gullia tjej-grejor

fotbollen och sveriges diminutiva chanser att vara en fotbollsnation att räkna de närmaste 200 åren var avhandlad i sportpanelen. Det blev lite utrymme över att prata om att sveriges enda internationella stjärna i gymnastik - veronica wager - inte får åka till os på grund av skaderisk. Trots sin egen och läkares försäkran att hon kan. Det var inte bra tyckte sportpanelen. Kanske blir hon knäckt, ger upp och tappar fokus.
Sen var det slut.
Den manliga programledaren avslutar med ett leende:
- och så hann vi peta in lite jympa också.

Jag måste sluta titta på morgon-tv. Det kan aldrig vara bra för blodtrycket.

42

i två dagar har jag, på fullaste allvar, funderat över meningen med livet.
- Reproduktion, är naturligtvis det återkommande svaret.
Fast jag tycker ändå att det låter lite futtigt och förlegat.
Vi som valt bort barn då? Eller ännu värre: de som är ofrivilligt barnlösa. Eller värre ändå; de som förlorat barn. Är dessa liv således utan mening?
Det verkar snålt.
Reproduktionsbegreppet kanske kan omfatta en vidare mening? Till exempel att rädda världen och miljön?
Alltså vår reproduktionsförmåga sjunker ju och det kan ju verka rimligt eftersom vår avkomma tycks rätt destruktiv. Det vore alltså bättre om det föddes färre barn och fler försökte typ "föda världen"?
Några andra förslag?
Jag vill verkligen veta. Vad är meningen med livet?
Konsten, kulturen, idrotten?
Va? va?
- Kom igen, säg. Det är ju sommar och ledigt. Gödsla med förslag, era tröttmössor!

once upon a time in the land of fever, there lived a scarlet pussy

med stigande fasa bevittnar jag för första gången ett helt avsnitt "allsång på skansen"!
Men va fan!?
Jag har alltid misstänkt att jag inte skulle hajja för att jag är för ofolklig. Men nu ser jag ju att alltihop är helt obegripligt. Det är så pinsamt att jag kikar genom fingrarna och vill krypa ur skinnet. Så här folklig kan inte ens folk vara.

Bortsett från...typ allt så är det jobbigaste att allt blir så töntigt, ospontant och billigt när svenskar släpper loss i gruppaktivitet. De skrålar med lite försiktigt utan att använda alltför mycket mimik. Stela höfter från höger till vänster. Och det obligatoriska: jah! tjo! Nu blev det knasigt. Och trångt är det. Pöbel en mass. Jag kommer att ha klaustrofobiska mardrömmar en längre tid efter detta.

Detta måste reformeras. Från och med nu jobbar jag benhårt för att bli skitkänd och tillfrågad. Jag velar mellan velvet undergrounds venus in furs och prince´s scarlet pussy som allsång. Det kan var värt ett par års offentlig förnedring för att kolla resultatet.
Fan, jag pröjsar ju för detta, slår det mig!

postskräck

jag är fruktansvärt rädd för posten. Det har inte alltid varit så. Jag skulle tro att det började i mild form någongång i samband med det första hushållet för att eskalera i takt med mängd ansvar och nycklar (många nycklar - många åtaganden). Så länge fönsterkuverten drygades ut med vykort, fantomen och ordfront gick det bra. Men vid 30 var det fullt utvecklat. Jag hade helt gått in i ett system som baserades på att posten fick ligga till sig lite vid dörren tills det blev praktiskt ohållbart eller gäster vankades. Då lyftes högen upp, räkningar skiljdes från annat och placerades under någonting. För att öppnas en bra dag. Svårt att definiera "en bra dag". Det kan vara lite vad som helst.
Det handlar om att inte förstöra ett glatt humör, inte förstärka ett dåligt.
Inte pajja helgen, inte elda på måndagsångest.
Jag tror en bra dag typ infaller på en tisdag strax efter lön och man har nyss tränat.
Något i den stilen.
Dock vill jag påpeka att ibland kan strafföppning ske som ett slags terapi när man varit riktigt dum.
Tekniken fulländades när jag blev sambo. Nu får istället min man plocka upp posten. Jag går faktiskt inte ens i närheten av brevinkastet. Om jag har ett ärende åt det hållet väljer jag att ignorera. Framåt kvällen får jag min beskärda del av högen av min man. Och allt läggs osorterat i en låda. Det har nämligen visat sig att all post är otäck. Även den som inte direkt kostar pengar eller om farbror staten står som avsändare. Jag är numera varse all posts ondska. Så fort man öppnar ett kuvert tvingas man fatta beslut, ta ställning och förstå. Post för aldrig något gott med sig. Och i den mån den gör det väger det inte upp.

Så folk, lyss upp, ni, vi, du och jag kan tillsammans hjälpa oss posträdda. Skicka vykort för fanken! För ett par veckor sen fick jag vykort från kentson (också posträdd) och egon (post-terapeut) och det känns redan lite mer frestande att kasta ett getöga åt ångesthålet i hallen. Jag tror att ett vykort i veckan skulle kunna göra mig till en salivstinn pavlovsk hund.
Stöd posträddas förbund. Gör det i dag!


//getöga, förresten!? Vad är det för ord?

all by my self

inga solglasögon
inga pengar
ingen aning

Jag har förlorat en hel del;
sömn, kondition, initiativförmåga och ett gäng hjärnceller.

Dessutom har jag en fruktansvärd separationsångest. Jag har liksom vant mig vid villa vacker och dess lika vackra ägarinna.
Jag vill ha benny, curly, dogge, harry, svensson, pelle, sara och james-mikal i min direkta omgivning hela tiden jämt.
Så här har det varit ända sen jag var en mycket liten annan-sara.
När jag var hos mamma grät jag hejdlöst när jag skulle lämna henne för pappa. När pappa skulle lämnas var jag otröstlig. Samma visa hos mormor. Jag tror banne mig att jag bölade när jag skulle lämna bästisen anna efter en eftermiddags lek. Jag klarar inte av separationer.

Nu längtar jag efter sundsvall. Inrullad i en mycket vacker poncho som snuttefilt.

Bonus!
Jag fick ett ansikte på vitblogg. Lika charmerande som han skriver. Ni som inte redan läser börja genast här! Lågfrekvent uppdaterad men apakul.

solen, spriten, ljuset

miss summer i norrland aspirerar på miss world, men ljuset och spriten har drivit mig till en vaka som skapat förvirring. Jag tror man skulle kunna bli galen av att leva i evigt ljus och alkohol. Eller så blir man bara norrlänskt trevlig och förlänas dubbelnamn. Vad vet jag. Jag är för trött för att hajja.

Villa vacker visade sig från sin mest fantastiska sida. Jag och min bror startade midsommarafton med yoga på bryggan, därefter red stripe på altanen, middag i den fantastiska vinkällaren, fett med kärlek och underbara människor.

//Anna-Sara - skall uttalas med tydligt bindestreck och tyngd på första och sista "a"






PS! det finns en bykrog nära villa vacker som heter smedjan. Olle envisas med att kalla den stian av mer eller mindre klar anledning. På midsommardagen blev olle uppropad på scen av bandet och delar av publiken. Detta eftersom de helt säkert visste att hans sanna namn var tommy nilsson.
- Jag har ont i halsen, ursäktade sig olle-tommy och klev ner.
En arg kvinna med passion för tommy och stor besvikelse lät meddela att olle var citat: "dum i huvudet och bög". Detta finns på usel mobilkamerafilm. Jag återkommer när jag kollat kvalitén.

jag har sovit på saken...

det måste vara nationalsången! Det måste vara det! Det går helt enkelt inte att vinna över ett land med en så bombastisk nationalsång.

Dessutom är det jävligt dålig bild på norrgårds tv.
Allt detta inverkade.

Nu går jag vidare. I två år.

de e roligast för dem själva

Glada. Inte.

ah, så där va?
Egentligen fattar jag inte...? varför håller man på? Det har ju inte varit riktigt kul sedan 1994. Och i princip måste jag, motvilligt, ge herr rosén rätt. Han har varit inne på det här spåret en längre tid och varnat.

Min svåger säger alltid surt efter förlust:
- det är roligast för dem själva.


Det är en fin devis. Jag adopterar den.
Det är roligast för dem själva.

Jag försökte få guddottern ida att intressera sig för sin blivande svärfar - zlatan - men förgäves. Smart unge.
En dag kvar - sen villa vacker i sundsvall!
Jävlar vilken fin miss summer. Hon vinner nog miss world!

*Alla som är med på bild är tillfrågade om de vill läggas ut på nätet.

För framtiden är det lite viktigt när lagstiftningen ändras. Tackolov.

have you lost it!?

i går föreslog my att jag skulle träffa henne och michanek i kväll. My och michanek i samma rum är ren lyx och spa för själen. Jag skulle precis svara när jag kom på att det inte är vanliga kvinnor man har med att göra.
- du my, ni ska inte kolla matchen va?

"Äta spindlar!? Koka små barn levande? Orgier med inslag av motorsåg? Är du rubbad? Vi måste tyvärr avsluta alla år av vänskap i detta nu".

Allt detta går att läsa in i en blick. Det vet jag nu.

Jag ser matchen tillsammans med min guddotter. Hon är jämngammal med zlackes ungar och jag filar på ett resonemangsäktenskap.

tid för eftertanke

jag har finsparat 80-tals klassikern brideshead revisited ända tills nu. I en veckas tid har jag följt familjen marchmains öden med stigande fasa och precis avverkat sista avsnittet.

Jag går nu till sängs lamslagen och uppriven. Oändligt upprörd över den engelska överklassens förlorade värld och med djup förståelse för katolicismens dilemman. Denna vecka vill jag inte höra ett ord till om semesterersättningar och vab.
- Hör ni det!?

alltså...

...jag har aldrig haft några planer på körkort. Men om jag skulle ta körkort skulle jag nog vända mig till "fogels". Eller inte. Jag vet inte.
Det finns mycket att säga om marknadsföringen. Eller eventuellt inget. Hur tänkte de där? Några förslag?

2-1

bitter.

typiskt

fredag den 13 och jag faller djupt i hopplös förälskelse. När jag äntligen finner mina drömmars man så finns han inte. Fast bara lite. Nästan.

Mannen jag älskar är brasse brännström som 30-åring.
Jag såg precis "en kille och en tjej" från 1975.
Jag är svårt kär.
Han har allt. Hade allt?
Fan. Jag missade ju alltihop.
Fan.

glitteråglam

kylie i går avrundades med sex and the city idag. Borträknat fotbollen kan veckan sägas vara gay. På lördag ska jag fokusera på ljungberg.
Sex and the city var dålig men jag gillade den, naturligtvis, ändå. Själva poängen är ju inte att den ska vara bra. Den ska bara vara sex and the city. Den var bra. Jag tycker det och vet att jag gör mig till allmänt åtlöje.
Och man fick lite upprättelse för de ursugiga två sista avsnitten i serien. Eftersom Sam...Sorry, ni får kolla själva.
Den kommersiella kanalen jag jobbar åt bjöd på goodiebags och häagen dazs. Det svt-anställda sällskapet suckade och sa:
- jag gillar de här kommersiella jippona.
Sverige - Kulturen 1-0.

udda inlägg i jämställdhetsdebatten - och kylie

jag har begåvats med en nästan provocerande god fysisk hälsa. Och tar därför inte alls hand om mig som jag borde. Eftersom jag är utbildad kroppsterapeut har jag sedan en tid tillbaka vetat vad klockan är slagen. Var den är slagen. Och hur jävla illa den är slagen.
I går transporterade jag min usla rygg till massören. Domen var hård: slut på det roliga. Börja träna vettigt.
Jag är nämligen av principen att träning alltid ska vara kul. Jag irriterar mig på alla som "måste gå till gymet" med en suck och "känner sig duktiga" när de tränat. Man ska träna för att det är kul. Allt annat skapar stress. Nå. Detta innebär att jag i praktiken bara sysslar med avancerade danspass. Nada mas. Och jag tycker aldrig att "jag varit duktig" när jag tränat. Jag är bara glad.
Nu har det straffat sig och lutheranerna har vunnit med 10-0. De här gamla knäna pallar inte höga hopp och explosiva utfall längre.
Nu måste jag ägna mig åt SS(S)-träning (skitnyttigt, skitenkelt, skittråkigt).
Sura som ättika masade jag och ryggen oss ett muskel-pass ("Funktionell styrketräning med varierade övningar för hela kroppen. Vi använder oss av kroppstyngd, bräda, vikter och gummiband för att göra träningen utmanande."
- spy) i morse.
Det var exakt så pisstrist och nyttigt som jag befarat. Bara musiken (rixfm i marschtakt) drev mig till vansinne.
För att tillfredsställa hjärnan började jag analysera omgivningen; pekka heino (som brukar stå snett framför mig)lös med sin frånvaro. Det gjorde även de heterosexuella männen. Då plötsligt inser jag: jag befinner mig i en sal befolkad av blott och endast kvinnor. I alla åldrar från alla samhällsklasser. De går till sina duktig klasser och stärker bål, bäcken, inre muskulatur och vardagsmuskler. De kommer att kunna föda barn, bära barn, orka lyfta sitt skelett, slippa rullator och kunna krafta iväg till hälsokostbutiken. I tron att de gör det för sitt eget välmående och en skön ålderdom.
De är grundlurade.
För vad gör männen? Jo de sysslar med skitträning typ lyfta kopiösa mängder vikt i gymet, de sliter ut ledband och muskelfästen på body pump eller sitter hemma och hinkar i sig alkohol och blir feta.
Och de kan de ju gott göra. Lilla hjärtat är ju och tränar statiskt. Det är ju rent för djävligt. Till sist kommer det att visa sig att kvinnor tränat för att kunna assistera kollit där hemma som tränat fel eller inte alls.
Nä, jag väljer fortsättningsvis att ignorera detta studiebesök i ordentlighetens utposter.
- i jämställdhetens namn tänker jag fortsätta hänga på dansklasser. Olle kan gott köra pilates.


ps! som kompensation fick jag och eva gå på kyliex! Det innehöll precis så mycket disco, bögar, schysst musik, färg och form som ett bra aerobic-pass bör ha! Betyg fem eva-saror

jämtländskt kulturliv

ringde min far, kulturmurveln, och var på väg att slå hemnumret. Kom på mig själv och tänkte ödmjukt att jag nog överdriver hans fläckvisa ansatser på jobbsidan och slog numret till hans arbetsplats istället.
Jag väljer ofta, i tanken, att kalla det utrymme han delar med buddha - musikmurveln - för inaktivitetsavdelningen. Buddha svarade. När jag frågade efter pappa-far svarade han i alarmerande allvarligt tonfall:
- sitter du ner?
- aa...(oroligt)
- han är på jobb.

Jag har ringt honom hemma utan svar. Det kan vara så att han faktiskt ÄR på jobb. Denna dag kan komma att bli historisk.


//Pappas plats på nätet. Senaste artikeln publicerades 2008-01-30 kl.00.00

fem, sex år kanske...?

jag var på studiebesök på sparbanken uppsala igår. Där fanns den här begåvade skylten.
Spontant vill man utbrista: kan det!?

zlaaaackeeeeee!

jag säger som fyllot på brorsans gata vrålade:
- Zlaaaaaaaaaaackeeeeeeeeeeeeee!

fegt, fult, trist

jag kan inte i själ och sinne finna hur ett så färgstarkt, skönt folk som grekerna kan spela så inihelvete ful, trist och framför allt feg fotboll!?
Det borde fan vara straffbart.
Det blir nog kroatien för mig i sommar.

på tillfälligt besök i apsula

jag har lite ärenden i staden som gud glömde. Passar på att titta förbi kontoret som jag glömt. Skuggfolket kommenterar syrligt att de inte sett till mig sedan mars. Jag har själv svårt att tro det, men säger de det så... Jag kan ju förstå mig själv. Här vill ingen vara mer än nödvändigt.
Det är kvavt, studenter och millioners millioner foppatofflor. Och som vanligt grävs det planlöst överallt. Det ringer i öronen och känns som åska i luften. En huvudvärk ligger och lurar. Suicida löv och frön faller från ovan.
Som vanligt är jag lite rädd att bli galen.
I en kö på lunchen fick jag en ingivelse att gå fram och stämpla en kvinna i röda foppatofflor hårt över foten. Jag skulle aldrig komma undan med det. Det är bara mig ingen kan höra skrika i uppsala.

hahaha

jag har precis upptäckt ett fantastiskt otrevligt drag hos mig själv!
När man har handlat mat ställer man ju kundkorgen på den där sidohyllan till kassan. När varorna är uppackade förväntas man, enligt oskriven lag, flytta korgen till själva korgstapeln. Varje gång jag glömmer det (ofta) står det någon bakom och flyttar korgen åt mig. Med den där typen av högljudd tyst irritation.
Då tänker jag härligt: han får ju för fan skaffa sig ett liv.
Men så igår kom jag på mig själv med att irriterat glo på kvinnan framför mig som helt slarvigt har fräckheten att bara betala utan att göra en ansats att ordentligt flytta sin korg till korghögen.
Jag finner mig själv flytta hennes korg med en överdriven rörelse och ett ansträngt leende som antyder
"jag-gör-det-här-åt-dig-eftersom-du-är-så-jävla-efterbliven-
att-du-inte-klarar-dig-själv-men-du-ska-veta-att-det-är-sånna-som-du-
som-förstör-all-ordning&reda-i-samhället".

Och det här måste ha pågått i flera år! Jag kan inte sluta skratta. Vilken underbar kärringkvalité! Detta måste odlas.

verkligen rolit

av ond slump slog jag på tvn när tilde de paula intervjuade caracola. Mycket färger och leenden som aldrig, aldrig dog.
- hur känns det? (leende)
- det är sååå hiiiimla rolit. Verkligen. (leende)
- jaaa så himla kul. Vi har så rolit. (leende)
- jaaa, verkligen. (skratt)
- men ni har ett spanskt namn? (leende)
- aaa, det har vi! (leende)
- men har ni någon relation till spanien? (leende)
- inte annat än att vi tycker att det är ett jättevackert land, verkligen. (fniss)
- vi har ju inte bestämt själva vad vi ska heta. (skratt)

Sen sjöng de lite.
"Doabidoa i love you"

Från ett hörn i soffan tittar min man genom fingrarna och stönar:
- och så tror de att vi ska bli jämställda.

Själv ägnar jag resten av dagen åt att läsa ut "a thousand splendid suns".
Caracola kanske kan förlägga något slags turné i afghanistan...?
Fast de bestämmer de väl antagligen inte själva.

2008-06-05

i dag fyller michanek år. Så där efter tretti är födelsedagar inte något man lägger ner överdriven iver eller energi i. Men jag måste göra ett undantag i det här fallet och uppmärksamma cecilia.
Michanek gjorde ett ganska blygsamt intåg sent i mitt liv - år 2002. I dag, bara sex år senare skulle hennes frånvaro utgöra utgöra kratrar i min existens.
Att älska cecilia är omedelbart och oerhört svårt.
Det går inte att värja sig, men hon gör det inte enkelt för oss.
För vi är många. Och vi är sålda. Och vi har det tufft.
Cecilia vill inte riktigt låta oss älska henne.
Hon är egen, von oben, sig själv god nog och har en enorm integritet.
Icke desto mindre hänger hon där, som ett par mysbyxor, runt mitt hjärta.
Hon tillhör de där få, de som briljerar i komplexitet.
Hon är naiv som ett barn, god som en hund, elak som oscar wilde, knivskarp som kristina lugn och har ett intellekt värdigt de lärde i lund. Hon vet inte vem britney spears är, men hon har god koll på adeln, hela den svenska kultureliten och litteratur.
Någon sa en gång: man får inte vara dum mot cicci. Vilket kan låta platt och lite infantilt, men det är sant. Man får verkligen inte vara dum mot cicci. Av den enkla orsak att hon aldrig är dum mot någon och att hennes hjärta är både stort och modigt.
Om jag var tvungen att byta liv med någon skulle det bli med cecilia. Hon har fixat det så oerhört bra för sig - lever på sina egna villkor och kompromissar sällan eller aldrig. Det är få som har modet att följa sitt eget hjärta fullt ut. Men det allra, allra finaste med cecilia är att hon alltid bryr sig om sina nära. På riktigt. Aldrig med klyschor och halvmessyrer.
I dag firar jag det faktum att cecilia lever.
Jag hoppas att hon blir gammal som gatan.
Här hittar ni hennes blogg. Som är en hel del utöver det vanliga.
Leve cecila. Hon leve.

- som ni säkert noterat har i alla fall staten, kungen och almanacksförlaget uppmärksammat cecilias dag och, tillsist, förstått att det behövs en röd dag efter tilldragelsen!

estetisk rikedom

överraskande ofta bevisas tesen "pengar och smak går inte hand i hand" och man gläds i sin relativa rikedom...

dilemmat av eget företagande

i måndags hade vi hantverkare hela dan. Eftersom jag oftast jobbar hemifrån insåg jag att jobbet bara var att lägga på hyllan emedan golvläggarna förde ett jävla liv. Jag passade istället på att göra ett större ingrepp i inredningsbilden. Det jag vill kalla rekreationsrummet skulle byta plats med vardagsrummet. Detta innebär rent praktiskt att en 150 kg tung skänk, den sk "arvssynden", skulle flyttas genom den typ av smala gångar och oregelbundna utrymmen man bara finner i gamla lägenheter. Det innebar också nedmontering av stor soffa, flytt av bokhylla och högar av osorterat kontormaterial. Framförallt innebar rumsbytet sladd-dragning och flytt av internet, tv, box, dvd...ja, hela det otäcka, obegripliga trasslet av sladdar och blinkande boxar. Jag hade hela dagen på mig och sen skulle jag laga middag till min far och hans fru på besök.

Halvvägs befann jag mig i ett läge då datorer och sladdar var spridda över hela lägenheten. Alla möbler staplade på varandra och arvssynden satt fast i en dörröppning. Allt ackompanjerat av mängder damm som legat gömt och hantverkarnas hemska sågljud. Jag låg på skänken som vägrade röra sig varken framåt eller bakåt och ångrade mitt tilltag, vilket i praktiken är som att ångra en graviditet i åttonde månaden. Då ringde telefonen.
Det var en kund. En ny och bra kund som jag vill behålla.
- Jag har ett brådis-jobb åt dig, har du möjlighet?
- Jajamensan, svarade jag med löjlig överentusiasm.
- Du får göra research fort.
- Jajamensan, sa jag och spejade efter tangentbordet.
- Intervjun måste ske på engelska och författaren du ska prata med är oerhört omskriven och hypad just nu. Det har skrivits en hel del om honom.
- Jajamensan, sa jag som precis lokaliserat skrivaren i badrummet.
- Du får ringa honom i natt eftersom han bor i australien.
- Jajamensan, sa jag och begrundade det logiska i att en hel stationär dator kan gå upp i rök.
- Det är bra om du mejlar honom frågorna i förväg.
- Jajamensan, sa jag samtidigt som jag febrilt sökte efter den bärbara någonstans i takhöjd.
- Jag måste få in artikeln i morgonbitti.
- Jajamensan, sa jag och darrade med underläppen.

20 timmar senare hade jag monterat ihop två helt fungerande rum, gjort research, lagat middag, lagt grund för ett ryggskott samt mobiliserat min egen skada, fixat intervju, bäddat ner far och hans fru, fått internet att fungera, hittat alla lösa delar, gjort frukost, druckit två glas vin, tröstat en upprörd väninna i telefon och levererat jobb till kund före utsatt tid. Med satt rubrik och ingress. Jag hann sova också.

Nu undrar jag: finns det någon där ute som vill ge mig en fast anställning?!
Jag kan skriva, redigera och formge. Jag är även kroppsterapeut. Och utför enklare flyttjobb.

brf kulturskymningen

jag har ett par strider jag behöver ta med vår bostadsrättsförening. De är av vikt för sverige och mitt liv. Så beslutar brf blosset att ha möte den 10 juni.
Vem fan bestämde det?
Det känns fruktansvärt hemskt att bokstavligen bo i kulturskymning.
Vi får helt enkelt skita i att bygga uteplats.

gud, stieg larsson och kvinnorna

när jag var liten ville jag helst av allt få prinsesskorv. Det fanns ingen. Bara jävla löjlig prinskorv. Jag vill också väldigt gärna ha en bild av den fina juicy fruit-tjejen med gul ros bakom örat. Det gick inte att få en bild av henne, men den snälla farbrorn i affären sa skälmskt att han kunde rita en fin pojke åt mig. Varpå jag blev sur. Alldeles för ung för att uppskatta pojkar. Med eller utan ros. Jag ville ha en flicka att spegla mig i.

Det är fruktansvärt svårt att vaska fram kvinnliga förebilder i smått och stort. Jag är plågsamt medveten om detta. Den ytterst lilla chans att få en amerikansk kvinnlig president har nu sjunkit till minus. Det är frågan om det kommer att ske under min livstid. Tänk om en av världens största opinonsbildare vore kvinna. Tänk! Det är större än man kan tro. Fast å andra sidan lyckas vi ju inte ens vaska fram en kvinnlig stadsminister i det jämställda sverige. Och alla jävlar verkar hata mona sahlin så till den grad att det blir väl inte blir av ens nu när cirkus-sosse äntligen förs fram av en kvinna.
Faktum är de flesta uppstickarna av honkön är avskydda. De hejas fram till en viss nivå sen är det tack, godnatt och du är en jävla alkis/tjuv/bidragsfuskare och ful.
Ibland tror jag att det är männen som är emot oss. Andra gånger har jag känt mig säker på att det är kvinnorna. Men nu börjar jag långsamt inse att det är gud som är emot oss.
Det kom precis till min kännedom att stieg larsson ämnade låta pengarna för de tre (färdigskrivna) första millenieböckerna gå åter i företaget så han skulle kunna författa på heltid. Stålarna för bok fyra (existerar som manus) skulle gå till expo.
Vinsten på bok nummer fem (förbannat oskriven) skulle oavkortat gå till kvinnojourerna i landet.
Så dör han.
Men va fan!? Det kunde ju ha blivit en hel del dollars på millenie no 5.
Så dör han.
Det är bara att konstatera. Vi jobbar mot alla jävla makter. Tveklöst.