hjärnskrot

det är ju, tyvärr, rätt sällan man får chans att konfrontera sina fördomar. Av naturliga skäl. Fördomarna är ju förankrade, man umgås med människor med liknande fördomar och så länge inget orytmiskt händer så går livet sin gilla gång.

I lördags fick jag veta att en gammal vän från förr hade blivit muslim. Och har av vittnen setts i full mundering.
Utan omsvep erkänner jag att jag direkt tänkte:
- att hon träffat en muslimsk man
- att hon är förtryckt, får stryk och är kontrollerad
- att hon inte valt detta själv

Det finns naturligtvis inte en enda jävla orsak till att tro någonting av det. Det är ju fan bedrövligt. Och än obehagligare att tänka på allt man går omkring och dumtror utan att någon gång få utmanat.
Hjärnan tycks ju vara en jävla sopstation.