heltidsanställd på sats

jag tränar på sats. I min värld är det att likställa med ett erkännande.
Sats har sveriges bästa klasser och instruktörer. Därmed upphör plusen. Punkt.

Allt annat med det förbannade gymet är jobb. Ett heltidsjobb. Man kan inte smidigt glida in och dra sitt kort. Icke. Det ska lämnas till kassapersonalen (och ja, jag hade lust att särskriva) som drar det åt dig. Min insider har skvallrat och berättat att detta görs så där amerikanskt så att alla ska få ett naturligt klämkäckt "hej och välkommen" när de kommer. Tidsåtgången och krånglet verkar sekundärt.

Vidare lägger jag ner minuter och timmar på att hitta listiga sätt att passera gå när jag är på väg hem eftersom vrålaporna i kassan även instruerade att säga hej då till alla som går.
Skrika hej då på ett attackmässigt vis så man blir rädd. Och huxflux börjar de ringa på mobilen under kontorstid och frågar om man är nöjd, undrar något eller bara vill prata lite. En gång fick jag hela storyn om en lindrigt begåvad sats-anställds graviditet. Så vitt jag kunde förstå var den särskilt märkvärdig.

Dessutom måste man bevaka klasserna som en hök på nätet för att få plats. Man måste ha full koll på vad man vill träna hela nästa vecka.
Förra veckan glänste jag genom att redan 8 dagar i förväg boka pers dansklass. Är man en timme för sen hamnar man på väntelistans plats 43. När jag, i dag, glad i hågen gled in på odenplan sju minuter före träningstid var det kalla handen.
- nixpix, sa den försäljarleende bönan i kassan, du måste vara här tio minuter före klassens start.
- men det är ju bara tre minuter för sent, försökte jag.
Men nej. I all sin godhet gick hon in i systemet och såg till att jag inte fick en anmärkning för "icke avbokad klass".
Va fan. Jag har inte tid att träna på sats. Jag får gå ner på halvtid.