jamenjagvissteintedet!

jag är utbildad att kunna hjälpa till självhjälp och att få människor att fokusera på det som är bra. Att assa (associerad, närvarande) och dissa (dissocierad, distanserad) som går ut på att man genom ett medvetet val väljer vad som lagras i hjärnans minneskonto (amygdala): det som är positivt eller det som är negativt.
Jag är rätt bra på det. När det gäller andra.
När det gäller mig själv går det ofta åt helvete och jag fattar inte varför. Jag vet vad jag borde, jag vet hur jag ska göra. Det går ändå åt helvete.

I går åkte med michanek och inflamerad blindtarm, som sedan brast, till akuten. Hela kvällen mådde jag dåligt över att jag, fram till diagnos ställdes, kände en viss oro att hon hade vinterkräksjuka och att jag skulle bli smittad. Jag ville inte riktigt ta i henne och jag pallade inte torka upp hennes spyor. Det känns i hela själen att jag var en distanserad och icke närvarande vän. Skämdes och kände mig lam.
Senare fick jag ett sms där hon skrev:
" Tack för i dag. det är ovärderligt med sån hjälp.".
Känner jag mig bra som hade hjälpt till? Icke. Känner mig ännu sämre nu när hon är tacksam för smulor.

I morse glömde jag att skicka annonser till tidning som skulle gå i tryck kl 10. Jag vill skjuta mig själv. Kunden var naturligtvis inte glad, men konstaterade att "det ju faktiskt inte är så mycket att göra någonting åt". Icke desto mindre är jag helt fokuserad vid det faktum att jag sumpat detta. Utan någon möjlighet att gå vidare. Jag föreställer mig att kunden berättar för alla i branschen att jag är en nolla. Att annonsavdelningen på uppsala nya tidning har suttit och pratat om mig hela dagen och även ringt upp ett av mina gamla ex som jobbar på samma företag och frågat ut honom om allt möjligt. Samt konstaterat att jag ser för djävlig ut.
Intellektuellt förstår jag att jag knappast upptar människors tid på det här viset (och jag tror ju ALDRIG att jag får sånt utrymme när jag gör något bra) men känslomässigt fungerar det bara inte. Det känns som om alla hatar mig.
Det idiotiska är att jag fått onormalt mycket beröm från kunder på mitt andra jobb i dag. Men det hjälper inte. Jag tänker bara på annonser. Och på att jag är en komplett nolla. Och till sist har de kommit på mig.

Jag ringde och ynklade lite till min bästis. Hon kände sig också som en flopp. Trots att jag bedyrade motsatsen. Vi beslutade till sist att vi faktiskt var helt misslyckade.
Och jag konstaterade surt att:
- va fan, annica, hur blev vi så här!? Du var ju skolans snyggaste tjej och jag ansågs alltid representera de maxintelligenta. Tillsammans borde vi ju varit oslagbara.
- vi tänker nog för mycket, svarade hon.
- meh, du var ju den snyggaste, du förväntades väl inte tänka!?
- jamenjagvissteintedet!
Svarade den alltid lika briljanta väninnan.

(om ni undrar var michanek har tagit vägen så ligger hon alltså på sös med sprucken blindtarm och pumpas full med morfin. Tyvärr inte "riktigt knarkmorfin" har hon surt konstaterat och utnämnt sjukvården till hederssnål. )