via sms förkunnade michanek: den 3 oktober skall de bort! Och menade ögonlocken. Du sköna nya värld. Vilken renässansmänniska hade anat att en tid skulle komma då ögonlock önskades bort.Av förklarliga skäl skulle ledsagning hem behövas. Lotten föll på mig. Jag har flexibla arbetstider och udda intressen.
- Är du nervös? frågade jag en vecka innan, en dag innan, en timme innan.
- Icke.
- Nu är jag nervös sa hon slutligen i väntrummet. Du kan kanske få följa med in?
Och ljus varde. Jag hade knölat ner böcker i hela väskan och förberett mig på en ytterst tråkig timme i väntrum. Nu tog det hela en oanad vändning.
- Kan man vara med? *försiktigt förväntansfullt höjt ögonbryn*
- Bara du inte kräks, svimmar eller är i vägen på annat sätt, muttrade läkaren.
Jag fick häcka lite i dörröppningen medan han lokalbedövade och satte små propplösare i miniatyr på sköna cecilias trött-ögon.
När ena locket var lasrat och knipsat glodde vi lite på varandra, dr peter och jag. Han högdraget, jag ivrigt. Jag tog ett steg närmare. Han låssades att han inte såg. När han lyfte muskeln i ögonlocket och letade fett att ta bort gav han mig en hastig blick och sa:
- Du är inte yr?
Jag skakade på huvudet så tyst jag bara kunde. Sen var isen bruten. Nådigt pekade han på platsen bredvid sig själv. Min plats. Jag fick även springa enklare ärenden.
När båda ögonlocken var borta uppstod en sakral minut. Där låg hon fridfullt i strålkastarljus och såg på något sätt ut som om ögonen var öppna fast bortplockade. På sidorna rann en liten tår av blod. Som skräck och konst samtidigt.
Jag kan inte med ord förklara hur coolt det var. Jag vill vara med på operationer varje dag! En ny hobby som förmodligen är över innan den ens har börjat. Tyvärr. Så vida inte...?
...när det hela var överstökat och jag ledde henne till taxin sa hon förtjust:
- nu kommer folk att tro att du är min butch som spöat skiten ur mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar