Fisk

Väninnan är förtvivlad. Tonårssonen mår råtta och har firat detta med att göra en grandios tatuering föreställande en fisk(!). Storlek kolossalformat. Dramatiskt förklarade han att fisken "symboliserade framtid". Man behöver ju inte vara ett geni utöver det vanliga för att lista ut att det inte är tal om när/om/ varför han kommer att ångra detta - det är bara att konstatera ATT han kommer att ångra sig.

Jag är smått unik i min generation i det att jag inte har någon tatuering eller några piercingar. Helt i linje med min rädsla att göra som alla andra. Trots min bristande erfarenhet dristar jag mig till att dela ut ett råd beträffande tatueringar:

Det är precis som med alkohol: ge fan i det när du mår dåligt.

Fisk...*skakar bekymrat på huvudet*

Gammal favvo!

Kim presenterade tidernas äckligaste kontaktannons idag. Vilket fick mig att minnas min favorit. Jag har, tyvärr, inte klippet kvar men det är väl memorerat. Och löd som följer:

"Jag, en medelålders man, varken snygg eller ful - snarare tvärtom..."

Det är nästan som filosofi och ibland kände jag att jag förstod vad han menade för att nästa sekund åter vara helt förlorad...

Dagens löp

Bortsett från det uppenbara så är väl det roligaste egentligen "nya uppgifter". Wtf!?

Fjorton år med Man

I dag firar jag och min man fjorton år. Och jag vill betona ordvalet "min man". Någon kommenterade någon gång att vi "faktiskt inte är gifta" vilket jag bemöter med att han är i sanning min Man. Han är en Man. Från första sekund har jag älskat, just, hans manlighet. Han var, och är, en doer med stora händer och ett matchande självförtroende.

Goes with out saying att man inte får ihop fjorton år utan en massa slit, men det har varit värt varenda sekund. Och när vi efter tretton år tillsammans bestämde oss för att våga skaffar barn känner jag att det är en sån oerhörd lyx att ha barn med någon jag känner så väl. Som en oväntad bonus efter alla år så känner jag mig nyförälskad och återupptäcker honom. Under varje sekund av graviditet, förlossning och det korta föräldraskapet briljerar han som Man. Under 24 timmars förlossning med tappad kontroll, skrik och fullständigt utlämnande var han där, coachade, räknade, distraherade och fick mig att tro på mig själv. På nätterna sover han räv och bevakar vår sons andetag. Han skyndar sig hem från jobbet och har en ny pappa-röst. Han lagar mat åt mig och ringer barnmorskan och diskuterar amning. Samma man som för fjorton år sen men lite extra Man.
Lyllo jag. Lyllo Nim.

...och så inrikespolitiken

Jag känner mig oroväckande lugn vad beträffar Sverige Demokraterna. Jag vet inte om det beror på erfarenhet, naivitet eller ren jävla dumhet, men jag har liksom svårt att engagera mig eftersom jag föreställer mig att det hela bara blir en repris på Ny Demokratis pajasinhopp i politiken på nittitalet. Alla säger och gör ungefär samma saker som då och jag minns alla för- och motargument som i går. Därmed utgår jag från att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdan, trampar runt som utvecklingsstörda elefanter på Duka och försvinner i glömska till nästa val.

Mer intressant tycker jag att det är att Sahlin och Reinfeldt båda två menar att de tveklöst ska kunna samarbeta mot SD om det behövs. Vilket ställer blockpolitiken i ett intressant perspektiv. Tänk om de trista principerna kunde ruckas på utan att hatiska dårar hetsar mot folkgrupp!? Allvarligt, tänk vad man skulle kunna åstadkomma!

Låg utrikespolitisk nivå

Okejokej, jag förstår förtjusningen och ordlekarna kring eu-presidentens roliga namn Van Rompuy, icke desto mindre tycker jag fortfarande och envetet att det amerikanska uttalet av den franska presidenten - Nicolas Sarkozy - Sir Cosy är roligast.

Vilket säger lite om mitt politiska engagemang just nu.

Tveksam logik

Vår son heter Nils-Nimrod. Dubbelnamn andas väl allt som oftast kompromiss. Så även i detta fall. Men det känns rätt bra att ungen kan välja mellan ett väldigt vanligt och ett väldigt ovanligt namn senare i livet.
Tills dess får han leva med att far kallar honom Nils och mor Nimrod. Han passerar även som Nisse-Nim.

För att ytterligare komplicera det hela kallar Olle honom, ofrivilligt, hela tiden för Bengt. Bengt var namnet på vår gamla bengalkatt. Jag tror att Olle fungerar enligt associationslogiken: liten, mjuk, gullig - katt - Bengt. Och trots hans ambition att säga rätt så börjar Bengt bli så vanligt förekommande att han till och med omvandlat det till smeknamnet "Bengtson" med gull i rösten.
Som om detta inte vore nog tycker jag i smyg att barnet ser ut att heta Patrik. Jag vet faktiskt inte varför och det känns rätt hemskt - Patrik är ju inte ens ett fult namn, bara tråkigt. När jag berättade dessa dystra nyheter för Olle suckade han och sa:
- Ska vi säga det till folk? Vårt barn heter Nils-Nimrod men vi kallar honom för Patrik Bengtsson.