rättvisast för mig själv

människors brist på inlevelse förvånar mig varje dag. Eller snarare är det ordet "fantasi" jag efterlyser. Inlevelse tycks förvisso uppstå i den sekund man själv eller näststående drabbas. Man börjar sympatisera med kvinnorörelsen vid 40 efter att i ett helt liv hävdat att "jag minsann aldrig känt mig diskriminerad som kvinna". Tydligen är det helt omöjligt att som 20-åring se hur 40-åringar har det och därmed dra slutsatser. Men väl på plats ylas det en hel del.
Varje år är det en ny grupp akademiker som är förkrossade över hur dåligt betalt just deras skrå har. Eller att det inte finns några jobb och att den jävla utbildningen har varit helt onödig. Inte alls som om man dragit någon slutsats av debatten kring drabbad grupp förra året.
Kommer man över en summa pengar lutar man åt höger och blir man arbetslös var allting bättre förr.
Det verkar som om onormalt många människor har svårt att se sin kontext. De paddlar runt i isolering och tror att allt drabbar dem själva, deras farfar och den egna gruppen. Det som inte drabbar dem kommer heller inte att drabba.

"låt oss bygga upp det här samhället runt dig, lille vän"

Man kan liksom inte få cancer, orättvist satt lön eller bli gruppvåldtagen förrän det händer. Och när det väl gör det, kommer det som en CHOCK!
Nämen!? Så här kan det ju inte gå till!? Det känns inte alls rättvist att jag inte får roller/uppmärksamhet/stålar. Det kanske var så för 40-åringar förr, men nu...
- Varför är det så svårt att föreställa sig? Facit finns ju i 9 fall av 10.

I morse släppte något morgonprogram fram ett geni som, á propos civilkurage, inte tyckte att han skulle behöva ställa upp för någon som blev utsatt för våld på gatan. Detta emedan "han tillhörde en grupp människor som aldrig skulle utsätta sig för att själva hamna i den situationen".
Det är svårt att få bukt med världssvälten. Det hajjar man.