fallifall

november kryper som ett otäck odjur i mitt inre och runt husknuten. Jag avskyr folk jag möter och börjar nästan gråta av irritation när någon yttrar sig. Mammor med barnvagnar på trånga ytor, gamla människor med för små plånböcker och män som aldrig någonsin under några omständigheter väjer. Alla drabbas av mitt oresonliga hat. Värst är de som äter hamburgare på tåg.
Människor jag känner visar sig vara hopplöst fulla av obehagliga överraskningar jag inte vill ha. Som kinderägg från helvetet.
Jobbet är avskyvärt. Jag vill göra något viktigt istället. Kanske undervisa längs röd linje eller biståndsarbeta? Och om jag inte gör något viktigt vill jag i alla fall vara bra på det jag gör. Vilket jag inte är. 2000 fax-utskick går ut med fel telefonnummer. Mina annonser ser ut som lapptäcken. Min kreativitet består i "öööh, kan jag återkomma till dig?". Det är inte längre frågan om om jag ska bli genomskådad, det är ett fall av när de tänker berätta det för mig. Jag faller i tårar.
På nätterna ilar tankarna runt som silverfisk på tjack och jag vaknar utmattad. När sådana här svackor uppstår undrar jag varför jag inte bara skiter i alltihop. Lägger mig ner och väntar på att någon ska ta hand om mig. Testade. La mig ner i soffan och tänkte: nu ligger jag här och svälter och gror igen tills någon tar tag i mig. Tills mamma kommer med fantomen och sockerdricka. Men sen kom jag på att jag skulle fika med sophie-dear och att lovat olle att ta tag i hans fakturering. Och klev upp. Men för säkerhets skull har jag köpt två nummer av situation stockholm den här månaden. Fallifall.