ledan man aldrig kommer åt

om det inte händer någonting kul i dag måste jag nog ta livet av mig.
Jag tänker rätt ofta att självmord vore ett bra alternativ.
Nu menar jag inte så där dramatiskt, ett rop på hjälp, ett drama, utan mer ett najs alternativ. Typ: i kväll kan jag dricka ett glas vin och titta på tv men jag kan lika gärna ta livet av mig.
Det vore liksom skönt att slippa ta ställning, slippa betala räkningar, slippa bädda sängen. Folk verkar bli så till sig i hejsan över allting. Det är sååååå himla kul att gå på krogen, det är så vaaaansinnigt fint på semestern och de har läst/sett/hört något som är så O-E-R-H-Ö-R-T intressant.
Det händer att jag känner så själv. Men jääääävligt sällan. Det mesta känns rätt gammalt och gjort. De intensiva perioderna är för korta och de grå "välmående i välfärdssamhället - huvudetuppåfötternaned-perioderna" sjukt långa. Att dö verkar rätt fräscht och nytt. I alla fall på ett personligt plan.

Det som stoppar mig är förmodligen att jag skulle tycka att det var så skämmigt om folk trodde att jag mådde jättedåligt och liksom tyckte synd om mig. Det och en viss oro att misslyckas och på något sätt bli invalidiserad.