nittitalet ringde på mobilen och ville ha tillbaka sin it-pryl: hemtelefonen. Vem har hemtelefon idag? Och varför? Jag vet inte ens vad jag har för nummer hem. I min enfald trodde jag att det skulle lösas med hjälp av ett samtal. Men icke. Emedan mitt nummer är hemligt fick jag tre alternativ av den tränade apan på kundtjänst: skriva brev (alla älskar tydligen att få post), faxa från berört nummer (alla har ju en gammal fax skräpande i hemmet) eller fysiskt infinna sig på valfri teliabutik. Med giltig legitimation. Vilket jag tycker förtar en hel del av det hemliga med hemligt nummer. Nu sitter jag här på teliabutiken kungsgatan, sen 45 minuter, och beskådar människor gråta, skrika och utöva mer eller mindre lyckade självmordsförsök. Själv svälter jag och vill härmed gärna framföra en sista hälsning till mina nära och kära. - om jag inte hör av mig så beror det inte på abonnemangsbrist. Hos telia kan ingen höra dig skrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar