jamenjagvissteintedet!

jag är utbildad att kunna hjälpa till självhjälp och att få människor att fokusera på det som är bra. Att assa (associerad, närvarande) och dissa (dissocierad, distanserad) som går ut på att man genom ett medvetet val väljer vad som lagras i hjärnans minneskonto (amygdala): det som är positivt eller det som är negativt.
Jag är rätt bra på det. När det gäller andra.
När det gäller mig själv går det ofta åt helvete och jag fattar inte varför. Jag vet vad jag borde, jag vet hur jag ska göra. Det går ändå åt helvete.

I går åkte med michanek och inflamerad blindtarm, som sedan brast, till akuten. Hela kvällen mådde jag dåligt över att jag, fram till diagnos ställdes, kände en viss oro att hon hade vinterkräksjuka och att jag skulle bli smittad. Jag ville inte riktigt ta i henne och jag pallade inte torka upp hennes spyor. Det känns i hela själen att jag var en distanserad och icke närvarande vän. Skämdes och kände mig lam.
Senare fick jag ett sms där hon skrev:
" Tack för i dag. det är ovärderligt med sån hjälp.".
Känner jag mig bra som hade hjälpt till? Icke. Känner mig ännu sämre nu när hon är tacksam för smulor.

I morse glömde jag att skicka annonser till tidning som skulle gå i tryck kl 10. Jag vill skjuta mig själv. Kunden var naturligtvis inte glad, men konstaterade att "det ju faktiskt inte är så mycket att göra någonting åt". Icke desto mindre är jag helt fokuserad vid det faktum att jag sumpat detta. Utan någon möjlighet att gå vidare. Jag föreställer mig att kunden berättar för alla i branschen att jag är en nolla. Att annonsavdelningen på uppsala nya tidning har suttit och pratat om mig hela dagen och även ringt upp ett av mina gamla ex som jobbar på samma företag och frågat ut honom om allt möjligt. Samt konstaterat att jag ser för djävlig ut.
Intellektuellt förstår jag att jag knappast upptar människors tid på det här viset (och jag tror ju ALDRIG att jag får sånt utrymme när jag gör något bra) men känslomässigt fungerar det bara inte. Det känns som om alla hatar mig.
Det idiotiska är att jag fått onormalt mycket beröm från kunder på mitt andra jobb i dag. Men det hjälper inte. Jag tänker bara på annonser. Och på att jag är en komplett nolla. Och till sist har de kommit på mig.

Jag ringde och ynklade lite till min bästis. Hon kände sig också som en flopp. Trots att jag bedyrade motsatsen. Vi beslutade till sist att vi faktiskt var helt misslyckade.
Och jag konstaterade surt att:
- va fan, annica, hur blev vi så här!? Du var ju skolans snyggaste tjej och jag ansågs alltid representera de maxintelligenta. Tillsammans borde vi ju varit oslagbara.
- vi tänker nog för mycket, svarade hon.
- meh, du var ju den snyggaste, du förväntades väl inte tänka!?
- jamenjagvissteintedet!
Svarade den alltid lika briljanta väninnan.

(om ni undrar var michanek har tagit vägen så ligger hon alltså på sös med sprucken blindtarm och pumpas full med morfin. Tyvärr inte "riktigt knarkmorfin" har hon surt konstaterat och utnämnt sjukvården till hederssnål. )

mer olle-tommy

hamnade, genom jobbet, på mingel på amaranten i går. Ju äldre man blir desto jobbigare är det med coola tillställningar. När man är skitung är det skitkul att visa upp sig. Några år äldre så är det skitkul att kolla på andra. Därefter en period av bitterhet. Till sist inträder åldern, eller tiden, då man i princip tycker synd om alla som är där. Oavsett om det är moore-brudar i kläder (eller snarare brist därpå) som får dem att huttra av köld, plastikoperarde 50-åriga rocktanter i canada goose-jackor (wtf?!) eller glidare iförda 3 nr för små kläder, skägg och palestinasjal. Det ser ut att vara så jävla jobbigt. Jag blir liksom sömnig och lite okoncentrerad.

I går kväll var fanns det en sak som piggade upp tillställningen; min man. Nästan direkt gick tommy nilsson-viskningarna igång. Olle är, som ofta tidigare nämnt, löjligt lik tommy nilsson. Extra kul denna kväll var att pernilla wahlgren befann sig i samma lokal. Efter att ha fått syn på olle närmade hon sig från alla möjliga håll och försökte diskret syna honom. Likt hacke hackspett dök hon upp en från höger, en från vänster. Jag vet inte riktigt vad hon kom fram till men varje gång hon passerade glodde hon misstänksamt.

På vägen ut stötte vi ihop med christer gustavsson som var något slags kändis när jag var barn (jag vet inte riktigt varför). Olle känner honom genom sitt jobb som krögare.
- olle, olle, tjöt han, alllaaaaaa känner igen dig.
- olle, olle, hojtade resten av sällskapet.
- hej, hej, mumlade olle sammanbitet och smet förbi. Med tillägget: "jävla C-kändis", när vi passerat.
- vem, frågade jag.
- jag och christer, suckade olle-tommy.
Sen gick vi hem.

(bilden, som föreställer olle-tommy, jonna och danne, vittnar om att min mobil i första hand inte är en direkt nyttopryl. Mer, vad heter det...? snygg?)

inte ens den dystraste...

...novemberdag känns grå. Hahaha

lådrensning

ur ett anteckningsblock avsett för studier, april 1995:

- till sist har jag insett vardagens absoluta nollvärde.

Det kan inte varit en bra dag. Troligtvis en måndag.

här är hon!

min guddotter ida. På bilden 17 timmar gammal. I går träffades vi för första gången. Vad jag förstår så är naturen vis och låter alla mammor tro att just deras barn är det sötaste. Vilket nästan aldrig är sant. Men just denna gång stämmer det; hon är faktiskt världens sötaste barn. Och något så ohyggligt liten. Det var väldigt längesen jag såg en nyföding och jag kommer inte alls ihåg att de skulle vara så där små. Å andra sidan måste det ju erkännas att det är en fin poäng i litenheten. Nu väntar jag otåligt på att hon ska bli lite äldre och kunna fler trix. Hittills verkar hon bara kunna:

äta
sova
le
gråta
prutta
och se festligt drogad ut när hon precis ätit. Paltkoma kallas det visst lite norröver.

Mina gudmorstrix är, för övrigt, också usla. Hittills kan jag bara:

- heeeeeej
- sö-tiss! vilken-liten-åh-va-gulliga-kläder!
och så har jag påbörjat en servis-samling åt henne.

Två månader innan hon kom köpte jag en med spöket laban. I går fick hon en skål och sked i kokosnötsskal från indien.Detta kan urarta till att bli världens konstigaste samling. Om femton år kanske jag börjar samla ölsorter åt henne istället...
Jag återkommer med fler detaljer kring domesticeringen snart.

mitt liv som film

vaknade och kände mig vän och lite ljuv. Tyckte mig höra fåglar kvittra. Beslutade att väcka olle milt innan väckarklockan ringde. Med te.
- på måndag har vi varit ihop i tolv år, viskade jag kärleksfullt i hans öra.
Surt mutter under kuddarna:
- till och från, ja.
(herngren - holm)

några timmar senare kommer jag hem från gymet och porten kärvar som fan. Jag tar i av kung och fosterland, knuffar upp dörren och konstaterar att en ung tvålfager man i kritstrecksrandig kostym och glasögon står böjd framför dörren med rumpan i vädret. Min knuff får honom att bokstavligen stå på näsan i trappen och ett gäng tanter i festkläder brister ut i ett kackel utan dess like medan han rättar till glasögonen och jag flyr.
(bröderna marx)

bestämmer lunch med albatrossen som glömmer bort mig och brunchar med någon annan. Bestämmer att vi istället ska promenera. Hungrig irrar jag långsamt och planlöst i gamla stan och på söder i kylan i väntan på samtal. Hon har somnat och vaknar inte av ljudet av mina desperata telefonsamtal och sms. Huttrande stirrar jag ner på stockholms ström.
(dimmornas bro)

middag med michanek på ök. En liten grupp pagefriserade tanter klämmer sig högljutt ner bordet bredvid. De är överviktiga, luktar illa och bär randiga kulturkläder. De tränger sig ner bredvid oss och vi får tuttar, magar och rumpor i ansiktet. Något luktar oerhört illa. Surt.
- herregud, säger michanek bestört, jag måste sälja lägenheten och flytta. Du ser ju hur det kan gå. Hon ser sig jagat omkring.
Tanterna blir ivägkörda eftersom bordet är reserverat. Tuttar och rumpor rör sig i retur och det är lite som att klämma tillbaka tandkrämen i tuben.
- gud hör bön, hojtar michanek.
Sen kommer bordets rätta innevånare. Ett par av kolossalformat. Kvinnan är så stor att de tidigare tjockisarna är att betrakta som lilleputtar. Troligtvis ett tråkigt resultat av gigantism och övervikt i sällan skådad kombo. Pråligt iförd ett svartvit mönstrat tält, tjocka lager smink och enorma smycken. Av etiska skäl kan jag inte lägga ut ett bildbevis här, men michanek (som är av normalsvensk normalstorlek) ser ut som en pygmé bredvid. Jag tänker att hennes ansikte är så litet...
- jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån, jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån, jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån...
I rädsla för vem som kommer härnäst betalar vi och flyr.
(vad som helst av peter dalle)

tvätt och städ hemma en lördagskväll. Skurar toaletten.
(askungen)

nu planerar jag för sänggång och undrar om det ska bli hästhuvud eller porr...?

en blogg jag ser fram emot

elias, hjälte till kvinnor i nöd och proffskommentator, har ingen blogg. Jag vet inte hur det är med er andra men jag verkligen längtar efter elias egen blogg. Det finns en poll för att anmäla sitt intresse här bredvid. Vad elias tycker verkar inte räknas. Oklart varför.