vampyr-glädje!

det är något fel på mig. Efter six feet under lyckas jag inte hitta en enda kvalitetsserie som fångar mig. Det dyker upp en bra säsong som sedan blir iskall. Jag vet inte hur ofta jag nästan gjort mig osams med folk efter att ha proklamerat säsong två av dexter som ett magplask. Jag tänker inte ens gå in på det här, man får väl ett unisont sverige emot sig.
Alltså jag gillar en massa serier men inte tillräckligt för att bry mig. Inte som six feet. Jag ser ett avsnitt här och där och tappar intresset. Jag vill hamna i det där totalengagemanget igen. Kanske är det helt enkelt koncentrationsproblem. Jag gillar inte att titta på tv. Jag får kryp i kroppen eller somnar. Film kan jag egentligen bara se på bio.
Så kanske handlar det inte om dåliga serier utan snarare att six feet var så magisk att till och med en rastlösing som jag fångades.
Eftersom jag inte följer någonting umgås jag och min man nästan aldrig numera. Han älskar att titta på tv. Och jag ligger i sängen och läser.
Men nu har true blood dykt upp som en äktenskapsförmedlare. Vi sitter rätt klistrade båda två. Vampyrer har alltid kommit till min undsättning.

Jag har ohämmat älskat vampyrer ända sedan jag var barn. Som liten var jag mycket sjuk och tvingade, som treåring, min far att läsa bram stoker vid sjukhussängen. Nattsköterskan höll på att få dåndimpen.
När vuxna försökte prata med mig var jag rätt ovillig såvida de inte ville diskutera "röda döden" med mig. Edgar A Poe var nämligen en annan storfavorit.
När jag ser vad jag skrivit känner jag att min barndom kanske var den helt logiska starten på resten av mitt liv...
Hm.