jag har lite ärenden i staden som gud glömde. Passar på att titta förbi kontoret som jag glömt. Skuggfolket kommenterar syrligt att de inte sett till mig sedan mars. Jag har själv svårt att tro det, men säger de det så... Jag kan ju förstå mig själv. Här vill ingen vara mer än nödvändigt.Det är kvavt, studenter och millioners millioner foppatofflor. Och som vanligt grävs det planlöst överallt. Det ringer i öronen och känns som åska i luften. En huvudvärk ligger och lurar. Suicida löv och frön faller från ovan.
Som vanligt är jag lite rädd att bli galen.
I en kö på lunchen fick jag en ingivelse att gå fram och stämpla en kvinna i röda foppatofflor hårt över foten. Jag skulle aldrig komma undan med det. Det är bara mig ingen kan höra skrika i uppsala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar