nu är det riktigt tråkigt

jag uppriktigt dör av passiv leda.
I princip kan jag inte begripa varför det inte kan vara roligt jämt. Man borde kunna få starta högt bara för att jobba sig uppåt. Varför tänker man alltid att nu kan det bara bli sämre? När det är riktigt jävla bra borde man kunna tänka: nu kan det bara bli bättre.
Om man byggde en roman på den principen skulle den bli skittråkig.

(som alltid då jag skriver man menar jag jag)