bakom mina solglasögon

jag vet inte hur mycket energi jag lägger ned i att undvika folk. Det är ett evinnerligt flackande i och ur gränder för att slippa människor. De är så sjukt jobbigt att småprata. Jag lyckas aldrig hajja vad folk småpratar om. Och när jag hamnar i ett småpratande gäng verkar jag alltid efterbliven. När de har drivit samtalet framåt i sju minuter står jag fortfarande och fnular på ett sätt att bemöta den inledande diskussionen. Det blir liksom tomt. Jag vet helt enkelt väldigt lite om platt-tv-apparater och priset på paprika. Jag är inte heller med i facebook. Ibland är jag rädd att kalla någon hora på ren uttråkning eller börja prata om politik. Jag är rätt onödig som nätverkare och mår bäst om jag får vara i fred och ha så lite ansvar som möjligt.
I dag borde jag ha gjort en del research om resmål på solkusten, fakturerat och uppdaterat skarholmens hemsida. I stället har jag funderat på om det vore en lysande idé att klä ut sig i svarta solbrillor och blindkäpp. Undrar om man skulle märka att folk undvek en då? Kanske skulle alla bli lättade om de slapp prata med halvbekanta från lågstadiet eller krogen?
- Vikket jäääävla flyt! hon ser mig inte!
Typ.
Eller kommer de att komma fram och ta tag i axeln och säga:
- tjenna, kommer du ihåg mig, vi gick på samma teatergrupp -87, hur fan ere me dej?
Då vore det i och för sig rätt kul att ta av sig brillorna, skina upp och säga.
- javisst fan, ska vi ta en öl?