välsignad och lite generad

på väg ner i tunnelbanan uppfattade jag på långt håll en hetsig diskussion som inte tillhörde två missbrukare. Ju närmare jag kom desto mer enahanda blev den. En man skrek allt högre. När jag var framme vid källan visade det sig vara ett par. Gissningsvis i 25-årsåldern. Han något äldre. E-x-t-r-e-m-t hotfull.
- gå å knulla vem fan du vill din fitta, skrek han.
Han hade backslick, designerrock och en fet gaddning på halsen.
Hon sa inget. Började gå genom spärren.
- hej då, HORA! vrålade han så saliven sprutade.
Han vände åt andra hållet och fortsatta skrika åt mötande trafik:
- fanglorupå, hora, stickåthelvete!
Vi duckade och kände oss ängsliga. Utan att direkt tänka ökade jag farten och kom ikapp kvinnan. Hon var liten, tunn och dolde extremt dålig hy under en centimeter makeup. Såg frånvarande ut.
- hur mår du, frågade jag.
- de e okej.
- säkert?
Jag kom på att hon kanske inte tyckte att jag hade med det här att göra.
Då började hon gråta. Tog tag i min arm (och släppte den inte förrän vi skiljdes åt) och hasplade ur sig en mängd osammanhängande information. Han hade slagit henne, hotat henne och hotade hennes familj. Han hade besöksförbud i sitt tidigare äktenskap och förlorat vårdnaden om barnen. /Tro mig, det krävs en del för att det ska ske./
Hon vågade inte lämna honom, inte anmäla honom. Hon hade försökt. Allt blir värre.
När jag var ung jobbade jag en del på kvinnojouren. Och jag har misshandelsproblematik på nära håll. Jag vet vad hon menar. Det är rätt meningslöst. Ofta inte värt besväret. Jag förstår henne.
Som ett mantra mässade jag så många gånger jag kunde:
- det är inte ditt fel, det är honom det är fel på, ring kvinnojouren, du måste inte anmäla, bara prata med någon.
...om och om igen.
När vi skiljdes åt ropade hon:
- gud välsigne dig!
...och jag kände mig generad.
Sen vände hon om, sprang tillbaka och kramade mig.
...och jag kände mig generad.
Jag har ingen aning om hon kommer att ringa kvinnojouren, men det slog mig sedan att det nog inte är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är nog att aldrig låta en liknande situation bara passera. Att alltid MARKERA att det som skedde inte var normalt. Inte en situation man bara går förbi. Det där är nämligen hennes vardag. Det finns alltid en risk att hon tycker att det är normalt och okej om inte motsatsen bevisas. Och då upphörde jag att känna mig generad. För en gångs skull nöjd att jag handlat utan att tänka.