så länge jag kan minnas har jag varit på väg till indien. Men ödet har velat annorlunda. Första försöket, vid typ 17, hindrades av sjukdom. Försökte igen vid 20. Den betydligt äldre, tätare och mindre äventyrslystne sambon gjorde en skenmanöver och hux flux befann jag mig på maldiverna istället. En annan gång bokade jag en biljett som jag glömde betala på utsatt datum och jag fick omdirigera mig till borneo. Därefter har det blivit allt märkligare. När jag jobbade som utbildare på gymnasiet hittade jag två helskumma hippietyper i lärarrummet och beslutade med dessa att driva igenom en två månader lång utlandspraktik i indien för eleverna. Och fick igenom förslaget(!). Planerade resan i detalj, blev därefter gravt osams med skolans ledning, sa upp mig i vredesmod och slutade min tjänst innan jag kom iväg. För två år sen övertalade jag (till sist) min man att vi skulle åka. Sättet att lura iväg honom var att köpa en charter på 5* hotell. Vi skulle åka den 17 februari. Den 16 februari ringde de oss från arlanda och undrade var vi var. Tydligen var det inte den 17 som gällde. Hur vi tagit fel på en hel dag är lite oklart och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Det verkar helt enkelt inte som att det är meningen att jag ska vara i indien. Under några omständigheter.Man kan ju tycka att jag borde greppa budskapet och ge upp. Men icke. På måndag sticker jag och miss a till kerala.
Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar