nytt program på tv 4 plus

"när de bästsäljande författarna Camilla Läckberg och Denise Rudberg tar plats i rutan blir det glamour och glimten i ögat."
Det är osäkert om jag vill fortsätta leva.

vanans makt

märkligt, förra gången jag vaknade efter en hel natts sömn hoppade jag i ett par sandaler och masade mig i väg och blev masserad, tvättad med varm mjölk och örter. Sen åt jag frukost bestående av chokladcroissanter och färsk frukt. Läste en timme och masade mig ner till havet.
En morgonrutin som pågick i två veckor och som jag är helt van vid.

I morse vaknade jag till det där besynnerliga ljudet av väckarklocka som alltid är omilt. Det var kallt och mörkt. Därefter vet jag att det förväntas av mig att jag ska gno ihop något slags frukost, duscha, plocka ihop mina pinaler (vad nu det är) och ta mig till jobbet. Denna rutin har pågått till och från i hela mitt liv. Säg; kanske totalt sett 30 år. Det märkliga är att jag inte har någon aning om hur man gör. Minns inte alls hur man sköter morgonrutiner och jobbar. Har sysslat med en säljtext i två timmar. Jag bara klipper ut och klistrar in samma meningar om och om igen på olika ställen. Förstår inget. Varför är detta så jävla svårt att göra till en enkel vana!? Av någon anledning känner jag mig lurad och lite orättvist behandlad.

kerala - en motsägelsefull plats

kerala är ett bra sätt att testa indien på. Kanske inte så "indien light" som goa, men typ. Kerala är en mycket liten delstat ca 100 mil söder om goa. Till ytan inte större än småland, men befolkas av 33 miljoner innevånare. Det är indiens rikaste del och drivs med ett slags fungerande kommunism som inneburit t ex skolgång för alla. Och lyssna nu på detta, för det är centralt för att förstå magin i denna underbara plats på jorden:

"keralas innevånare fördelar sig religiöst på tre stycken lika stora grupper; kristna, hinduer och muslimer. Dessa lever i fred och har alltid gjort. Allt i kommunistisk regi som uppskattas enormt av folket."

Det är stort. Och motsägelsefullt.
- det är jobbigt för er turister som är så arga på och rädda för muslimer, förklarar hindun gahga. Det är fånigt! Det är ju skillnad på den muslimska maffian. Den är farlig, säger han och skrattar.
Han summerar det rätt fint tycker jag.
Gahga är fiskebybo och försörjer sig på att ta turister på tur, lura av dem cig, sälja kokosnötter, sälja bergsgräs och i princip vad som bokstavligen kommer i hans väg.
- Tänk att vissa får massor av utbildning och slutar som journalister, jurister och politiker medan andra för fram turister i båt. Den röda tråden är inte helt knallröd.

Orsaken till att jag valde att åka till just kerala är att det var här den gamla indiska läkekonsten ayurveda föddes. Här praktiserar några av landets absolut bästa ayurveda läkare. Jag har gått en del kurser och fascineras av dess enkelhet och komplexitet. För ayurvedan är, som övriga kerala, just motsägelsefull.

Keralas strandremsa är ett sammelsurium av badande turister, yogin, moskéer och fiskare med stora nät. Yogakärringar (mediearbetande 30plusare som upptäckt det andliga i livet och bara ääääälksar att yoga. Och pratar mycket om det) och backpackers blandas med engelska pensionärer och sariförsäljare. Böneutropen blandas med fiskarsångerna. Och på intet vis har något av det fått ge vika för turismen. Om en solstol är i vägen för ett fisketeam så löser man det. Fiskarna tänker inte gå någon annanstans, men ingen soldyrkare tvingas heller i väg. Den keralska stilen är helt enkelt att samsas. Det sägs att indier har lättare att älska än andra eftersom de helt enkelt är drivna till kärlek. En trångboddhet av indiska mått mätt skulle resultera i katastrof om människorna inte var mer kapabla till kärlek.
Tänk dig själv: 33 miljoner innevånare i småland. Varav, håll i er, en tredjedel muslimer!

Kerala har givit mig precis så mycket mersmak jag behövde och jag känner mig inte alls så skrajsen för att ta tag i de nordliga delarna. Jag tror jag tänker börja lite modest med poona.

Slutligen vill jag dela med mig av ett mycket fint råd jag fått. Ett av de bästa.
"Om en indier säger: kom, kom, följ med så ska du få se på något kul! Följ då med det blir nästan alltid, just, kul."

rött i det annars grå

hittade gamla anteckningar. Alltså riktigt gamla anteckningar. På det stora hela räds jag de marginella skillnaderna mellan sara 1.1 och 2.0. Jag skulle i alla fall inte pröjsa för det. På ett ställe har jag skrivit att november är "som att simma i mjölk". Det var en bra skrivning som jag glömt. Jag förstod precis hur jag menade. Vilket å andra sidan för mig tillbaka till ruta ett. Ibland funderar jag på att börja skriva så att andra människor förstår mig, men tydligen är mitt primära behov fortfarande att förstå mig själv. Och jag simmar vidare i mjölken.
Den första november vet man att de följande 30 dagarna kommer att ta lika lång tid som året i övrigt. Men jag tänker på mymlan.

Mumindalens mymla, lilla mys stora syster, beskrivs som en nöjd och harmonisk person. Hon luktar pepparmynta och är ofta på semester. Hon tar sig fram med säkra kliv i sina röda gummistövlar som hon är belåten mallig över. Och borstar sitt hår så det gnistrar. Vilken dag som helst nu ska jag bli gudmor åt en liten flicka. Jag har vetat om henne sen hon var alldeles ny och jag känner mig otålig att träffa henne. Jag vet redan att hon kommer att bli en förträfflig bekantskap. Arbetsnamnet är Ida, men jag har redan nu valt att tänka på henne som mymlan. Jag är alldeles säker på att hon kommer att vara en nöjd flicka i röda gummistövlar i november.

välsignad och lite generad

på väg ner i tunnelbanan uppfattade jag på långt håll en hetsig diskussion som inte tillhörde två missbrukare. Ju närmare jag kom desto mer enahanda blev den. En man skrek allt högre. När jag var framme vid källan visade det sig vara ett par. Gissningsvis i 25-årsåldern. Han något äldre. E-x-t-r-e-m-t hotfull.
- gå å knulla vem fan du vill din fitta, skrek han.
Han hade backslick, designerrock och en fet gaddning på halsen.
Hon sa inget. Började gå genom spärren.
- hej då, HORA! vrålade han så saliven sprutade.
Han vände åt andra hållet och fortsatta skrika åt mötande trafik:
- fanglorupå, hora, stickåthelvete!
Vi duckade och kände oss ängsliga. Utan att direkt tänka ökade jag farten och kom ikapp kvinnan. Hon var liten, tunn och dolde extremt dålig hy under en centimeter makeup. Såg frånvarande ut.
- hur mår du, frågade jag.
- de e okej.
- säkert?
Jag kom på att hon kanske inte tyckte att jag hade med det här att göra.
Då började hon gråta. Tog tag i min arm (och släppte den inte förrän vi skiljdes åt) och hasplade ur sig en mängd osammanhängande information. Han hade slagit henne, hotat henne och hotade hennes familj. Han hade besöksförbud i sitt tidigare äktenskap och förlorat vårdnaden om barnen. /Tro mig, det krävs en del för att det ska ske./
Hon vågade inte lämna honom, inte anmäla honom. Hon hade försökt. Allt blir värre.
När jag var ung jobbade jag en del på kvinnojouren. Och jag har misshandelsproblematik på nära håll. Jag vet vad hon menar. Det är rätt meningslöst. Ofta inte värt besväret. Jag förstår henne.
Som ett mantra mässade jag så många gånger jag kunde:
- det är inte ditt fel, det är honom det är fel på, ring kvinnojouren, du måste inte anmäla, bara prata med någon.
...om och om igen.
När vi skiljdes åt ropade hon:
- gud välsigne dig!
...och jag kände mig generad.
Sen vände hon om, sprang tillbaka och kramade mig.
...och jag kände mig generad.
Jag har ingen aning om hon kommer att ringa kvinnojouren, men det slog mig sedan att det nog inte är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är nog att aldrig låta en liknande situation bara passera. Att alltid MARKERA att det som skedde inte var normalt. Inte en situation man bara går förbi. Det där är nämligen hennes vardag. Det finns alltid en risk att hon tycker att det är normalt och okej om inte motsatsen bevisas. Och då upphörde jag att känna mig generad. För en gångs skull nöjd att jag handlat utan att tänka.

orolig

miss a ringde. Hon hade blivit uppringd av myndig person från resebyrån. Han lämnade namn och hade ett viktigt ärende.
- jävla anna-sara och hennes jävla indien-förbannelse, tänkte miss a, nu är resan inställd.
Det var den inte. Däremot skulle planet gå två timmar senare än beräknat. Miss a blev glad, lättad och tyckte att det var riktigt bra att få sova lite längre.
Själv känner jag mig bekymrad. Hur vet de att planet blir sent redan nu? Verkar det inte lite lurt? Är det någon som försöker sinka oss? Kommer jag någonsin att komma till indien. Jag är skeptisk.

indien

så länge jag kan minnas har jag varit på väg till indien. Men ödet har velat annorlunda. Första försöket, vid typ 17, hindrades av sjukdom. Försökte igen vid 20. Den betydligt äldre, tätare och mindre äventyrslystne sambon gjorde en skenmanöver och hux flux befann jag mig på maldiverna istället. En annan gång bokade jag en biljett som jag glömde betala på utsatt datum och jag fick omdirigera mig till borneo. Därefter har det blivit allt märkligare. När jag jobbade som utbildare på gymnasiet hittade jag två helskumma hippietyper i lärarrummet och beslutade med dessa att driva igenom en två månader lång utlandspraktik i indien för eleverna. Och fick igenom förslaget(!). Planerade resan i detalj, blev därefter gravt osams med skolans ledning, sa upp mig i vredesmod och slutade min tjänst innan jag kom iväg. För två år sen övertalade jag (till sist) min man att vi skulle åka. Sättet att lura iväg honom var att köpa en charter på 5* hotell. Vi skulle åka den 17 februari. Den 16 februari ringde de oss från arlanda och undrade var vi var. Tydligen var det inte den 17 som gällde. Hur vi tagit fel på en hel dag är lite oklart och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Det verkar helt enkelt inte som att det är meningen att jag ska vara i indien. Under några omständigheter.
Man kan ju tycka att jag borde greppa budskapet och ge upp. Men icke. På måndag sticker jag och miss a till kerala.
Tror jag.