förekommas nämner jag utan omsvep att jag korr-läst skvallerpress. Jag var mycket ung och mycket fattig.