jaws

ett inlägg jag gjorde igår har bara försvunnit. Mycket märkligt. Nåja, ny dag - nya möjligheter. I dag vill jag efterlysa en tandläkare i stockholm.
Jag var hos tandläkaren i går. I uppsala. Jag tänker hela tiden att jag måste skaffa ny käftis i stockholm, men jag har svårt att byta ut nyckelfigurer bara så där. Så trots att jag inte har kvar några kunder, och därmed ärenden, i uppsala tvingades jag ändå att åka till staden som gud glömde.
Så här är det. I vår familj går tänder endast sönder vid kraftiga hormonförändringar. Typ tonår och graviditet. Efter 16 har mina tänder varit finfina. Med ett undantag. En tuggtand som missuppfattat sin uppgift. Den tuggar av sig själv. En gång vartannat år typ. I våras var det dags igen. Huxflux satt hela tandjäveln i en käck. Den trivdes väl helt enkelt bättre där.
- Dags för en krona, konstaterade min tandläkare.
- Men jag är alldeles för ung, snyftade jag.
Men hon fick, naturligtvis, som hon ville.
Avgjutning, provisorium och en timmes obehag i tandläkarstolen. 4300 spänn för nöjet.
- Var försiktig med provisoriet, blev jag rådd.
Hela sommaren har jag tuggat med högern, låtit bli tandtråd och haft ångest. I går skulle kronan, ett specialbeställt litet mästerverk, på plats.
Vid ankomsten lät tandsköterskan meddela att käftis var sjuk, men eftersom ingreppet var litet och harmlöst kunde hon själv göra det utan problem. Dock var hon inte auktoriserad att lägga bedövning. Det gjorde mig inget. Jag hatar bedövning och är beredd att göra rätt stora ingrepp utan.
Först skulle provisoriet bara lyftas med en sån där liten petpryl de har. Men det satt som berget. Efter tio minuters petande och började hon försöka borra loss skiten. Efter ytterligare tio lommade hon iväg för att hämta ett instrument att hacka loss tand-fan med. Där och då kände jag att jag ångrade tre saker: en hel sommar av överdriven försiktighet, att jag glatts över att slippa bedövning och att jag överhuvudtaget tillåtit en tandsköterska att göra jobbet.
När hon till slut fick grepp om tanden med "hackinstrumentet" och slog ut den kan jag, utan överdrift, säga att det kändes som om käken sprängdes.
För att göra en lång historia kort:
kronan var för stor, tandsköterskan hajjade aldrig det, den bultades på plats i käken och när den var alldeles för hög började hon slipa ner tänderna i överkäken för att för att jag skulle kunna bita ihop. Upprörda samtal ringdes hem till den sjuka tandläkaren. Sen började hon slipa i själva kronan. Innan jag kunde bita ihop igen var den nedslipad till en gnistrande metallic med märklig form. Jag ser ut som den där james bond-snubben i käften.
Eller som hon själv uttryckte det: "så här kan du ju inte se ut".
På onsdag får jag komma tillbaka och proceduren tas om från scratch.
På väg till tåget började det regna.

Se kommentarsfältet som en tipslåda.