åter på jobbet

jag har precis givit mig ett par hårda örfilar och vrålat: show me the money!
Det fungerar ringa eller inte alls.
Jag kan inte jobba. Bokstavligen. Jag minns inte hur man gör. Det räcker egentligen med ett par dagars uppehåll så är det som bortblåst. Det beror på att jag är principiellt emot jobb.

Därför lägger jag ned lite tid på att förmedla en fin tommy nilsson-historia. Jag är egentligen lite less på att berätta hur lik min man är tommy nilsson det är tjatigt, men just den här gången blev jag opassande förtjust.
I går när vi är på väg hem från bion passerar vi ett gäng uppenbara turister på bistro bohéme. Sejdlar, färglada skjortor och ogenerat högljudda. Och allt annat än diskreta. En av dem flyger upp och vrålar med spontan förtjusning och fullständigt ohämmat:
- TOOOOMMY NILSSOOOOOOON!
Jag vet inte vad han hade tänkt sig för effekt, men den uteblev nog. Olle stirrade, livrädd, rakt fram och sällskapet började, generat, hysscha.
Och jag skrattade.
Tänk att man blivit utsatt för boråsisk kändisspotting.

För övrigt tycker jag fortfarande att olle är mer lik howard stern fast blond. Ni som inte tänkt på det och känner olle; kolla här och garva!