medan jag formulerade ett brev i mitt huvud

Att uttrycka mig i ord är lite min grej. Det sitter sällan hårt åt. I två veckors tid har jag formulerat ett brev i mitt huvud. I brevet vill jag berätta att jag bryr mig om, inte vill störa och att jag är beredd att göra allt för mottagaren. Resultatet har varit alarmerande klent. För att inte säga patetiskt. Min hjärna raderar och börjar om. Börjar om. Börjar om. Börjar om. Börjar om. Det blir allt sämre. En kliché. Utan flyt.

Jag hörde att du inte längre kan gå. Det gör mig så fruktansvärt ont. Det känns så oerhört mycket värre än när jag fick veta att du hade cancer. Det är mer konkret och översatt i mitt medvetande.

Jag känner skam över att det tagit mig så lång tid att skriva. Jag känner skam över att jag ärligt talat inte vet om brevet är till för mig eller mottagaren.

Jag har gått omkring och formulerat det här brevet i min skalle i flera dagar och det känns hart när omöjligt att få ihop. Jag tror att det är en kombination av att "inte vilja lägga mig i" och att jag inte vill formulera i ord hur sjuk du är eftersom det blir verkligt då. Sist vi sågs sa jag "tja och hur e läget" och jag tror att vi diskuterade din brors svensexa. Det är ju inte det jag vill säga dig. Jag vill prata om någonting, inte viktigare, men kanske innerligare. Jag brukar tänka på vår tävling där den som hittar flest varumärken som blivit substantiv vinner. Jag har mörkat och medvetet glömt att prata om den för att jag hajjar ju att du har vunnit. Jag erkänner här och nu och utan omsvep att jag bara har tre; svinto, vespa och lypsyl. Japp, nu har jag sagt det. Du vann. Jag vill också säga att jag saknar dig som trubadur och dryckesbroder, och jag har glömt att jag skulle tjata på dig att vi skulle börja yoga tillsammans. Min relation till dig är helt unik i det faktum att jag bara har ljusa minnen av dig. Vi har alltid haft kul ihop.

Jag vill inte att mitt brev ska vara gråtmilt och melodramatiskt. Jag vill inte att han ska känna sig tvungen. Inte känna sig skyldig svaret eller engagemanget. Jag känner att jag inte har någon rätt att snylta på de närmaste sorg. Jag vill helst småprata som förr. Egentligen vill jag nog bara förhandla lite. Hålla kvar.

Jag tänker på dig och om du vill bli störd så stör jag gärna. Finns det något jag kan säga eller göra så säger eller gör jag det!
Jag ville mest bara säga hej, jag tycker om dig och tänker på dig.
Kram.

Det är ett ynkligt brev. Det är innehåller ingen finess, ingen stil och egentligen ingenting som skvallrar om den reservationslösa värme jag känner för mottagaren. Men det allra ynkligaste med det här brevet är att mottagaren dog i går. 32 år gammal. Medan jag formulerade ett brev i mitt huvud.