Dag 13 - Den här veckan

Denna vecka är årets sista och jag dras med tvångstankar i stil med att "nästa år blir alltid som årets sista dag". Om man var glad blir hela nästa år glatt och trevligt. Om man var deppig blir det ett eländes elände. Det är av yttersta vikt att inte vara sjuk eller för full. Eller ful - må gud förbjuda. Därför sätter jag stort hopp till morgondagen som är nyårsafton. Lite speciellt i år eftersom denna vecka har varit från helvetet. Jag dras med en segdragen urinvägsinfektion och lever i efterdyninigarna av årets tredje förkylning! Jag som aldrig-aldrig är sjuk. Hela veckan har varit arbetsvecka, mitt hem är under omkonstruktion och min son får tänder. Helt meningslöst om ni frågar mig. De ska ju ändå tappas sen. Icke desto mindre ska tandjävlarna skötas och borstas och de gör ont så in i helvete när de kommer. Antagligen för ungen, men allra mest för mig. Han gnager på mig i desperation, ylar och gnäller hela nätterna vilket innebär något slags halvdvala istället för sömn.

Under 2010 har jag en gång sovit fem timmar på raken. Oftast färre än fyra så jag är inte riktig i form varken för att leverera, bli biten eller bära möbler.

- Du låter lite full när du pratar, påpekade min ömma moder i morse.

Som ni förstår är det av y-t-t-e-r-s-t-a vikt att morgondagen blir GREJT. Ok?

Dag 12 - vad jag har i min handväska

Jag har knappt någon handväska. Likt en fjortis fortsätter jag att försöka pula ner allt i fickorna oavsett storlek på pinal och ficka. Ibland till fest försöker jag få till en väska och detta slutar alltid i panikångest eftersom jag vet noll och nada om väskor. Jag förstår inte hur de ska vara konstruerade eller hur de bör se ut. Jag tycker också alltid att de är för dyra.

Just nu sliter jag ont med skötväskan som ska innehålla blöjor, servetter, bananer och annan skit som inte får plats ens i dunjackan.

Men ok om vi ska se det rent symboliskt så har jag ALLTID nässpray i väskan.

Dag 11 - Mina syskon

Jag har 6 syskon, typ 4 adopterade systrar och ett gäng afrikanska syskon - de flesta har jag aldrig träffat - som min bror hävdar räknas. Syskonen har i sin tur halvsyskon och adoptivsyskon. Mina 6 syskon är, för övrigt, halvsyskon. Och en hel del av dem skulle jag kunna vara förälder åt emedan min far och mor var produktiva mycket länge. Dock inte med varandra. Jag växte upp på 70-talet.

Dag 10 - Dagens outfit

Jag fyller år och har dagen till ära klätt mig i gammalt grått skrot. Och en ny grå tröja från HM för 99 spänn. I övrigt: sjukt gamla Replay-jeans, svart brottarlinne av okänd härkomst, strumpor stickade av Kristoffers mamma. Till detta ett par droppar Chanel no 5.

I bakgrunden min snyggaste accessoar aka "ungen" - även denna i grått av okänt ursprung och med temporär frisyrlösning.

Nu ska jag dricka vin.

Dag 9 - min tro

Jag tror på Gud. Rätt ofta blir folk galna på mig för att jag säger knulla istället för "ha sex", inte direkt gillar djur och barn och har svårt för människor som inte är aningen ofriska. Men inget provocerar så mycket som när jag säger att jag tror på Gud.

Det är ok att tro på stenar, helande händer och "någonting". Det är helt ok att tillbe Mammon. Men säg G-ordet och folk går i taket. Frågar ni mig tycker jag att det är ganska otäckt att man kan gå omkring och tro på "någonting" - undrar på att folk är diffusa i allt.

Min tro är ganska enkel och kan kanske beskrivas som panteism. Jag tror inte att Gud är en person, men jag tror att Gud är jag, jag är Gud och allt är Gud. Jag har överhuvud taget alltid haft svårt att tro att saker sker oberoende av varandra. Det mesta hänger ihop.

Bara så.

Dag 8 - A moment

De flesta verkar falla ur den här 30-dagarsutmaningen, men för mig är rubriker en livräddare. Jag töntar vidare.

I slutet av nittitalet (denna fina tid) vill jag minnas att det gjordes en film på temat: när du dör hamnar du i ett kroniskt tillstånd av ditt lyckligaste ögonblick. Om jag minns lite till så var det nog en japansk film. Mer minns jag inte.

Lite på samma tema fortsätter jag. Jag minns, men vagt. A moment är till att börja med rätt svårt att översätta till svenska. Annars brukar jag lägga mig lite vinn om att alltid tala svenska. Vi har ju, som bekant, ett adekvat inhemskt vokabulär.

Om jag tänker "a moment" så tenderar jag i att tro att det ska vara lyckligt. Och om jag dessutom tänker på det som en "möjlighet till ett konstant Nirvana" får jag både prestigeångest och rädsla. Jag vill varken välja fel eller bli klyschig.

Dessutom är moments så flyktiga.

Här är några snabba ögonblicksbilder som jag kan tänka mig att dö, och leva, med:

• Jag och min man har träffats, mest i smyg, i lite drygt ett år. Vi åker nercabbat en sommareftermiddag och på radion spelas Marie Fredrikssons version av "så skimrande var aldrig havet". Och plötsligt visste jag solklart: jag älskar den här mannen.
• Min bästis och jag befinner oss på en färja på väg till Paros. Vi är lite fulla och på väg.
• Jag står i mitt kök i min första riktiga lägenhet och känner att allt är perfekt.
• Min son slår armarna om min hals i sömnen, andas in i min näsa, tätt, tätt och hans andedräkt är helt fri från den inre förruttnelsen.
• Jag dyker på Maldiverna och har häng på en vattensköldpadda.
• Det är vintermorgon och jag känner mig ostressad, ligger kvar i sängen och lyssnar på stök från världen utanför.
• Vilket sommarregn som helst.
• Musik i öronen, ensam och på väg.

Dag 7 - min bästa vän

Jag laddar lite för det här. Det kommer att bli emotionellt. Förlåt.

Jag och Annica träffades när jag började i hennes klass när vi var 14. Det är liksom starten. Jag började i hennes klass. Ergo: jag flyttade omkring - hon var på plats.

14 år en perfekt ålder att bli vänner. Man är ung nog att kunna skapa minnen tillsammans, gammal nog att välja vänner själv.

Annica var stans snyggaste tjej. När man träffade folk från andra skolor och stadsdelar visste de alltid vem hon var. Hon var också fruktansvärt kul, charmig och helt omedveten om sin status. Alla killar ville vara ihop med henne och alla tjejer ville vara hennes vän.

Jag var den extremt intelligenta rebellen. En krånglig bråkstake som antingen skulle bli något stort eller knarka ihjäl sig. I mitt hem dukades det med kristall. Hos Annica var det hemslöjd. Vi gick på Operan. De gick på Allsång.

Det var kärlek vid första ögonkastet och orsaken är helt oklar. Vi har, bokstavligen, slagits (med andra och varandra), skrikit, skrattat, hämtat, lämnat, fött och dött tillsammans. Vi räknar in våra respektive familjer till varandras och har med tiden blivit en stor konstig släkt. Vår jargong har utvecklats till att vi kallar varandra för tjackhora och sprutluder och vår idé om en helkväll brukar innehålla renoveringsprojekt och tema-matlagning. Vi får ofta umgås på tu man hand för folk i vår närhet har liksom givit upp att förstå vad vi gör och pratar om. Tjejer betraktar oss ofta med fasa.

Vår vänskap är faktiskt något av ett mysterium eftersom vi lyckats vistas på två helt olika planeter under de snart 30 år vi varit vänner. Lyssna:

När Annica var 18 fick hon barn. Jag levde ihop med en yuppie (jo, det är sant - en tvättäkta!) och sysslade med inredning.

När Annica var 26 fick hon sitt tredje barn. Jag läste på universitetet.

När Annica drev upp tre barn och bodde i stort hus på landet, drog jag runt i världen... och eeeh... var full. Typ.

När Annica var 29 började hon gå ut på krogen igen. Jag gjorde karriär.

När jag var 30 skaffade jag hus på landet och blev sambo. Annica skiljde sig.

När jag var 31 påtade jag i trädgården och drev krog med min man. Annica fick cancer i hela kroppen.

De följande fem åren slet jag med existensiell ångest, bostadskarriär och prestige. Annica slet med dödsångest, tonåringar och ex-make.

Annica överlevde med en hårsmån och till allas förvåning. Jag höll mig mentalt frisk och framhärdade , till allas förvåning, i tvåsamhet.

När jag var 37 lämnade jag och min man allt och började om. Annica fick skelettcancer.

Under allt detta har jag och min bästis aldrig någonsin tappat kontakten eller ens tråden. Vi tar alltid vid där vi slutade sist.

I november 2009 blev jag mamma - i november 2010 blev Annica farmor.

Hon är fortfarande enastående vacker och kul. Jag är fortfarande... ja, ni vet.

Dag 6 - min dag

Jag vaknade helt outsövd och snubblade över en plastig, gräll, skrikig leksak min man köpt till barnet. Klockan var fem. Så börjar de flesta dagar numera. Man får skylla sig själv. Jag har knullat mig till det.

Det är det som händer när man får barn. Alla dagar blir mer lika. Det spelar liksom ingen roll om det är vardag eller helg, jobb eller semester.

Vid tolv var det lunch. Vid tre - mellis. Fem middag och sju kvällsgröt. Kanske är man på Hawaii, kanske i Rom eller Fagersta, men det kvittar - bara man inte har glömt att ta med skötväskan.

Jag kanske gjorde något däremellan, men det är oklart.

Nu är klockan 20.57 och jag går till sängs.

Intrigued?

Dag 5 - min definition av kärlek

Jag tycker att kärlek är svårt, men jag tycker inte att det är svårt att definiera den.

Jag är anhängare av teorin att vi bara förmår två känslor: kärlek och rädsla. Allt annat - lycka, svartsjuka, kättja, aggressivitet, skratt, gråt, depression och så vidare - är förvrängningar, eller så att säga variationer av dessa två.

Jag är 165 cm lång, 50 kg tung, kvinna med storlek 35 i fötter. Det innebär att jag rent grundläggande vet en hel del om att vara rädd. Relationer i alla former stressar mig ofta eftersom jag tycker att det är lätt att bli rädd för andra människor. Rädd att inte veta vad de är på för humör, rädd att de ska svika, rädd att de ska kräva för mycket och så vidare. När jag inte är rädd är jag i kärlek.

Kärlek=frånvaron av rädsla.

Dag 4 - Dagens mat

Uppvaknande: kanelte med cocosolja

Frukost: Tre koppar kaffe, tjärpastiller, gröt och ost

Mellis: Smakprov av mosad, halvtuggad banan och tre ballerina kladdkaka med römjölk

Lunch: Sejfilé på kulturhuset, latte och choklad-kanelbulle

Mellis: ostmacka och en halv chokladkaka. Marabou.

Till middag planeras en wok på lite av varje och ett glas rött. Det finns glass också tror jag.

Jag avser inte att dubbelkolla huruvida hela kostcirkeljäveln finns representerad.

Dag 3 - Mina föräldrar

Min mor och min far länkas samman endast genom mig. På det stora hela har de knappt sett röken av varandra de senaste 30 åren.

Mamma är ett dramatiskt, färgstarkt socialt geni. Lärare och dramapedagog. Pappa är en grå och tyst kulturmurvel.

Mamma menar att väntan är det värsta som finns i hela världen näst efter Lill-Babs. Pappa har gjort det till en livsstil att ta det lugnt.

Mamma flyttar. Pappa stannar kvar.

Pappa sover. Mamma är vaken.

Så vitt jag vet har de tre saker gemensamt: de gillar att promenera, de har förökat sig upp i anmärkningsvärt hög ålder (dock ej med varandra) och mig.

Och när jag förstår att jag är en blandning av de båda förstår jag också min egen obegriplighet.

Dag 2 - Min första kärlek

Kanske var det mamma. Kanske var det Anders Pehrson. Det kan möjligen ha varit mitt marsvin Snövit-Maria, men om jag ska vara helt sann så är den första kärlek jag kan minnas varken man, kvinna eller människa och inte ens ett djur. Så till vida den första kärleken är den första du vårdar och begråter så hette min Missan och var ett hopplöst fult, trist och hårt mjukdjur. Som namnet antyder en katt.
Jag vet inte var ifrån hon kom, men hon finns i mina allra första minnen och lyckades på något sätt göra sig hörd genom de horder av lyxiga gosedjur jag hade i min ägo. Hon var som sagt ytterligt omjuk - hårdstoppad och lite tovad - och därmed egentligen rätt värdelös som, just, mjukdjur. Därtill var hon ful. Denna kombination av icke-attraktiva egenskaper förärade henne min reservationslösa kärlek. En kärlek som gjorde henne allt fulare. Jag drog henne i koppel tills tassarna luckrades upp. Jag kramade henne tills hon var blank och flottig om nosen. Trots klasskamraternas uppriktiga hån släpade jag med henne i skolväskan i årskurs 1 och en fasansfull eftermiddag då jag plockade upp henne hade hon förlorat ett öga. Jag misstänkte genast äcklige Peter i min klass. Han hade vattenskalle och var inte riktigt klok. Det gjorde ont att andas och jag grät med efterhulkningar: Missan var enögd. Min ömma mor tog med oss till mjukdjursdoktorn på Nallens leksaker i Uppsala för att Missan skulle få ett nytt öga. Doktorn presenterade en mängd gröna ögon i fel storlek och iris-sammansättning. Jag höll armarna i kors och tjurade. Aldrig att Missan skulle behöva byta utseende eller begåvas med två olika ögon. När doktorn föreslog ett brunt par bad jag min mor om att få lämna butiken. Hädanefter fick Missan vara enögd. När hon tappade sitt andra öga blev jag tvungen att hålla igen tårarna lite för Missans skull och på natten viskade jag till henne att jag kunde berätta vad som hände - jag skulle vara hennes ögon.
Jag låter kanske lite skämtsam här, men jag minns det stora allvaret i min kärlek till denna döda tingest. Min omvård och sorg kände inga gränser.

Jag minns inte hur hon tillsist försvann, men jag minns sorgen efter henne och fragment av det långa samtal jag och min mor hade om att livet måste gå vidare. Utan den sanitära olägenhet föremålet för min ömma låga hade kommit att bli. Men jag tror inte att jag någonsin helt kommit över henne...

På bilden är hon bara ca 2 år gammal och ännu inte i kalibern toxic waste. Och det är alltså katten jag pratar om.

Dag 1 - Jag

Ju äldre jag blir desto osäkrare blir jag - vem i helvete är jag?

Professionellt är jag att jämställa med den gamla reklamen om den högst oseriösa mäklaren som gör lite av varje och har "kaninöppet på lördagar".

Jag är utbildad journalist, informatör, personalvetare och kroppsterapeut. Jag försöker att hålla mig uppdaterad inom samtliga områden.

Men VEM är jag?

Många har beskrivit mig som "taggig" och det stämmer förvisso - jag är mycket reserverad och släpper inte lättvindigt in folk i mitt liv.

Som yngre var jag klassiskt "ung och lovande" - jag tror att de allra flesta räknade med en klockren karriär från min sida. Jag hade dragit på mig två rätt tunga chefsposter före 30 och beskrevs allmänt som anmärkningsvärt intelligent.

När jag självmant struntade i karriären fick jag stämpeln obstinat i brist på bättre och när jag flyttade ihop med min man blev jag krögarhustru för enkelhetens skull. Lite lokal kändis och festprisse så där. Nu handlar mycket om att jag är "en lattemamma i Vasastan" - den där sorten som förökar sig sent i livet och fokuserar för mycket på rollen.

Men vem jag är?

En trött 40-årig kvinna med stor ambivalens. Jag hatar präktighet och älskar civilkurage. Jag vill ha stora doser populärkultur och vin. Jag är en litteratursnobb och mellan varven ganska reaktionär. Att tänka kan vara det jag älskar allra mest och gärna när jag promenerar. Jag är jämtska med en enorm kärlek till Östersund, men vill aldrig någonsin lämna Stockholm.

Kanske måste jag kapitulera som "kaninöppen på lördagar".

Jag också.

För att hålla igång skrivandet en smula i min stress och misär hakar jag på samma utmaning som alla prestigebloggare. Men förvänta er inga mästerverk. Här är rubrikerna:

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Grannfrun

Jag har en grannfru. Eller jag har flera. Alla värda sitt eget inlägg. Sin egen film eller musikal. Men just denna har en gång begått det fatala misstaget att titulera sig "grannfrun" när hon ringde. Det har gjort mig nyfiken. Vi hänger lite ibland eftersom vi har ungar i samma ålder och jobbar med ungefär samma saker. Där upphör likheterna, men som uttråkad mor, fjättrad vid hemmet, får man inte vara petnoga. Låt oss säga så här: hennes vagn är dyrare än min, hennes mössa är elegantare än min, hennes våning är större än min och hennes barns namn för tankarna till Östermalms ädlare delar. Men, hey, det är alltid najs att ha en granne som kan berätta om de andra grannarna.

I dag tog jag mig för att googla henne. Och jävlar i min lilla låda vilken fullpott! Hon hade till och med trådar på flashback. Och sängvägen nämndes.

Tidilidam, tuddelidu, vad jag är på gott humör.

Vinkivink.

Snälla Egon tycker att jag, till skillnad från många, hanterar mammabloggandet. Det känns tryggt. Egon är nämligen smått fenomenal på bloggar. Hon skriver bra, har bra koll och kan alltid konsulteras i frågor om sociala medier.

Jag har själv lite svårt för mammabloggandet och har funderat lite på varför...

Grejen är nog att allt "fack-bloggande" liksom fylls av klichéer och jag har lite svårt för sånt. Föräldraklyschorna är lite hemskare än andra kan jag tycka.

Här kommer ett par prylar jag inte står ut med i barnsammanhang:

• Ordet "egentid" får mig att kräkas. Det är en avknoppning av det originalvidriga ordet "kvalitetstid" - när man får barn övergår kvalitetstiden till egentid. Det är då de passivt aggressiva kärringarna går och shoppar.
• Vinkade babyn: på nästan alla ultraljud ligger fostret så det ser ut som om det vinkar till föräldrarna. Detta återberättas gulligulligt efter varenda ultraljud som gjorts. På vårt ultraljud sa sköterskan: seeeeeeeer ni att han vinkar? Vinkivinki! (som om vi vore efterblivna). Jag ville skrika; men din apa, det gör ju för bövelen alla ungar!
• Sy, sticka, lagamat-gör det självjox. Det ska vara så. Man syr (skitfula) kläder själv till sitt barn för att visa hur pysslig man är. Och man lagar eeeeegen eeeekologisk barnmat. Så bara är det. "Det är ju så enkelt" - "man gör ju ändå inget speciellt på dagarna".
• Bo i hus. Cirka 172000 personer har frågat mig när vi ska flytta till hus. Utanför stan. Där barnet kan få "andas ren luft" och kunna springa i gräs. För så ska det vara.
• 1 promille av alla som föds har kapacitet utöver det vanliga har en forskare i utvecklingspsykologi berättat för mig. Ändå har 98 procent av alla föräldrar jag träffar fått ett barn som är "väldigt före".
• "Tvåan" - det förhatliga ordet som avser barn nummer två som förväntas födas inom ett 24-månadersspann för att få ut max av föräldrapengen. Och så förfasar vi oss över Kinas enbarnssystem!? Här har staten sett till att nästan varenda unge har ett syskon som är ca 1 år yngre. Number two kommer för evigt vara något helt annat i min värld.

Och så är det ett jävla tjafsande om att man ska "gå på magkänsla", "man känner sitt eget barn bäst" och "varje barn en individ". Detta till trots är det ett makalöst fördömande av andras sätt. Oftast mellan raderna.

Och notera att jag inte ens nämner benämningar som "prins", "prinsessa", "stjärna" och dylikt.

En skön mammablogg är popmorsa om ni vill ha lite alternativ.

Och Retrostuff - Design by Yttermyr säljer unika, asschyssta kläder för den som inte vill skicka ut sitt barn i hemtråcklat.

//Surmorsa - på väg till grannkärringen på en fika

Ett år med Nisse-Nim

I doppresent fick Nimrod Kristina Lugns dikt "Du ska få ett panoramafönster" av sina gudföräldrar. Där står bland annat följande:

Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla allt slags väderlek.Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer.

Det har kommit att bli symboliskt för hans första år. Han är ämnad att tåla allt slags väder. Han kom till världen efter 24 timmars kamp och slets till sist ut med sugklocka. Under den tiden visade han inte ett enda tecken på att må dåligt eller ge upp. Puls och syreupptag var perfekt. Ungen var lugn som en filbunke. Han möttes av den första snön och per omgående omslöts han av den kallaste snöigaste vintern på 42 år. Stockholm city var täckt i snö december till mars och minus 20 var inget ovanligt. Svininfluensa, RS-virus och vinterkräksjuka härjade. Mamma Nim var rädd och trött, men ungen käkade, växte och var frisk. Sen kom våren med riktigt takdropp och istappar från helvetet hotade från taken. Snömodden gjorde vägarna oframkomliga och Nimrods egoistiska mamma ägnade tid åt både jobb och akademisk uppsats, men Nimrod käkade, växte och klängde nöjt på barnvakterna. Sen tog sommaren vid. Den var den varmaste sedan åttiotalet med uppåt 37 grader i skuggan. Överallt grät förtvivlade och utmattade spädbarn och hettan bara fortsatte och fortsatte. Mamman hade livskris och ångest. Livet bedrevs inomhus i vita tunna tunikor och Nimrod drack stoiskt vatten och sov utan att klaga.

Därefter följde en ond grå valhöst och vi röstade in nazister i riksdagen. Pappan och mamman jobbar, startar stora projekt och har dåligt samvete. Nimrod är obrydd, älskar att vara ute och äter gärna blad och sand. Han har aldrig ont i magen och skrattar nästan jämt.

Han tål all slags värderlek och har god markkontakt. Och jag tackar Gud för den lilla filbunken som står ut med mig.

Retrospektiv

Den 2 november förra året gick jag på mammaledighet och nu tycker jag att det börjar bli dags att fokusera på annat än mor-barn-jox. Jag håller sakta på att återupprätta min ordinarie blogg. Eftersom jag inte vill att den ska kontamineras med varken sentimentalitet, illa skrivna texter eller allt för personprivata reflexioner så behåller jag nog den här bloggen som ventil för eventuella barnnoteringar, bittra och eller aggressiva inlägg. I alla fall ett tag till.

De flesta av er vet väl var ni hittar min "riktiga" blogg - under mitt riktiga namn.

Jag hittade, förresten, en anteckning gjord 30 oktober förra året. Då vankade jag omkring med ca 10 kg övervikt, kroppen värkte och jag kunde knappt gå eller andas.

"…det sägs att man glömmer bort graviditet och förlossning när det är över. Därför skriver jag ner följande:

I dag tog jag en promenad till Odenplan. Det tog ca 30 minuter att ta sig dit. Det känns som undertryck i hela kroppen, bäckenet håller på att explodera och det gör ont att andas. Jag gick in på Indiska och när jag skulle gå upp för trappan insåg jag att det var en fysisk omöjlighet. Jag kommer inte upp för trapphelvetet för att det gör för ont. Jag ställer mig i hissen och åker långsamt upp en våning. Det känns så jävla förnedrande att jag börjar gråta. Jag åker ner igen och vill fly ur affären innan någon ser att jag gråter, men jag tar mig fram med myrsteg. Folk som ser mig ser rädda ut. Det kan mycket väl vara en månad kvar och jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta att existera under de här omständigheterna! Snälla lilla Nisse-Nim kom nu!"

Det gjorde han ju faktiskt också, den lydiga ungen - 5 dagar senare var han på plats. Lite före utsatt datum.

Det lustiga är, inser jag nu, att jag har inte alls glömt hur plågsamt det var att vara gravid. Tyvärr inte heller hur ont det gjorde att föda barn. Undrar om folk ljuger eller om jag bara är konstig. Troligtvis det senare.

Tangentglid

Jag är morsa utan dagis. Jag jobbar. Jag sköter ett hem. Och jag sover inte på nätterna. Jag har totalt och utan att unna mig reflexion lagt ner all träning. Men nu har kroppen fräst ifrån. Jag har aldrig varit utan träning så här länge och i helgen proklamerade jag till alla som ville höra att om jag inte ska sluta som en lealös manet så måste jag ignorera dygnets kvantitativa tillkortakommande.

- Jag fixar sis, sa min rara lillabror, med kontakter överöverallt. Billigt gymkort coming up!

Inom kort var en kontakt upprättad med säljare på den stora gymkedjan. Vi mejlades, kontaktuppgifter skickades och vi stämde träff på hans kontor.

Vid framkomsten tittade han upp och såg, tyckte jag, opassande förvånad ut.

- Oj då, sa han, jag har helt missuppfattat märker jag.

Jo du, tänkte jag rutinerat tjurigt, min bror är svart och jag är vit, din trångsynta jävel. Men icke.

- Jag skull just mejla dig och be dig ta med din målsman.

- Eh?

- Nä, du skrev att du var född 96xxxx. Jag tyckte väl att du formulerade dig väl för att vara 14.

Jag kan fortfarande inte sluta skratta. Eftersom alla andra siffror var rätt så måste ju 96 varit … eeeh, typ freudianskt. I stil med "kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur". Det var liksom så fantastiskt drastiskt. Inte tal om att nagga några år, eller ens testa att dra av en tia och kolla om jag kan komma undan med det.

När jag gick ringade han in det låga beloppet och väste: kom ihåg att om någon frågar så är du studerande.

- Naturligtvis, svarade jag, 14-åringar jobbar sällan heltid.

Bea - blott 14

Scener ur ett moderskap

Jag talar sällan högt för mig själv. Aldrig faktiskt. Det verkar liksom lite skruvat, men nu är det gjort. I förrgår kom jag på mig själv med…

Det är ca ett och ett halvt år sedan jag sov en hel natt och de senaste månaderna har det eskalerat i och med att sonen är något slags separationsångestfas. I bland kliver jag upp en gång i timmen hela natten som längst en vecka i sträck. Det har visat sig att både jag och min man är så förbannat viktiga på våra jobb att just nu kan ingen av oss vara föräldraledig. Jag försöker jobba på kvällar och helger. Däremellan är livet ett evigt torkande, tvättande, bärande och kletigt evighetsarbete.

Dagen i fråga hade jag gått och lagt mig klockan tolv och sonen beslutade sig för att han ville kliva upp och leka klockan 02.30. I något jävla patetiskt föräldraforum har jag läst att barnet absolut inte får leka på nätterna eftersom det då kan få för sig att detta är normalt. Så jag bar tyst runt honom i mörkret för att han skulle somna om. Vilket han gjorde. Tre timmar senare. Sista kvarten hade jag kramp i vaderna och var så trött så jag mådde illa. Sen sov vi i två timmar och klev upp. Min man påpekade att jag såg trött ut och tyckte att vi kanske "måste börja planera bättre". Sen gick han till jobbet och jag tryckte i i protesterande unge frukost, torkade köket, fick honom att somna så jag kunde, slänga ner tvätten i tvättstugan, kolla mejseln, klä på mig och spackla mig för att bli lite lik en människa till ett kundmöte. Sen skulle barnet väckas och äta lunch under stress. Kök och barn torkades därefter med trasa. Medan jag försökte klä på den motvilliga ungen ytterkläder och tålamodsprövande tumvantar så att jag skulle kunna langa över honom på fadern en timme medan jag var på möte slog jag på TVn i hopp om distraktion. Barnet skrek och jag svettades samtidigt som jag märkte att jag hade snor på kavajen och då, mitt i mediebruset från TV4, hör jag en distinkt röst i reklamen säga:

- Vill du bli gravid?

Som i trans hör jag mig själv svara högt och tydligt:

- Hellre gräver jag tarmarna ur magen och gnuggar ansiktet med dem innan jag äter upp dem.

//Bea - nu outad space cake

Lite hjälp?

Jag håller på att leta reda på ett gäng representativa texter ur mitt skrivarverksamma liv. Jag har tänkt mig två stycken från bloggen. Kan ni minnas någon speciell ni gillade?

Tipsa mig.

[skön grej att be om att bli tipsad om sig själv]

Det naturliga tillståndet

Varje gång komplikationer i föräldraskapet tillstöter och jag googlar så dyker det upp en massa "helt naturligt", "lita till dina instinkter" och "så här ska det vara". Framför allt finns där en under- och ibland uttalad överton, om att KVINNAN är född till detta. Skapt för att reproducera sig och ha koll på avkomman.

Jag känner mig inte alls född till detta och tycker inte på något sätt att det är naturligt. Jag tycker mest att den här småbarnstiden är handikappande. Jag har svårt att fokusera och hela vardagen är en kamp där små skitdetaljer tar överhand. Jag vill också vara en sån där frodig ko som går runt och trivs med att prata om rutiner, mamma-lycka och små ulliga saker.

Jag och doktor Ekström vid Malmö Uni håller på med ett projekt på temat bryt normen. Det känns bråttom och skitviktigt, men jag hinner aldrig ta tag i det eftersom jag är dödstrött hela tiden och så fort jag får en stund över måste jag dra in stålar eller tvätta.

Jag vill sitta och analysera mitt nya liv tillsammans med mitt folk, men jag har fullt upp med att försöka få ungen att sova, ta napp, gilla välling.

Jag vill leverera lite roligare och mer välskrivna bloggar men istället funderar jag över barnskor.

Och jag tycker verkligen inte att det känns naturligt för mig att joxa med borttappade vantar och tandning.

Således:

- mitt problem tycks vara att jag helt enkelt anser mig för intelligent för att hålla på med spädbarn. Och ännu värre: jag verkar anse att majoriteten av världens befolkning faktiskt är precis så dumma som krävs för att vilja detta med spädbarn.

Jag blir inte klok på om jag är snobbig över alla gränser eller om jag helt enkelt är en man förklädd till kvinna.

Va i hel...?!

När jag jobbade som journalistiklärare startade jag, vis av första årets erfarenhet, varje ny klass med att gå igenom pekoral. Unga skrivlystna människor skapar gärna i lysten författarglädje patetiska litterära magplask och det kändes tryggast att uppenbara ordets innebörd direkt. Det underlättade undervisningen och, tror jag, kvävde en del pinsamheter i linda.

Varje år var det lite av ett projekt att hitta exempel i aktuella medier.

I år sörjer jag att jag inte undervisar när DN och Sara Trus i samarbete presenterar en surrealistisk mardröm om "vindsvåningar som livsstil". Jag trodde på fullt allvar ett tag att det var ironi och att DN hade någon form av projekt att "ruska om läsaren", men det verkar inte bättre än att det är på fullt allvar. Kolla här! Det är blod överallt! Hahahahaha!

Mario Vargas Llosa

Jag är mycket förtjust i Mario Vargas Llosa. Jag tror att det var min far - kulturmurveln - som introducerade honom. Den här artikeln skrev pappa för ett par år sen. Jag gillar den. Partisk? Yepp.

Mario Vargas Llosa badade aldrig i Grönviken
Nej, det blir nog ingen författare av mig. Åtminstone ingen som skriver betydelsedigra självbiografier.
För att åstadkomma det ska man ha haft ett intressant förflutet och odlat storpolitiska kontakter. Förälskat sig i dekadenta kvinnor, dunkat plutokrater i deras feta ryggar, supit med Duke Ellington eller i alla fall delat en läsk med Arne Domnerus.
Jag kan medge att sydamerikanske Mario Vargas Llosa är en överdådig författare men när man läser Den stycka flickans rackartyg inser man också hur handikappad man själv är.
Llosas författarjag håller till i 60-talets Paris, umgås med den sydamerikanska revolutionens ledande demagoger, jobbar för Unesco och underhåller en hopplös förälskelse från sin barndom. Ett cyniskt litet stycke som hoppar i säng med alla bankdirektörer och revolutionärer som kommer i hennes väg.
Hur kan man misslyckas med Vargas världsvana erfarenheter?
För att bevisa min tes gör jag ett försök i samma genre.
Här är alltså Den snälla lilla pojkens bedrövliga fiaskon, fritt efter Vargas Llosa.
----
Det var på Göranssons konditori i Fåker jag första gången träffade lilla Lola. Hon var en förtjusande liten bonddotter av okänt ursprung. Men byskvallret pekade ut henne som fallen från Per Kallsa-Märta i Tjuckflon.
Lola var redan då lagd åt det glupska och njutningslystna. Det kunde jag se på hennes brödfat. Ingen mandelkubb där inte, bara mums-mums och mazariner.
– En till, sa hon och strök mig över underarmen så håren reste sig.
Jag förstod redan då att hon var fördärvad och ämnad för större och mera liderliga uppgifter än att gifta sig med ramsågarns pojk.
----
När vi möttes nästa gång var jag biträde på Lages herrekipering i den närbelägna staden. Den dam som kom in i butiken i armkrok med stadens ledande gigolo, badhusmästare Klasson hade få likheter med den Lola jag förälskat mig i. Hon var liksom mera Lola, om läsaren förstår vad jag menar.
Hon log nedlåtande men ändå förföriskt och viskade:
– Vi ses på lagret..
Klasson var nämligen döv. Och dum. Men rik.
Butikschef Hermansson log konspiratoriskt och förevisade dubbelknäppta kavajer för dumme Klasson medan Lola och jag förlustade oss på lagret.
– Finns det då alls inget hopp för oss, sa jag stödd på armbågen intill den yppiga Lola.
– Du är så barnslig. Och så har du inga pengar, sa Lola med flinthård blick på den tomma moneybox jag tappat i sänghalmen.
Nästa dag hade hon tömt Klassons konto på Sundsvalls-banken och rymt med ungkommunisten Elvis Engels, De tog tåget till Göteborg för att råna Svenska amerikalinjen men misstog sig på båt och gjorde skepparn på bogserbåten Redig riktigt förbannad eftersom de försvann med 67:50 ur kaffekassan.
----
Tiden gick och nästan gång jag stötte på vackra Lola var på restaurang Ritz i Stockholm där jag jobbade i diskplocken. Hon kom in för att klaga över ett tumavtryck på grogglaset. Hennes älskare, den försupne direktören för Bebop & Lola, ville ha en trekant för kvällen eftersom han själv var så orkeslös. Jag lät mig övertalas och följde paret hem.
Direktören somnade innanför dörren till sin djurgårdsvilla och åter fann jag mig stödd på armbågen medan jag viskade till Lola:
– Finns det då inget hopp för oss?
– Dumma pojke. Du har inga pengar, sa hon med en kallhamrad blick på min plånbok där kreditkorten var klippta och checkerna övertrasserade.
Veckan därpå satte hon eld på villan och direktören, inkasserade försäkringen och startade skivbolaget Brand New tillsammans med fem unga, panka punkare.
----
Jag vet inte hur jag ska sluta den här sorgliga kärlekssagan. Men jag tror jag låter Lola råka ut för ett elakartat fall av lungsot (litterärt lån från Dumas). Hon överges av sina punkare och återfinns till slut hos mig som är överläkare på svindyra privatkliniken Clean cut.
Hur jag lyckats med den bedriften är mera svårförklarligt. Förmodligen har jag läst kirurgi på distans och köpt en doktorshatt från någon tysk postorderfirma.
Hur som helst – Lola dör i mina armar eftersom hon inte har råd med behandlingen.
– Finns det något hopp för oss, är det sista hon viskar – stödd på armbågen.
– Dumma flicka, svarar jag. Du har ju inga pengar.
----
Ja ni hör ju själva hur futtigt det låter. Vargas Llosa har Peru där jag har Jämtland, Paris och London där jag har Fåker och Kilafors, Tupamaros och MIR där jag har JRA och Hemvärnet. Unesco där jag har Komvux.
Hur skulle världslitteraturen sett ut om Vargas Llosa sett dagens ljus i Fåker?

- Torgny Jonsson, Östersundsposten

Vi och dom

Den här sommaren umgicks jag med makens familj en vecka. Jag var slut som artist vid hemkomsten. Det är påfrestande nog med själva mannen så att säga. Politiskt står vi på varsin barrikad. Socialt är vi som två enheter på umgängets hav. Och vi befinner oss på varsin sida av kreativiteten. När jag träffar hans familj av professionellt sociala, sporttokiga entreprenörer förstärks min sida av bohemisk akademiker med nattsvart djup.
Opposites attracts, säger vi om detta.

En väninna till mig, uppväxt i finkvarter, föräldrar med dr i titeln och med en medfödd känsla för "Noblesse oblige" har trasslat in sig i en riktig patrask-släkt av giriga, okänsliga, alkoholiserade uppkomlingar och varje gång vi ses och pratar om hans vilsenhet och skitsläkt så blir det en långtgående analys av barndomar och påverkan.

Jag har en annan vän med ett relationsproblem - hon lever ihop med en afrikan. Hemma hos dem är det joxigt för att hon är högre utbildad än honom vilket gör att han känner sig underlägsen och utnyttjar sin relativa genusöverlägsenhet för att skapa balans.
Det kallar vi kulturkrock.

Notera att jag inte benämnde männen i de två första exemplen med nationalitet. Det är också den enda faktiska skillnaden.

Är ni kulturkrockade i er relation?

Metoder

Jag har testat lite olika metoder för att få ungen att sova lite mer. Ni anar inte vilken uppsjö av metoder och tolvstegsprogram som existerar där ute.
Skrikmetoden har jag hoppat över, men annars har jag varit på det mesta; tassmetoden, sova-utan-gråt-metoden, vatten-metoden och så vidare.

Sistlidna helg har en helt ny modell utkristalliserats: mammor som blundar lite medan de går får i sig lite sömn.

Sverigedemokraterna

Hela dagen har jag hört saker som förvånar mig:

• Man måste respektera folks åsikter. [Men nej, jag tycker inte det.]
• Det blir förstås så här eftersom de etablerade partierna inte törs ta upp problemet med invandrare som något slags "elefanten i rummet". [Jag är helt emot förbud, men ordet invandrare borde förbjudas emedan det betyder noll och nada. Värdeladdat och godtyckligt.]
• Det kommer som en chock. [Nä, jag tycker det var synnerligen väntat]

Jag känner spontant genuint förakt mot det obildade patrasket som röstar brunt. Och måste därmed hejda mig. Det är ju precis den typen av avsky som försatt oss i situationen från början. Jag försöker därför göra som jag gör i mitt jobb - definiera målgruppen. Jag föreställer mig en person ur min barndoms minnesbank - Snorjonas.

Snorjonas och jag var klasskamrater på mellanstadiet. Hans föräldrar var alkoholister. Jonas var liten, klen och hade vita ögonbryn. Han stammade alltid när han pratade. Hans hobby var att springa ärenden åt äldre kriminella, köra moppe och krossa rutor. Han ville alltid vara alla till lags och pendlade mellan att vara strykrädd och aggressiv. Vi andra visste, ordlöst, redan som tioåringar att det skulle gå dåligt för Snoris. Jag vet att han senare i livet hade lätta missbruksproblem och agerade i kriminalitetens ytterkant. När han på äldre dar fick lite ordning på livet flyttade han norröver, fick överviktiga barn som hette något i stil med LIam och Kevin. Han jobbar som personlig assistent, är underbetald och "tycker att det är tråkigt för honom att stockholmarna som är moderater och överklass inte förstår". Jag vet ju inte om Snorjonas röstar på SD, men rent statistiskt är han representativ så jag föreställer mig honom som en supporter. Jag minns också att han på Curts historia-lektioner i årskurs 4 var lika förtvivlad och upprörd som oss andra över förintelsen och andra världskriget. Därför kan jag inte förstå var Jonas-figuren i båset baserar sitt val på laget som vill åtgärda alla problem genom utrensning. Av någon anledning förstår han inte. Han har inte tagit till sig debatten. Har ingen möjlighet till konsekvensanalys. Därför väljer jag från och med nu att alltid kalla SD för sitt rätta namn - nazisterna.

Kanske kan jag nå Jonas på det viset.

Vad gör du?

Milf

Jag, ungen och ungens far startade fredagskvällen hos den lokala dvd-uthyraren. Någonstans i gränslandet godis, glass och entré uppenbarade sig en rosaklädd fyraåring med pikant uppnäsa, korrekt Maclaren-vagn och liten pussmun. Med sig hade hon sin morsa som bara kan beskrivas som gubbsjuk dröm. Lite Barbie goes rocknroll. Långa lockar, dockansikte, attityd, svarta skinnbrallor, hållning, pondus och fylliga läppar. Jag dog. Jag glodde på hennes tajta lilla rumpa och min hjärna låste sig på "bend over, bitch!".

Nu vet jag hur det är att vara heterosexuell man. Coolt.

Lite val

Äh, va fan. Jag måste ju säga något om valet.
Jag får ofta frågan var jag står politiskt. Jag är, tyvärr, lite osäker men jag vet att jag inte hamnar i den breda fållan - det vill säga moderat eller sosse. Och jag är paniskt rädd för KD. För att inte tala om folkpartiet - förbjud, släng ut, stäng av-partiet.
Mitt hjärta ligger åt vänster, men inte hos Ohly. Och absolut inte hos ett parti som är diffusare än svag ärtsoppa.
Och jag...ja, ni ser ju. Om vi ser till något så omodernt som ideologier så hamnar jag i mitten - men inte enligt det traditionella tänkandet. Jag ska låta det vara osagt vilka samhällsanalytiker det var som såg politiken som en cirkel där den extrema högern och vänstern möts på mitten (de franska?), men om jag ser det så blir det enklare. Jag hamnar någonstans mellan kommunism och fascism. Jo, faktiskt. Det ger väl ingen smickrande bild av min människosyn, men så är det. Född snobb.

För övrig tillhör jag de ytterst få i Sverige som inte hetsar upp mig över varken SD eller Mona Sahlin. SD kommer bergis in i riksdan och får sitta där och lalla i fyra år tills alla ser att de knappt var värda att nämna - sen är det över (se "ny demokrati"). Vad beträffar Mona Sahlin varken hatar eller älskar jag henne, men Jonas Gardell skriver intressant om henne här. Oavsett vad man tycker bör man nog ha lite koll på den speciella logik som omfamnar den kvinnan - i rent allmänbildande syfte. Rätt som det är händer det dig. Din syrra eller din morsa.

Alltnog, som den gamla stöt jag är går jag och röstar progressivt. På själva valdagen. Hur omodern är jag!?

Hur gör du?

Elfte september

- Det är som när man fick veta att Palme blev skjuten - alla minns vad man gjorde när man fick reda på det, sa jag högtidligt igår och syftade till 11/9.
Själv satt jag på bussen på väg hem. Bodde i hus på landet då. Anna-Maria ringde och refererade radiosändningen.
- Ingen jävla aning, proklamerade min man och punkterade min idé.

En väninna gifte sig den 11 september 2007 och menade att det var schysst att göra något positivt av dagen.

Jag spenderade med brunch med min gravida "lillasyster" - om man kan gradera grossess så är hon "mycket gravid" och det kan bli tal om "gravidast". Det var strålande att träffa henne och brunchen på Mornington var riktigt bra. Och jag fick ett glas vin.
Sen vankades kräftskiva med hummer och havskräftor med goda vänner. Och jag fick ett glas vin. Jag är också böjd att tycka att man bör göra något bra av dagen.

Min son använde 11/9 till att börja krypa. Krypet kryper. 4 steg. Eller knän.
En dag att minnas.

Definitionsfråga...

Maud Olofsson klargör att hon aldrig på tiden skulle sätta sig i en regering med en kommunist. Däremot verkar hon inte ha några problem med Kristdemokrater.
I´m intrigued.

Förresten...

...ska jag snart skaffa mig en riktig blogg under eget namn och sluta grotta i barn, hem och familjeliv.
Jag är nämligen helt ointresserad av andras felknullade ungar och räknar med att andra skiter i min, för att citera Magnus Betnér lite fritt.

//Snart på banan igen

Skaffa barn - en sammanfattning

- Vi börjar närma oss tretti nu, så det är ju helt naturligt att alla skaffar barn, menade en ung väninna till mig i somras och refererade till min förvåning över den strida ström åttitalister som skaffar barn.
Och det har hon ju alldeles rätt i, förstås.
Rasande Rose tar nyanserat upp dilemmat "skaffa-barn-eller-inte". Eller; dilemma och dilemma. För de allra flesta är det ju inget dilemma. Man "skaffar", eller så kan man inte. Få människor väljer bort barn frivilligt. Men de som gör det tvingas ofta försvara och motivera. Inte minst inför sig själv.
Jag har både valt och valt bort barn, så jag vågar påstå att jag vet vad jag pratar om.
När jag började närma mig trettio kände jag inte av den berömda "klockan" alls och började laborera med tanken att man faktiskt inte måste ha barn. Vid 38 gjorde jag abort och där och då kan man ju lugnt påstå att jag fattade beslutet att inte skaffa barn. Skälen till detta är så som följer:

• jag är sjukligt intresserad av mig själv och gillar att vara fri att resa i tid och rum
• jag tycker att tanken på att binda upp mig till någon är fruktansvärd - ett barns far (eller mor) är med en hela livet och man kan aldrig bli kvitt honom (eller henne)
• jag tycker inte att världen är en fantastisk plats
• jag tycker inte att mina gener är helt fantastiska
• jag har dåligt tålamod
• jag har en snobbig inställning till livet och inga klassiskt "sunda värderingar" att överföra till ett barn

Jag kan rabbla detta som ett rinnande vatten eftersom jag tusen och tusen gånger fått frågan: VARFÖR skaffar du inte barn. Ganska konkreta och rimliga skäl tycker jag, ändå har i stort sett alla ifrågasatt dem.
Vid 40 bestämde jag mig för att försöka få barn. Och vet ni: inte en enda gång har någon frågat mig VARFÖR jag plötsligt ändrade mig trots att den frågan är så oerhört mycket mer relevant. Och svaret är allt annat än konkret: jag var rädd att ångra mig sen. Ett rätt patetiskt skäl tycker jag själv, men jag anar att ingen skulle ifrågasätta detta på samma sätt som mina skäl till att inte skaffa barn.

Allt nog, jag har alltså bestämt mig både för att ha barn och att inte ha barn. Båda besluten har varit fruktansvärt stora för mig. Jag är glad och lycklig över att jag aldrig haft någon "tickande klocka" eftersom den verkar få kvinnor att fatta mycket dåliga beslut. Men å andra sidan verkar det bekvämt att vara så basal och liksom djurisk. I dag med ett barn i famnen kan jag enkelt konstatera att det är det e n k l a s t e beslutet. Att välja bort barn kräver en stor människa. Den som väljer bort barn (och för all del även de som ofrivilligt väljer bort barn) måste varje dag i resten av sina liv fundera över och motivera sin existens och sina beslut. Undra över hur de ska skapa mening och vad meningen är - leta högre syften så att säga.
Att skaffa barn är ju att avsäga sig all valfrihet: ens livs uppgift blir att ta hand om barnet - man behöver aldrig mer tänka.
Ens om man fick tid och mer än tre timmars sömn.

I graven ska det ske

- Vill du äta på Kungsholmen, frågar min man.
- Mmmm. Säger jag.
- Ska vi titta på tredje säsongen av True blood, frågar min man.
- Mmmmm.
Jag svarar mmm på det mesta numera. Jag orkar inte hitta på något annat svar för det enda som rör sig i min hjärna är cravings efter sömn. Mitt blytunga huvud sysselsätter sig med tankar på djup sömn under dygnets alla timmar. Jag tror att det är så här att vara knarkare - en enda tanke som mal utan någon möjlighet till distraktion.

Under barnets första tre månader var sömnen inget som helst problem, då är man tydligen utrustad med något slags hormon som gör att man sover skitbra då man sover - även om det rör sig om 30 minuter. Följande tre månader klarade jag mig helt enkelt eftersom jag aldrig behövt speciellt mycket sömn. Inne på tredje kvartalet vet jag inte längre vad jag heter. Folk frågar om jag har hört, sett, vet... Svaret är nej. Jag har inte läst eller sett. Jag skiter precis i allt liv som pågår. Jag vill bara sova. Sist jag sov längre sammanhängande än fyra timmar var i juli förra året. Nu blir det allt oftare en timme åt gången och varje morgon jag vaknar försöker jag minnas om jag var stupfull kvällen innan. Det var jag inte.
Jag lever i en kronisk bakfylla utan tillstymmelse till delikata drinkar som ursprung. Lätt illamående, yrsel, synrubbningar och svårigheter att hålla tråden.

För ett par månader sen tänkte jag hela tiden att första bästa tillfälle då sonen klarar sig utan mig en natt ska jag minsann upp på en bardisk någonstans och återta min partytiara. Nu tänker jag bara på att låna någons lägenhet, låsa in mig i tystnad och sooooooooova. Det sägs att sådant brukar kunna ske när barnet närmar sig två. Om ett drygt år alltså (notera ordföljden). Härligt.

Samhällsansvar

Sverigedemokraterna verkar bli fler, men inte så många så att vi inte kan göra en insats. Jag tänkte så här:
Vi kan väl alla försöka få adoptera en sverigedemokrat, älska dem, trösta dem, överösa dem med kärlek, ha dem i knät och vyssja dem. Berätta att det inte är så farligt.

Vad sägs?

Livets efterrätt

Jag och min bästis har aldrig riktig fattat den mer lagoma läggningen utan rör oss i det breda registret. Detta har resulterat i att hon blir farmor året efter att jag blir mamma. Det vill säga: jag blir mamma vid 40 och hon farmor vid 42.
Sistlidna helg åkte jag hem till hennes son med en packe babygrejer, lite böcker och goda råd. Han var rätt oimponerad av våra gamla überexklusiva åkpåsar och fina bomullskvaliteter från USA. Gladare var han över dödskallemärkta napphållare och rocknroll-tishor för en tjuga.
Han lufsade runt i sitt första hem och imponerade i vuxenrollen. Klappade fickvännen på magen och fixade fika. Med munnen full av Ballerina kladdkaka pekade han på Nimrod och sa:
- Känns det som livets efterrätt?

Sen åkte vi hem.

I dare you, snålrövar!

På ett personligt plan:
- När jag tänker på att inte kunna ge mitt barn rent vatten går jag sönder.

På ett globalt plan:
- Katastrofen i Pakistan drar klockan tillbaka cirka ett decennium. Det är uselt för oss och världen. Vi lever inte oberoende av varandra längre. Det kallas
g l o b a l i s e r i n g. Om ni har råd att semestra i Asien har ni också råd att avvara en femtiolapp eller två. Hoppa över glassen den här veckan.

Röda korset har startat en akut insamling:
Sms:a AKUT till 72 900 för att skänka 50 kr
Sms:a AKUT 100 till 72 900 för att skänka 100 kr
Sms:a AKUT 200 till 72 900 för att skänka 200 kr
Plusgiro: 900 800-4, Bankgiro: 900-8004 - Märk gåvan ”katastrofhjälpen”.

Du kan också på in på Röda Korsets hemsida, www.redcross.se, och skänka pengar. Klicka på online-knappen och märk gåvan med ”katastrofhjälpen”.

//Skitarg

Mumin

Jag tycker att alla borde läsa Muminböckerna. Inte bara för att de är skrivna på ett magiskt vackert språk, att de är spännande och fyllda av finurlig elakhet utan även för att jag tycker att världen och människorna blir enklare att förstå. Tove Jansson har liksom lyckats plocka ner det komplexa till essensen av liv och det är lätt att hitta sitt eget troll.
Min guddotter är en Mymla. Jag tror att min son nog är en Too-ticki - efter sin far. Jag har nästan i hela mitt liv haft en liten My vid min sida. Jag har svårt att inte oavkortat tänka på sena nattfestare som Hattifnattar och alla vet hur det känns när en Stinky slutit upp vid ens sida. Jag kan överhuvud taget inte låta bli att dela upp alla jag känner i Muminfigurer.
Snart är det höst och då brukar jag alltid försöka läsa "Sent i november". Mer melankoliskt än så blir det inte.

Själv är jag, förresten, en Snusmumrik.

Vem är du?

"Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig. den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker iväg när det blir tråkigt, man har vad som helst att välja på... hela världskartan!!! --
-- Men så plötsligt, är de inte intresserade längre.
De vill ha det varmt.
De är rädda för regn.
De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning.
De pratar bara om små saker.
De tycker inte om att besluta sig plötsligt... och göra tvärtom.
Förr satte de segel, och nu snickrar de små hyllor för porslin.
O, vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!"
- Snusmumriken

Alla ni som mår dåligt - gör inte det!

Spana in sköna Montan istället!



"Det här är jag... ...och det här är du".

Rain

I hela mitt liv har jag älskat sommarregn. De plockar fram all min kreativitet och maximerar per automatik myset. Till och mer effektivt än jag kan minnas att en cig gjorde på den tiden. I dag lyssnar jag på regnet, luktar på våt asfalt, dricker ett glas suveränt rödvin, läser ikapp lite bloggar och sparade artiklar. Jag låter Madonna illustrera mina känslor i en av hennes allra bästa låtar och den snyggaste videon.

Status quo

Det snackas till och med lite mer än vanligt om sociala medier just nu. Sommaren genererar väl både tid att producera innehåll och utrymme för analys. Sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. Egon meddelar att hon skulle kunna prata statusuppdateringar i timmar och tar upp ett nära nog klassiskt fenomen - den "hemliga" statusuppdateringen. Anna "hoppas". Tobias "sörjer". Ja ni vet, de där uppdateringarna som vädjar till nyfikenhet samtidigt som de tar avstånd från följdfrågor. Helt motsägelsefullt. Anders Mildner noterar hur Facebook spränger jantelagen och tar upp hur det plötsligt blev ok att skryta. Det är precis där och då sociala medier upphör att vara sociala.
Jag tycker naturligtvis att folk ska få skriva vad de vill på Facebook, men visst, precis som alla andra retar jag mig på vissa företeelser. Om jag skulle sammanfatta det så är det nog när social media blir antisocial som jag blir tjurig. Om jag träffade en bekant och fick svaret "hoppas och tror" utan någon förklaring på hur han mådde skulle jag nog undvika personen i fortsättningen. Jag skulle också förhålla mig skeptisk till om han fyllde på med "jag har druckit fem glas champagne och ätit sjurätters på F12 i dag igen". Om någon rent professionellt frågar mig om hur de ska hantera social media är det korta svaret, just: var social.

Under helt asocialt beteende hamnar även vårens stora trend att "våga vägra prata barn". I rädsla för att bli "en sån där som bara snackar ungar" så har folk börjat hemlighålla sina graviditeter för att plötsligt en dag släppa "Mats och Anna är stolta föräldrar till Isac". Dessförinnan inte ett ord. Därefter inte ett ord. Som att "de var väl inget speciellt". Vilket får påföljden att det verkar som att folk tycker att det är viktigare att veta vad de har ätit än att de väntar barn. Typ. Sex av mina "vänner" har huxflux fått en unge i en bisats de senaste månaderna.
På den andra planhalvan har en stor del av bekantskapskretsen med fasa beskrivit en kvinna som Facebookade hela sin förlossning. Det ÄR asocialt.

Vad retar ni er på?

En man och hans hund

Jag trotsade bristfällig röst och tvivelaktig hälsa för att prida med min son. Någonting sa mig att han skulle gilla det och det gjorde han. Han sov sig igenom halva tåget och när han yrvaken bevakade spektaklet i sin fars famn infann sig ett brett leende. När lastbilarna med många färger och hög musik drog förbi blev han exalterad på babyvis. Han flåsade och sprattlade med armar och ben. Helt till sig. Till syvende og sisdt tror jag att han k ä n d e stämningen. Man får vara bra jävla principfast hårdnackad för att inte må bra när man kollar pridetåget.

Bakom mig på min rätt bra plats på Strandvägen stod en flåshurtig göteborgska som bra nära förstörde hela min upplevelse. Hon refererade allt som hände och avslöjade sig som rent intellektuellt dum. Jag skulle kunna använda hela det här inlägget till att berätta om allt korkat hon sa, men istället tänker jag redogöra för essensen av min upplevelse av pridetåget. Det som är viktigt.

När "Stolta föräldrar till homosexuella" drar förbi börjar jag alltid gråta. Helt enkelt eftersom jag har så många homosexuella vänner vars föräldrar inte varit stolta. Och som punktnedslag av symbolvärde för mig personligen nämner jag

• Gudrun Schyman - vacker, rosa, envis och lojal. Jag vill krama henne.
• Sabina, Anna och Arild - en fin-fin-fin regnbågsfamilj som betyder så mycket för mig på många plan
• Shilan - som alltid engagerar sig och ger mig hopp om att det faktiskt finns unga som vill något större
• Min graviditetsläkare som fick mig att orka det jag inte egentligen orkade
• Sist men inte minst Kim Milrell och hans hund. Vi har aldrig träffats men jag gillar honom så kolossalformat mycket. Även när jag inte håller med om vad han säger. Det är oftast bara förärat irlare.
  

Rätt ofta tycker folk att jag är nonchalant och likgiltig inför deras vardagsdraman. Lite kall och taggig. Jag brukar ömsom svara, ömsom tänka att majoriteten av mina vänner slåss mot typ cancer, sin rätt att ligga med vem de vill, för att slippa terroriseras av polis och myndigheter eller helt enkelt bara för att kunna betala hyran. Ett faktum som innebär att jag inte helhjärtat orkar bry mig om deras kamp för att hitta rätt nyans på tapet till soffan.

Göteborgskan närmast mig menade sig gång på gång vara djup-djupt imponerad av att transorna o r k a d e gå så långt i höga klackar. Jag försökte hosta på henne.

När orden tar slut...

Jag har varit sjuk. För första gången sen februari 2008. Då var det min guddotter som smittade mig. Denna gång sonen.
Det är inte alls lika mysigt att vara förkyld som jag minns. Sängläge med bok. Barnet har inte tagit någon hänsyn till mitt nedbrutna tillstånd. Han ska leka, äta, bajsa, bäras...

Förkylningen har nu lämnat mig med en tappad röst som avskedskyss. Det är bedrägligt tyst här hemma. Och till min stora fasa gillar jag det själv. Jag trodde att jag älskade min röst, men jag är inte längre så säker.

I kväll vankas det kräftskiva för två hemma hos oss. Jag ammar och äter alvedon så jag får ingen sprit. Nykter och stum ska jag studera min man över ett par kräftor.
Förresten äter jag inte kräftor heller, när jag tänker efter.
F a t t a vad krångligt mitt liv är.

Lite tv, lite böcker.

Jag har tittat lite på tv. Det är stort. Gamla sköna Bevvan visas på 4an och det är kanske det bästa som finns. Bevvan är bara Bevvan när Brenda är med och allra, allra bäst är det när hon och Kelly fightas om Dylan. Just nu visas de dramatiska sommaravsnitten då Dylan och Kelly inleder en romans medan Brenda är i Frankrike. En underbar tid i Beverly Hills-eran. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag, med nostalgi, minns när jag såg serien på fullt allvar i min ungdom. Sen tänker jag efter och konstaterar att jag i slutet av BH måste närmat mig 30. Det säger allt om min mognadsgrad. Men den observante läsaren vet att jag är sen i snart nog allt.

Jag läser också lite. Påbörjade Ruizs "Ängelns lek" och hade "Vindens skugga" i så ofärskt minne att jag inte gjorde den naturliga jämförelsen utan kände bara - faaaan, va bra! Tyvärr ligger den kvarglömd i Halmstad. Jag håller mig själv lite på halster och läser Sara Kadefors "Borta bäst" och väntar med spänning på om jag ska köpa ett nytt ex av "Ängelns lek". Jag har så jävla svårt att fatta enkla beslut numera.
Kadefors briljerar som vanligt. Vilken jävla känsla för nyanser.
Beverly Hills raka motsats. Typ.
Om man skulle få för sig att jämföra.

Yoga för hundar

Av lite olika skäl är jag nedlusad av kolorerad månads- och veckopress av alla de slag. Inredning, populärkultur, hälsa...
Det är det värsta jag vet. Tjatigt, tjatigt, tjatig. Efter ett år börjar det om. Och om och om igen. Tema: badrum. Tema: allergier. Tema: blått. Tema: läkande örter.
Det deprimerande är att jag skrivit för den här typen av tidningar och det finns egentligen bara en sak som är jobbigare än upprepningarna - det är när vinklingarna blir allt för kreativa; "örternas roll i koncentrationsläger" eller "badrum och husdjur". Typ.
De flesta står dock över detta och hoppas på att sälj styr upp nya, lyckligt ovetande, läsare. Då kan man låta samma gamla rep gå runt, runt. Själv är jag inne på mitt första halvår barntidningar. Det blir ingen fortsättning.

Mållgan, Mimmi å Macke

Jag ska få dricka lite vin med Mimmi och Macke. Jag ser direkt att det liknar låssasvänner. Kanske har jag bara inbillat mig dem. Kanske får jag dricka upp deras vin?

I morgon vankas det semester, men jag vet inte riktigt vad det innebär. Tycker att de dagar jag jobbar numera är mer semester än när jag är hemma. Hursom är jag lite ovillig att lämna staden - Stockholm är bara så jävla magiskt i värme och sommar.
För er som får vara kvar vill jag rekommendera Kungsholmens Orangerie - maten har jag hört lite siåså om, men drycken och omgivningen är det inget fel på.

Jag hoppas att det blir ett par veckor av vaktavlösning så kanske inläggen på den här skitbloggen ökar i kvalitet.

Snopp

Från den sekund jag bestämde mig för att skaffa barn visste jag att jag ville ha en pojke. Jag övervägde faktiskt aldrig att han skulle vara något annat än en han. Det är jag och grabben helt enkelt. Från första början. Skälen till detta är rätt många och för dessa tänker jag inte redogöra här, men nu har jag precis fått ytterligare ett att addera till listan.
Han har funnit sin snopp. I naket tillstånd söker sig pek- och långfinger raka vägen ner mellan benen utan att passera gå. Med dessa två fingrar han sig ogenerat på snoppen med ett förbryllat uttryck i ansiktet.
- Ungen har hittat pitten, informerar jag förtjust till alla jag träffar. Ibland med ett klämkäckt: "början på en livslång kärlek". Alla faller in i "ja, det är otroligt att den lyckas sitta kvar" eller "ja, den är kul". Typ så.
Låt oss leka med tanken att pojken var en flicka!
- Ungen har hittat sin...eeeeh...
Ja, redan där har vi ett problem. Jag tycker ju förvisso att fitta är ett förnämligt ord för det kvinnliga könsorganet, men om man lärde en flicka att säga det så skulle hon troligtvis bli socialt spetälsk. Alice kan ju inte springa runt på gården och prata om sin fitta, de andra föräldrarna skulle ju troligtvis anmäla mig till det sociala. Istället skulle jag tvingas använda något förklenande och löjligt i stil med snippa, mus eller kussimurra. Eller kliniskt vagiiiina. Troligtvis aningen ansträngt uttalat.
Och när jag väl sagt att ungen hittat sin vagina skulle bara pinsam tystnad uppstå. Jag har aldrig hört någon förtjust meddela att "Elin har hittat sin fitta" och därefter fått svaret "ja, den kommer hon ha mycket kul med", "ja, Vilda pillar på sin hela tiden".
Jag känner att det här är något som man borde ta tag i, men jag överlåter den striden till flickmammor och nöjer mig med att grabben har hittat sin snopp och jag tycker att det är ganska roande.

Husarrest

Jag fryser. Googla frysa och du hittar en bild på min sura nuna. Jag föddes en svinkall decembernatt i slutet av 60-talet och min mor oroade sig bums vilket hon hade fog för. Sedan dess har jag nämligen frusit och frusit. Jag har frusit mig genom solsemestrar, älskog och träning. Det finns ingen rimlig orsak. Jag röker inte, jag har hög metabolism, god cirkulation och tränar oftast regelbundet. Kylan lamslår mig och ställer till problem. Jag blir passiv, trög och musklerna är rädda. Hjärnan går på halvfart. Jag sover i flanellpyamas året runt och den sistlidna vintern sov jag i fleecekläder och dubbla täcken. En föredetting till mig fick ett vansinnesutbrott när jag sov med strumpor på under en vistelse på Maldiverna.
Som en naturlig följd av mitt frusna tillstånd älskar jag värme. Älskar. Jag tillhör inte solfantomerna som lägger mig på en klippa och sover - det är jag för rastlös för - men jag älskar-älskar värme. När värmen slår på vaknar min inre katt. Jag trivs, spinner och blir smeksam. Jag shoppar i storstäder i 40° värme, slänger mig i politisk dispyt, flirtar och trivs.

När jag var gravid förra sommaren sa alla att "nu du ska du få se hur jävla jobbigt det är". Icke. När det var varmt mådde jag prima, men deppade över att det är big no-no att vistas i sol som gravid. Och allra oftast frös jag som vanligt.

Denna vinter har jag huttrat som en sinnessjuk och hoppatshoppatshoppats på sommaren. Nu är den här och jag får inte vistas i den. Barn under ett år ska helst hållas inomhus mellan 12 och 16 har jag fått lära mig. När de är ute får de inte utsättas för sol och solskyddsfaktor är inte att tänka på för barn under ett år. I denna enastående värme kan till och med min frusna själ vistas i skugga och jag hyste visst hopp om att ungen kunde vara med. Icke.
Han blir uttröttad, törstig, vägrar äta och gör sitt yttermera mest för att driva mig till vansinne redan efter 30 minuter utomhus.
Så nu är vi inomhus. Han sover. Jag tjurar.
Om två veckor har jag semester och jag hoppas på moln och temperaturer på max 20°. Förlåt.





















Iförd snajdig, men överflödig, surfarstass på Kungsholmens Orangerie.

Avis men inte missunsam och rätt nöjd

Jag träffade en ung väninna, på väg mot tretti, härrom kvällen. Hon är av den sökande sorten, vacker, vibrerande och fylld av engagemang. En kvinna med något så udda som en agenda och ett politiskt engagemang. Hon är tillsammans med en snygg, begåvad skribent och tillsammans utgör de ett sånt där par som man - jag - blir lite impad av.
Nu har de sålt allt och beger sig ut på resande fot nu. Inte det där jävla tramsresandet som innebär gräsrökande långsemester eller surfa - de ska ut och jobba på lite mindre glamourösa platser. Dokumentärfilma, upptäcka världen och varandra.
- Jag klarar inte av folk som pratar om platt-tv och räntor, förkunnade hon. Jag måste få perspektiv både på dem och på de allvarligt politiska. Jag måste få uppleva saker på plats. Och sen kanske jag är redo att bilda familj.

Jag känner mig så jävla avundsjuk. Föralldel inte missunnsam, men avgjort avis. Trots att jag haft många år av sökande, finnande, frihet och wreckless beteende, så är jag inte helt tillfredsställd. Kanske är det smartare att traditionellt slå sig till ro tidigt i livet eftersom det sökande, fria verkar ge en livslång mersmak. Men precis som jag tänkte att jag vill ha mer av allt, vind i håret, Kylie i lurarna och på väg, kom jag på att det är i sig ett äventyr med barn. Och för mig är det definitivt en utmaning att försöka hålla mig på en plats och syssla med små-små vardagsbestyr. Kanske tar jag jobb på ett dagis - där har man nämligen chansen att manipulera nästkommande generationer att inte lägga för stor vikt vid räntor och platt-tv-apparater.
Det är dags att låta de yngre ta tag i den stora världen.
Hugg in, my little droogies!

Ljuvt, ledsamt, läsvärt

Cecilia Michanek är min favoritskribent i alla kategorier. Numera skriver hon alldeles för sällan, men i dag gör hon oss den på sin kraftigt eftersatta blogg.
Vackert, ledsamt och trivsamt osentimentalt om ett långt kattliv. Och liv med katt.
Jag rekommenderar.

En otäck tanke

"Jag hade vinterkräksjuka och var smällkåt".
Sug på den!
Det finns bara ingen rimlig fortsättning på den meningen. Om jag skriver en roman vill jag att den ska börja så. Jag är galet nyfiken på vad som komma skall!

Sommar

Jag tror inte att jag känner någon som inte har sitt sommarpratarprogram rätt klart för sig. Spelar ingen roll om man pratar med en försäljare i försäkringsbranschen eller en journalist - de vet. Det här ska jag berätta när jag sommarpratar. Och så ska jag spela de här låtarna.
Rätt många fester, fikningar och promenader i mitt liv har ägnats åt hypotetiska sommarprat.

I går firade jag midsommar med en kvinna som faktiskt skulle sommarprata. Det är sällan jag rakt av vill byta liv, men just hennes just den dryga timmen...

Vad skulle ni prata om? Vilken musik blir det?

//Avis.

Tvåsamheten

…min man visslade när han klev upp i morse. Illavarslande. Vissla betyder aldrig något bra, vissla direkt på morgonen är förenat med ducka. När min man visslar vet jag att han kommer att börja städa på ett passivt aggressivt vis inom kort. Jag vet vad som menas: han är missnöjd med livet i allmänhet - mig i synnerhet. Detta markeras genom städning. Eller städning och städning… …det är mest omarrangering av pinaler i det direkta närområdet. Den här morgonen var han igång redan innan frukost. Bananerna flyttades till höger om osten och en tidning städades högljutt hit och dit i köket. Och så sopade (!) han en matta. Flera gånger med bananflyttning mellan varven. Med ljudligt neddragna mungipor.

Grejen med de här städningarna är att de aldrig avser rimligt akuta grejer som Nisse-Nims stol med intorkade matrester eller avloppsrensning. Det är mer plock och klag, i stil med "fyyyyfansådetseruthär", "vimåstebörjadammsugaoftare" och så vidare. Och utan att det uttalas så förstår jag att det är mitt fel. I morse märktes det tydligt genom att alla mina skor städades undan från hallen (hans egen dunjacka fick hänga kvar - fall i fall) på ett sätt så jag förstod att jag personligen pajjat vårt hem och liv med hjälp av ett par adidas.

Innan vi skaffade barn hade vi bestämt att vi skulle flytta isär - inte göra slut utan flytta isär. Jag tror att det är det absolut bästa sättet att hantera tvåsamhet på.

007?

Det sägs mig att det är krångligt för människor att få en ny identitet. För vissa hart när omöjligt misshandlande män eller mc-maffia till trots. För Daniel Westling tog det, enligt uppgift, åtta år. Men nu är det storstilat genomfört. I lördags avsade han sig sitt efternamn (jag är osäker på om han heter "Prinsen" eller kort och gott "Daniel") och fick ett nytt personnummer. Tydligen får han inget eget apanage och kan därmed inte kallas statligt försörjd så man får hoppas att han har råd med hyran på Haga.

Det där med personnumret tycker jag nog är mest spännande. Varför har de egna speciella personnummer, kungligheterna? Hur funkar det liksom? Är det något ballt i stil med 666, eller innehåller det helt enkelt bara ovanligt många nollor? Kanske är det bara kortare än andra personnummer för att det ska vara lättare att komma ihåg; 55?

Efternamn behövs inte men personnummer måste de tydligen ha. Kanske är det en försäkringskassemässig detalj? Min själ skulle må bättre av att tro att Daniel och Victoria måste ha med försäkringskassan att göra.

Fem-etta!