mitt förra inlägg började bli så inavlat smetigt att jag inte står ut. Problemet är att jag inte har något att säga.I går åt jag lunch med ida. Hon levererade ett skönt uttryck:
"jag var precis nyutkrisad och lite euforisk". En lysande beskrivning.
I dag har jag sprudlat av apati och lyssnat på nico and the velvet undergrounds venus in furs om och om igen.
Min far mejlade en dagboksanteckning från april 1992. Han hade funnit den när han rensat en gammal mac. Den avhandlade bland annat mitt uppbrott från dåvarande sambon. Det hade skett utan gräl och handlade snarare om långvarig splittring(wtf? jag kan ju inte varit mer än 21!). Jag rapporterades vara vid gott mod. Tacka fan för det. Jag vet ju bestämt att "den långvariga splittringen" egentligen stavades "långhårig yngling mycket lik carl-einar häckner". Jag har nog aldrig riktigt besvärat min far med detaljer.
Nu är vi kvitt det förra inlägget, va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar